Den östtyska sångerskan Ina Martell slog igenom nästan över en natt i sitt hemland år 1965. Det statliga skivbolaget AMIGA lanserade henne genom att släppa två singlar samtidigt, dels en tysk cover på Petula Clarks samtida hit Downtown och dels den egna och mer popiga Zwei Küsse beim Nachhausegeh’n som blev inledningen på en kort men innehållsrik karriär. Hon fick snart roller i flera musikaler, syntes i filmer och belönades två gånger med utmärkelsen Silvermikrofonen av radiostationen Berliner Rundfunk.

Den inhemska popmusiken var som så mycket annat i DDR framtvingad av politiska skäl. Landets ungdom tog för mycket influens från väst, trots en nybyggd mur, och det var i synnerhet den nya beatmusiken som fick den paranoida statsapparaten att dra öronen åt sig. I ett välkänt tal från tidigt 60-tal förfasar sig generalsekreterare Walter Ulbricht över detta:

Ist es denn wirklich so, dass wir jeden Dreck, der vom Westen kommt, nu kopieren müssen? Ich denke, Genossen, mit der Monotonie des Je-Je-Je, und wie das alles heißt, ja, sollte man doch Schluss machen.

Fritt översatt: ”Är det verkligen så att vi måste kopiera allt skräp som kommer från väst? Kamrater, jag anser att man bör sätta stopp för monotonin från je-je-je och allt vad det heter.” Svaret på den hemska västmusiken blev det östtyska popundret med bland andra Ina Martell, Chris Doerk och svärmorsdrömmen Frank Schöbel – de två senare är än idag populära artister i Tyskland. Under 70- och 80-talen kom flera rockband att nå stora framgångar, så även bland publiken i klassfienden Västtyskland. Vissa av dem fick till och med turnera i väst; grupper som Die Puhdys, Karat och Silly sålde stora mängder skivor på andra sidan muren. Deras texter var i flera fall dubbeltydiga och hänvisade ofta till frihet och demokrati mellan raderna.

I början av 70-talet falnade hennes stjärna varpå Ina valde att lämna artistlivet efter att ha fått 25 singlar utgivna. Det sägs att hon bytte karriär helt och blev begravningsentreprenör. Numera är hon pensionerad. Filmklippet ovan kommer från en tv-sändning 1969 där Ina framför sin hit Der schönste Tag och är inspelad i kvarteren kring det då nygestaltade Alexanderplatz, som fortfarande håller på att byggas i bakgrunden när Ina dansar omkring och ibland får hjälp av berlinerbjörnen, stadens officiella maskot. Bland annat ser man ett halvfärdigt Interhotel Stadt Berlin i fonden (det hade ett år kvar till invigningen), liksom tv-tornet som skulle stå klart under 1969 lagom till DDR:s 20-årsjubileum.

Samlingsskivan med Ina Martell, vars omslag syns längre upp i denna artikel, finns på Spotify. Klicka här så kan du lyssna på hela albumet och njuta av prima östtysk popmusik!