Efter flera års förberedelser invigdes det nya pansarmuséet i Strängnäs av H.M. Konungen Carl XVI Gustaf den 17 juni. Sveriges Försvarsfordonsmuseum Arsenalen ligger längs gamla E20 strax väster om Strängnäs, och som novis inom militära fordon var det med stor nyfikenhet jag besökte muséet blott en vecka efter det högtidliga öppnandet.
Arsenalen är produkten av det tidigare Pansarmuséet i Axvall utanför Skara och Militärfordonsmuséet i Malmköping. Det är en av Europas största samlingar av militära fordon, och dessutom ett levande museum på så sätt att man genomför demonstrationer med flera av dem i terrängen utanför muséet då och då.
Sveriges Televisions sörmlandsredaktion gjorde ett reportage från invigningen som visar lite av innehållet i den nybyggda hallen. Dessutom finns på Youtube en längre film om invigningen som är mycket sevärd. Tyvärr dras behållningen av den ned något av den helt opassande rockmusiken som man lagt på från mitten och framåt, men det går ändå att få en bra uppfattning om vad man kan vänta sig av ett besök på Arsenalen.
Flera av objekten är placerade i passande miljöer, som synes i filmklippen och på några av mina bilder. Det skapar atmosfär och fick mitt nya intresse för den här typen av fordon att förstärkas. Eftersom jag är just nybörjare så har jag inte alla uppgifter om objekten på mina bilder, men ska göra så gott jag kan. Alla kan förstoras genom att man klickar på dem.
Innanför entrén möts man av Sveriges första stridsvagn som togs i tjänst 1921; m/21-29.
Den s k Per Albin-bussen från andra världskriget var en mobil sambandsplats varifrån regeringen kunde ledas om läget så krävde. Den var utrustad för både radio- som trådbunden kommunikation. Bussen var föregångare till regeringens krigsuppehållsplats som än idag finns i ett skyddat bergrum någonstans i Sverige.
Stridsvagn m/37. Lägg märke till att foten till informationsskylten utgörs av en bandlänk, det är genomgående i hela muséet och ett kul tilltag.
Panzerjäger 38(t) ”Hetzer”, tysk pansarvärnskanonvagn från slutet av kriget.
T-34/85 är en mycket välkänd sovjetisk vagn vars 85 mm kanon mosade det tyska motståndet våren 1945. T-34 kom att utgöra stommen i otaliga arméer världen över och fanns bl a i den irakiska armén under första gulfkriget 1991. Så sent som 1996 användes den fortfarande av 27 länder – inte illa för en stridsvagn som tillverkades mellan 1940 och 1958.
Ett imponerande diorama i skala 1/300 av ett svenskt skogslandskap i krig med otroligt många detaljer som kan studeras noga utgör inledningen på muséets avdelning för kalla kriget. Bakom lastbilen målad som ett av de fordon som användes för hjälpsändningar till Österrike efter krigsslutet ser vi en replika av den amerikanska kontrollburen från Checkpoint Charlie i Berlin, så som den såg ut under 60- och 70-talen. En gavel från originalet finns bevarad på Alliiertenmuseum i Berlin, obligatoriskt att besöka om man har minsta intresse för kalla kriget.
Inte nog med att det står en Trabant Kübelwagen ur den östtyska gränspolisen i bakgrunden men det här monstret fångade mitt intresse direkt! Detta är prototypen till Artillerikanonvagn 151, en självgående 15.5 cm kanon med skottvidd på 25 km i en eldhastighet om 14 skott på 45 sekunder. I serieutförande hette den Bandkanonvagn 1 och byggdes i 26 exemplar 1967-68. Den utgick ur krigsorganisationen 2003 och samtliga användes i Norrland.
Även traktorer hade sin plats i Armén. De användes bl a med tolkande trupp bestående av cykelskyttebataljoner, en svensk uppfinning.
En intressant vinterscen med en Infanterikanonvagn 91 som tankas och laddas med ny ammunition.
Notera vinterkamouflaget och storleken på ammunitionen till 90 mm-kanonen.
