DDR:s 30-årsjubileum var stolt och ståtligt, men det skulle senare visa sig att det blev det sista stora jubiléet i landet. Tio år senare var folk i uppror och den putsade fasaden såpass krackelerad att till och med de flesta inom ledargarnityret insåg att det var över. Arbetar- och bondestaten DDR hann aldrig fira sin 41-årsdag.

Sommaren 1979 var läget ett annat. Under hela året firades det tyska socialistiska fosterlandets 30-årsjubileum, som skulle kulminera i enorma parader och evenemang på nationaldagen den 7 oktober. Det gick förhållandevis bra för DDR, som under 70-talet var den starkaste industristaten inom östblocket och även en faktor att räkna med för västländerna. Med tanke på att landet var ödelagt efter kriget, och de kvarvarande fabrikerna och maskinerna hade forslats till Sovjetunionen som krigsskadestånd, så hade det gått förvånansvärt bra för DDR under 1950- och 60-talen. Den ekonomiska stagnationen under Erich Honecker som tillträtt 1971 hade dock börjat så smått och med 80-talet kom början på slutet för landet som var totalt bankrutt när muren föll tio år senare.

Man knöt ena näven mot klassfienden i väst och skröt om hur bra folket hade det i arbetarparadiset där det fanns jobb åt alla och kriminalitet var ett okänt begrepp, samtidigt som man med den andra handen tiggde pengar under bordet till mat och bränsle. Honeckers extrema subventionspolitik, där bland annat mjölk och bussbiljetter kostade lika lite 1989 som de gjorde 1949, tog till slut knäcken på landets ekonomi. Ett sätt för DDR att överleva 80-talet var att sälja regimkritiker till Västtyskland, som betalade med västmark. Kapitalisterna i väst gav även enorma lån till det utfattiga Östtyskland och i praktiken var det Västtyskland som höll öst under armarna fram till slutet den där underbara hösten 1989 då folken fått nog och gjorde revolution med Gorbatjovs goda minne.

Men 1979 var det ingen som trodde att landet bara hade elva år kvar att leva. I samband med DDR:s 30-årsjubileum anordnade partiets ungdomsorganisation FDJ den nationella ungdomsfestivalen i Berlin, en orgie i massmöten, demonstrationer och flaggviftande som inleddes den 1 juni med en gigantisk sammankomst på Marx-Engels-Platz där 200 000 ungdomar tillsammans firade sin storhet inför generalsekreteraren i SED:s centralkommitté och ordföranden i DDR:s statsråd Erich Honecker, ungdomens vän och beskyddare som själv var ordförande i Freie Deutsche Jugend mellan 1946-1955.

De suggestiva sekvenserna som inleds med röda fanor som paraderas framför en fondvägg i jätteformat med parollen DDR – UNSER SOZIALISTISCHES VATERLAND är propagandistiska mästerverk med kameran i grodperspektiv, precis som fyrtio år tidigare då en annan regim arrangerade likadana massmöten i staden. Men då under en annan symbol.

Den officiella östtyska historieskrivningen var närmast skrattretande. I praktiken sades det att alla nazister kom från det som senare blev Västtyskland och eftersom Hitler var en produkt av det kapitalistiska systemet, så var de ensamt ansvariga för historiens skeenden. I östdelen fanns bara goda socialister som förföljdes och i vissa fall blev martyrer, exempelvis Ernst Thälmann som mördades i koncentrationslägret Buchenwald 1944 och hyllades i en nästan pervers omfattning av den östtyska regimen. Just Buchenwald nämns i talet då ungdomarna i fackeltåget eldar på den eviga flamman mot slutet i filmklippet:

Flamme des Sieges – entzündet am Ehrenmal für die gefallen Helden der Sowjetarmee in Berlin-Treptow!

Flamme des Kampfes – entzündet in der Nationalen Mahn- und Gedenkstätte Buchenwald!

Flamme der Arbeit – entzündet an einem Hochofen in Eisenhüttenkombinat Ost!

Flammen der Revolutionäre – ihr weiht das Feuer an der wiege des ersten Sozialistischen Deutschen Staates! Ihr seid das Feuer in unseren Herzen!

Man ”glömde” ofta att berätta hela historien i DDR. Till exempel att Buchenwald låg i den del av blivande DDR som befriades av amerikanska trupper och att det mellan 1945-1950 användes av den sovjetiska ockupationsmakten som mördade 7 000 personer i lägret. Det är ju som bekant bekvämt att utelämna delar av berättelsen om det gynnar de egna intressena.

Förresten finns FDJ kvar än idag, men nu i betydligt mindre skala än på filmklippet längre upp. De anser att DDR annekterades av förbundsrepubliken i väst 1990 och att det nuvarande systemet är fel på alla sätt och vis. Att 17 miljoner människor blev fria det året är tydligen oväsentligt. Det är ju inte den sortens frihet och demokrati FDJ och DDR strävade efter. Deras definition av dessa begrepp var annorlunda.

Det må vara lätt hänt att förtrollas av Ostalgie när DDR kommer på tal. Är man intresserad av formgivning finns det mycket att gottas åt i den gamla östtyska estetiken. Fascineras man av militärhistoria kan man gräva ner sig djupt i ämnet. Motorentusiasten studerar gärna Trabant, IFA och Simson i timtal. Ingen arbetslöshet. Billigt att bo och leva. Gratis sjukvård. Gratis utbildning. Ingen kriminalitet. Ingen oro för framtiden. Ingen beslutsångest när det är valdag. Ingen att lita på, vem som helst kan vara angivare till Stasi. Ingen frihet. Entusiasmen över vårt f d grannland i syd dämpas rejält när man ser nyktert på det. Och ingen kriminalitet är ju en sanning med modifikation; hela regimen var mer eller mindre kriminell genom att göra ett enormt fångläger av hela landet.

Den som känner ett enda uns av romantik eller beundran inför DDR och ideologin det var sprunget ur borde läsa på och tänka efter. Man kan börja med en ordentlig titt på filmen De andras liv, som på ett ypperligt sätt beskriver hur omänskligt det var och fortfarande är i en del länder och huvuden.