Vi har inte bara varit duktiga på att konstruera flygplan i Sverige utan har även byggt stridsvagnar när det begav sig. Den enastående Strv 103, även kallad Stridsvagn S, utgjorde invasionsförsvarets ryggrad till lands och togs i bruk av armén 1967. Det som särskiljde Strv 103 mot dess samtida konkurrenter M60 (USA) och Leopard (Västtyskland) var bl a den låga profilen som gjorde det svårt för en motståndare att träffa den mindre målytan. Vidare var eldröret fast monterat i vagnens kropp i stället för som brukligt i ett kanontorn. För att rikta kanonen vreds hela stridsvagnen som var riktigt rapid i rörelserna på slagfältet, vilket detta klipp illustrerar…
En annan nymodighet när vagnen togs fram var lasersiktet. Här är ett i flera avseenden sevärt reportage om nya Stridsvagn S av tv-mannen Erik Bergsten från Tekniskt Magasin den 18 december 1968:
Mellan 1967 och 1971 levererades 290 fordon. Strv 103 utvecklades och moderniserades genom åren och fick enligt 1982 års försvarsbeslut sitt förordnande förlängt då statsverket ville vänta med att söka en ersättare. Den sista varianten från 1986 kom att benämnas Strv 103 C och togs slutligen ur bruk elva år senare. Efter utprovning och beslut kom den att ersättas av en släkting till sin forna rival; Leopard 2 införskaffades i två versioner av FMV. Enligt vår svenska militära nomenklatur benämns de Strv 121 resp Strv 122.
Åsikterna går isär om 103 var en bra eller mindre bra stridsvagn, men oavsett vad experterna tycker (jag är pansar-novis och har därmed ingen uppfattning i frågan) så torde de väl åtminstone vara överens om att den ser synnerligen tuff ut? Den förnämliga tidskriften Militär Historia ägnar för övrigt sju sidor åt Stridsvagn 103 i nr 5/2010, i en artikel kallad Framgång eller fiasko?.
Lyckligtvis finns flera S-vagnar kvar i livet. En bevarad vagn står sedan länge på gården till Armémuseum i Stockholm och det nya pansarmuséet Arsenalen i Strängnäs, som invigs den 17 juni i år, kommer också att ställa ut ett exemplar. Det blir en utflykt dit i sommar.