Naturreservatet på den natursköna halvön Femöre är rofyllt. Den friska havsluften och den frodande grönskan ges en fin inramning av Östersjöns vågor och det kan tyckas svårt att förstå att något så vackert också kan vara så allvarstyngt. Under kalla kriget utgjorde Femöre ett av de många kustartilleribatterier som försvarade vårt lands kust mot fientliga fartyg.

Den militära närvaron på Femöre utanför Oxelösund är en konsekvens av den dramatiska samtiden ett drygt decennium efter andra världskrigets slut. En för varje år allt hårdare ton mellan herrarna över världens två konkurrerande samhällssystem hade radikalt ökat risken för ett nytt storkrig som otvivelaktigt skulle rasera Europa än en gång. Nedskjutningen av det amerikanska spaningsflygplanet över Sovjetunionen 1960, byggandet av Berlinmuren med den påföljande konfrontationen mellan öst och väst hösten 1961 och inte minst Kubakrisen 1962 visade på ett världsläge som var mycket farligt.

I Europa, liksom i övriga världen, rustades för det otänkbara. Så även i Sverige, som under 1950-talet förfogade över världens fjärde (eller femte, beroende på vem man frågar) största flygvapen. I enlighet med försvarsbesluten under 50- och 60-talen, med kärnvapenhotet hängande över oss, fick krigsmakten ökade anslag för att kunna försvara de många strategiskt viktiga områdena i vårt land. En av dessa var industristaden Oxelösund, som med järnverk och hamn i praktiken saknade all form av militärt försvar så sent som 1960.

För att råda bot på denna brist beslutades att kustartilleriet skulle tillföras 30 stycken fasta batterier bestående av Bofors fasta tornpjäs m/57 med 7.5 cm kaliber. De kom att byggas i tre serier, alla med speciella särdrag, från 1961 till 1975 och placerades ut i kustbandet på platser såsom bl a Hemsö, Sundsvall, Karlshamn, Simrishamn, Malmö, Lysekil, Marstrand och Fårö. Ett batteri utgjordes av tre kanoner med gemensam eldledningsfunktion och var nedsprängt i berg för maximalt skydd, även mot kärnvapen. I de åtta första batterierna, uppförda mellan 1961 och 1965, var de tre pjäserna sammanbundna genom en centraltunnel där det förutom eldledning, sammanställningsplats och kraftförsörjning även fanns manskapsförläggning, kök och verkstäder. På grund av den drygt 450 meter långa centraltunneln blev därför pjäsernas gruppering ganska tät med ca 200 meter mellan varje enhet. I vissa batterier frångicks denna konstruktionslösning beroende på terrängens beskaffenhet, men Oxelösundsbatteriet som från 1966 ingick i krigsorganisationen uppfördes enligt den ursprungliga planen.

Dess formella benämning var Batteri OD och som del av Spärrbataljon Bråviken var uppgiften att skydda inloppen till Norrköping och Oxelösund. I spärrbataljonen ingick utöver OD även batterierna AD (Arkösund) från 1966 och BÅ (Kungshamn) från 1974, som tillsammans med åtskilliga värnkanoner, radaranläggningar och minstationer effektivt kunde stoppa ett invasionsförsök; konstruktionen av OD inleddes på Femörehuvud 1962. Krigsplacerade i Oxelösund var även det 6. lätta robotbatteriet beväpnade med den trådstyrda sjömålsroboten Rb 52. Femörefortet ingick i krigsorganisationen fram till 1998 då det placerades i malpåse. Fem år senare var tanken att anläggningen skulle tömmas och plomberas, men planerna stoppades av en intressegrupp entusiaster som sökte bevara hela Batteri OD för eftervärlden som ett museum. År 2003 öppnades Femörefortet för allmänheten och har sedan dess fått över 55 000 personer att ta del av denna svenska knytnäve mot öst.

