1957 stod byggnadsverket färdigt. Bakom de två portalerna i berget döljer sig ett mäkta imponerande tunnelkomplex ämnat för upp till 20 000 skyddssökande personer då de mörka molnen hopat sig över folkhemmet. Jag har besökt Katarinabergets skyddsrum på Södermalm i Stockholm.

Det är än idag aktivt och ska kunna tas i bruk på 48 timmar om behovet uppstår. Vid samtliga ingångar till berget sitter de bekanta skyltarna med en blå triangel i en orange kvadrat; symbolen för skyddsrum finns på över 65 000 platser i vårt land. Många av dem är förlagda i bostadskällare men även i bergrum, särskilt i Stockholm vars underjord närmast kan liknas vid en schweizerost. Mängden tunnlar och bergrum under huvudstaden är enorm och användningen är både civil och militär.

Passerar man förbi på Katarinavägen är det lätt att i farten bara tro att det är en något omodern bensinstation och ingenting mer där innanför. De två portalerna smälter väl in i omgivningen, och det kanske var det som arkitekten Allan Werner avsåg när han i det tidiga 50-talet utformade anläggningen. 1952 hade det gått sju år sedan världen blev varse om atombombens konsekvenser och hotet om ytterligare bruk av de fasansfulla vapnen var överhängande. Atomens kraft sågs som framtidslösningen på såväl energibehov som konflikter. Visionärer förutspådde till och med att vi år 2000 skulle ha egna små kärnreaktorer i våra hem och bilar.

År 1952 började började man från två håll spränga sig igenom Katarinaberget på Södermalm i Stockholm för att bygga ett kombinerat skyddsrum och parkeringshus. Bakom projektet stod Bilägarnas Inköpscentral, IC, som 1960 införlivades med OK vars servicestationer numera går under namnet OKQ8. Det rådde brist på parkeringsplatser i Stockholm och IC fick lov att bygga sitt parkeringshus i berget mot att det även kunde användas som skyddsrum. Ett hyresavtal på 35 år slöts mellan IC och Stockholms Stad, vilket förlängdes efter hand och först 2009 övertogs avtalet av Stockholm Parkering då OKQ8 inte förmådde behålla det i lågkonjunkturen. Hyreskostnaden för berget var då uppe i nio miljoner kronor per år.

Åtta månader efter att de två sprängarlagen börjat ta sig in i berget från Katarinavägen och Björns Trädgård möttes de, men ännu återstod mycket arbete. Den av dåtida mått mycket moderna servicestationen kunde invigas 1955 och var även försedd med en spektakulär drive in-bank under det västra valvet! Ytterligare två år senare stod det kombinerade parkeringshuset och skyddsrummet klart efter att 105 000 m³ berg hade sprängts bort. Tre tunnlar på höjden med plats för 550 bilar visades nu upp i pressen under stor uppmärksamhet. Som skyddsrum var det nämligen världens största med plats för 20 000 personer undan ett fientligt flyganfall på Stockholm.

När man kör in i berget ser det till en början ut som vilket parkeringshus som helst med en betongkarusell som tar dig till önskad våning.  De gula biljettautomaterna för kortbetalning är desamma som på alla andra ställen. Men när man passerat genom ett rektangulärt valv inramat av kraftigt stål och övertrycksventiler börjar man snart känna att det ganska varmt där inne. När man rullar längre in i parkeringstunneln lägger man även märke till att det sitter många rör längs väggarna. Det är ganska tomt på bilar här inne. Både Slussen och Gamla Stan är inom promenadavstånd och ont om platser är det gott om uppe på ytan. Några av de parkerade fordonen döljs under tjocka dammlager. Det känns onekligen som om man befinner sig i en annan tid.

Parkeringsplatserna bryts ungefär mitt i tunneln av två stora utrymmen med tjocka ståldörrar på var sin sida. Om flyglarmet gått skulle dessa öppnas för fullt för att släppa in den skyddssökande allmänheten via två stora ingångar under Andreaskyrkan på Högbergsgatan och genom öppningar i marken vid Mosebacke Torg.

Skylten på muren vid Mosebacke Torg kan synas vara lätt malplacerad, men därunder finns en av de två stora nedgångarna från Söders höjder till Katarinabergets skyddsrum. Man gräver helt enkelt upp en del av parken och lyfter på locket för att öppna. Ventilationsröret som gömmer sig bakom trädstammen till vänster avslöjar att det finns något under jorden.

De rektangulära valven i varje ände av varje våning utgör inramning åt de 51 400 kg tunga detonationsportarna som när skyddsrummen är fullbelagda rullar fram ur maskinrummet och förseglar utrymmena från omvärlden. Mekaniken renoverades så sent som 1989 och fungerar än idag. Utöver denna teknik försågs även Katarinaberget med ett eget reservkraftverk som drivs av sju dieselmotorer. För att hålla nere den tropiska hetta och fukt som skulle alstras av 20 000 personers kroppsvärme byggdes även kraftiga kylaggregat, matade av bassänger med plats för 200 ton is, och en omfattande luftreningsanläggning. Problemen med att hantera värme och fukt är påtagliga när man konstruerar skyddsanläggningar. I detta, likt alla andra stora skyddsrum hade det förmodligen drypt fukt längs väggarna efter bara ett kort tag. Går man omkring ensam med en kamera är det svårt att föreställa sig den stämning som skulle råda där inne med fullt krig uppe på ytan.