Pbv 302 är en pansarbandvagn som sedan 1967 använts av armén för personaltransport, sjuktransport eller materieltransport. Den finns även i andra utföranden och är en riktigt mångsidig vagn som emellertid kontinuerligt sedan 90-talet ersätts av Stridsfordon 90.
Succé eller fiasko; experternas omdömen om Stridsvagn 103 varierar men den kommer alltid att vara min favoritvagn. Den är jämnårig med och lika märkvärdig som Viggensystemet. Den symboliserar den svenska armén på samma sätt som Viggen ÄR flygvapnet, särskilt i FOA:s kamouflage anno 1974 som varje modellbyggare både älskar och avskyr. Detta är en Strv 103 C som var den sista varianten, i bruk 1986-2001. Jag som nybörjare ser att det är en 103 C eftersom den har bränsledunkar som skydd längs sidorna. Det hade inte föregångaren 103 B. Replikor av Berlinmuren flankerar vår svenska pansarstolthet, synd bara att man stavat fel när man klottrade. Det heter MAUER WEG och inte något annat.
Likt sin föregångare T-34 så är T-72 också en mycket välkänd sovjetisk stridsvagn. Detta exemplar är en T-72M1 som var en variant i T-72-familjen som togs i tjänst från 1972. Det är än idag en av de vanligaste stridsvagnstyperna i världen och den finns i stort antal inom bl a Röda Armén. Fram tills nyligen användes den även i Finland, som totalt hade 160 st T-72 i sin armé från 1984 till 2006.
Jag blev överraskad att finna denna som sista objekt i hallen. Det är en Strv 122, Leopard 2(S), som idag utgör ryggraden i arméns fordonflotta. Den tyska vagnen är i sin senaste variant 2A6EX ansedd som en av världens mest avancerade stridsvagnar.
Tyvärr var den uppställd så att det var svårt att fotografera den bra, måhända är den bara där tillfälligt? I SVT-inslaget ovan sägs ju att utställningarna kommer att skiftas. Men visst är den vacker…och märkt av användning, det bör ju vara rena julafton för en modellbyggare att kunna dokumentera förebilden så nära för att kunna göra en exakt skalenlig kopia.
Bakpartiet med aktuella informationstavlor från Försvarsmakten. Som synes finns de på fler ställen i vårt land än man kan tro, trots att försvaret av idag bara är en bråkdel så stort som förr.
Lite avsides fann jag även detta udda kräldjur. Enligt svensk militär nomenklatur benämns den Pbv 501, men utomlands är den känd som BMP-1. Det är en sovjetisk pansarbandvagn som varit mycket vanlig inom Warszawapakten men som efter 1992 års försvarsbeslut köptes in till den svenska armén i 350 exemplar från f d östtyska förråd. Efter renovering i Tjeckien och anpassning till våra förhållanden skulle de användas för att mekanisera infanteribrigaderna, men då man lade ner dessa brigader efter försvarsbeslutet år 2000 blev Pbv 501 övertalig och förrådsställdes efter att blott 100 vagnar hunnit levereras. Samtliga 350 vagnar såldes sedermera tillbaka till den tjeckiska firman.
Sammanfattningsvis så var jag mycket nöjd efter mitt första besök på Arsenalen. Eftersom muséet är helt nyöppnat så finns det säkert en del som kommer att förändras framöver. Från början har man dock lyckats bra tycker jag som förvisso inte kan särskilt mycket om stridsvagnar och pansarfordon, men nu börjar bli mer intresserad av ämnet efter att på nära håll fått studera dessa noga. Förhoppningsvis får objekten vara i fred för klottrare och souvenirjägare, de står ju trots allt helt oskyddat i hallen likt flygplanen på nya Flygvapenmuseum. I receptionen finns en kafeteria och en ganska välfylld museibutik med bra priser, vad jag kunde bedöma. För min del blir det fler besök och jag hoppas att de riktigt initierade pansarentusiasterna också uppskattar muséet. Jag rekommenderar absolut ett besök på Sveriges Försvarsfordonmuseum i Strängnäs – det är väl värt en utflykt och det ligger bra till oavsett varifrån man kommer. Mitt emellan gamla och nya E20, med infart från gamla E20.