Tryckvågen från en detonerande bomb, konventionell eller kärnladdad, gör stor skada på bebyggelse som är i vägen. Korridorer till skyddsrum har därför ofta en s k detonationsficka bortom själva entrén till skyddsrummet. Så även i Katarinabergets fall, vilket kan ses på skisserna längre upp i denna artikel. Syftet med dessa är att stötvågen passerar förbi ingången till befolkningsutrymmena och på så vis gör minimal skada.

Hade kärnvapen använts i ett anfall mot Stockholm, vilket i vissa tänkta krigsscenarion förekommer, skulle detonationsfickorna inte kunnat uppta all kraft från stötvågen. Vid alla sex detonationsportar i Katarinaberget sitter gula skyltar som påpekar att man är utsatt för risk om man befinner sig på fel sida om portarna där nere i berget.

Med jämna mellanrum finns vattenkranar, som fortfarande fungerar, utplacerade längs väggarna. Exakt var sanitetsanläggningarna skulle uppföras har jag ej vetskap om, men det finns ju onekligen ett stort behov av att kunna utföra sina behov om skyddsrummet används. De 250 vattentoaletterna som tidigare fanns här byttes vid renoveringen för drygt tjugo år sedan ut mot torrklosetter.

Rör för till- och frånförsel av olika typer av vatten finns tätt utplacerade. Man känner allvaret när man läser ”Krigsmaterielinspektionen” längs kanten på en övertrycksventil till avloppet. Ännu ett bevis på att Sverige var ett av världens mest militariserade länder under det kalla kriget, trots att det inte alltid verkade så.

Det är det radioaktiva nedfallet som är farligt om man överlever den tryckvåg och eldstorm som följer en kärnexplosion. I det svampmoln som skapas när bomben exploderar bildas ett enormt undertryck som drar upp allt löst som ligger på marken, kontaminerar det med strålning inne i molnet och sedan låter det falla tillbaka ner på jorden. Så länge man bara fått stoftet på kläder och hud kan man klara sig genom att duschas i en sluss innan man går in i skyddsrummet. Bakom denna ståldörr finns en av dekontamineringsanläggningarna i Katarinaberget. Det finns en tryckknapp vid sidan där man påkallar vaktens uppmärksamhet och en ljustablå ovanför som i värsta fall lyser rött när man vill rädda sig från apokalypsen utanför.

Jag rör mig vidare mot det övre av de tre planen. Värmen är tryckande därinne och luften står ganska still. Här är det betydligt trängre, både för människor och bilar. Parkeringsutrymmena är dimensionerade efter 50-talets bilpark som var något mindre än vad vi idag är vana vid. Även människorna har i takt med att tiderna förbättrats blivit större och skulle skyddsrummet behövas i vår tid räknar man med att max 15 000 sittande personer får plats. Normen för beräkning av skyddsrumskapacitet är 0,75 m² per person om det bara ska användas för kort tid. Om behovet av skydd blivit långvarigt under kalla kriget räknades det med att Katarinaberget skulle rymma 5 000 personer som då fick varsin liggplats och i praktiken flyttade in i berget. Kanske är det fästöglor för britsar som är monterade i väggarna på översta plan? Eller fästen för förrådshyllor och lagring av livsmedel om vistelsen blev lång?

Det är lågt i tak här uppe men man är ändå väl skyddad. På det tunnaste stället är det 20 meter berg upp till hjässan. Längre bort finns några bilar parkerade. Man får vara försiktig för att inte få närkontakt med dem när man kör mot utfarten. Så trångt är det.

Trots förekomsten av moderna bilar här och var vilar en tung atmosfär av kallt krig och folkhemmets Sverige i kulvertarna. Här nere är Tage Erlander fortfarande statsminister. En bidragande orsak till detta är enstaka exemplar av gammal skyltning som man stöter på ibland.

Fantastiska skyltar från sent 50-tal. Typsnittet går igen i annan ursprunglig skyltning i berget. De flesta har bytts ut men några få original finns kvar.

Magnus Gernes eleganta sprängskiss på bergrummet finns att beskåda på en gammal sparad tavla vid utfarten mot Slussen från det övre planet. Man undrar om det står IC under det eftermonterade OK-märket. Förr i tiden fanns även en hiss ner till parkeringen från gången till Katarinahissen som är nästan rakt ovanför.

Hissen är ur drift sedan länge men schaktet och tornet finns att beskåda på nära håll vid Mosebacke än idag. Tyvärr är den bombarderad med klotter på ena sidan, som brukligt nu för tiden. Men skyddsrummet finns kvar under oss, trots hot om att stänga OKQ8 och göra om den ena portalen som infart till en ny bussterminal som ska sprängas in i berget.

Det var världens största skyddsrum när det invigdes 1957 och kanske innehas rekordet än idag. Förhoppningsvis behöver vi aldrig använda det, men befinner man sig i Stockholm kan det ändå kännas tryggt att veta att Katarinaberget bara är ett av många stora skyddsrum runt om i staden. Stockholms undre är att likna vid schweizerost, som sagt.

Fotnot: Artikeln har även publicerats i tidningen Fort & Bunker, november 2011.

Tillägg 4 maj 2011: genom Benkar kom ett tips om ett BBC-reportage från 1959 om Katarinaberget, där man bl a får se detonationsportarna i aktion liksom bilder från Musköbasen och berghangaren på F 18 Tullinge. Tack för tipset!

Tillägg 21 augusti 2011: jag har varit på återbesök i Katarinaberget och dokumenterat ytterligare. Nya bilder i min artikel Katarinabergets skyddsrum, del 2!

Tillägg 3 oktober 2011: LIFE Magazines fotografier från bygget i artikeln Katarinaberget del 3: bilder från 1955

Du hittar några fler bilder i galleriet nedan. Klicka på varje bild för att öppna respektive stänga.