Svenska försvarsanläggningar är i många fall snillrikt maskerade. Inslaget till Batteri OD torde vara en av de mer spektakulära entréerna som vi har till våra bergrum; det är beläget i markplan till vad som ser ut som ett fritidshus. På avstånd kan man tro att det är ett garage i bottenvåningen, men bakom de gröna stålportarna döljer sig ingången till ett mer än 450 meter långt tunnelsystem mellan de tre kanonpjäserna som Batteri OD omfattar. Naturreservatet har alltid varit öppet för allmänheten, och även om man sett kanonhuvarna uppe på berget och skyltarna om förbud mot tillträde vid sina promenader i skogen, så är det nog få som insett vad som funnits inne i berget. Den bruna stugan var fram till nedläggningen 1998 avsedd som mobiliseringsplats för batteriets manskap men är sedan muséets öppnande reception och butik med trevligt bemötande.

Den bruna stugan är dock inte det första man möts av när man vandrar längs den 400 meter långa grusvägen från bilparkeringen. Ungefär halvvägs finns åtskilliga ståvärn och två skyddsrum på var sin sida om vägen. Dessa uppfördes så sent som 1989-90 och är av typ SK 10, med plats för tio man liggandes eller tjugo man ståendes.

Innan ett invasionsföretag mot Sverige inleddes, förväntades att sabotageförband skulle förstöra viktiga civila och militära installationer för att försvaga det svenska motståndet. Dessutom skulle militär personal av olika slag oskadliggöras så att de inte hann fram till sina mobiliseringsplatser. När väl tavelförsäljarna och lastbilschaufförerna gjort sin rekognosering i fredstid var det sabotörernas uppgift i ett skymningsskede att ta sig fram till de militära installationerna och förstöra våra möjligheter till motanfall vid Östersjön.

Därför satsade det svenska försvaret stora resurser på att bygga upp närförsvarsstyrkor runt de större militära anläggningarna. Över hela Femörehuvud uppfördes 42 ståvärn med plats för två soldater vardera, liksom dessa två SK 10-skyddsrum.

De är väl kamouflerade i terrängen, med maskering både i form av färg och galler som i krigstid skulle förstärkas ytterligare med lövverk och annan växtlighet. Stormaktens förberedelser för sabotage i freds- och krigstid beskrevs bl a i filmen Förebudet, som togs fram av försvarsmakten 1987 för att medvetliggöra de värnpliktiga om att hålla inne med sin bit och inte resonera med obehöriga om totalförsvaret.

Närmar man sig fortet ser man även en av de två skenpjäser som skulle locka till sig fientlig eld vid ett anfall. Den står numera uppställd i skogen nära receptionsbyggnaden bruna stugan; den andra används som iögonfallande reklampelare vid väginfarten mot Femörehuvud.

För en anfallare ute till havs torde det vara omöjligt att avgöra om detta är en riktig kanon eller bara en attrapp.

Tanken var att skenpjäserna skulle synas på avstånd medan de riktiga kanonerna skulle vara maskerade med glasfiberhuvar och krokodilnos så länge som möjligt.

Anläggningens mobiliseringsförråd är placerat ytterligare en bit in i skogen. Här förvarades två Bofors m/40 luftvärnskanoner liksom en terrängbil Tgb 903 och diverse tillbehör till skenpjäserna. Ammunition och vapen förvarades inne i berget. En strålkastare m/37 finns placerad i ett särskilt garage som uppfördes 1991. Den var avsedd att belysa mål i mörker för skjutning utan radarassistans.

Visningar av fortets ombesörjs av frivilliga entusiaster ur föreningen Femörefortet. En guidad visning inleds normalt uppe på bergets hjässa åtta meter ovanför stridsledningscentralen. Här finns förutom två optiska periskop för batterichef och målobservatör även en eldledningsradar PA-39/A med räckvidd om 60 km och rotationshastighet på 60 varv per minut. Radarn är fast placerad i en hytta och hade likt pjäserna även ett lockbete i form av en skenradar som i krigstid skulle sättas upp på ett fundament närmare vattnet.

De optiska periskopen ger en bra blick över Östersjön.

Hundratalet meter från radar- och periskopplatsen är 1. pjäs belägen. I tornet finns plats för tre man, vilket illustreras av dessa bilder tagna på Beredskapsmuséet utanför Helsingborg.

Beredskapsmuséet, som också är väl värt ett besök eller två, har förutom sin 7.5 cm m/57-pjäs även en 12 cm tornautomatpjäs m/70 som ses på bilden.

Visningen tar oss därefter ned i berget. Stötvågsportarna och detonationsfickorna är många innanför inslaget.

Likt tunnelsystemet i den danska motsvarigheten Stevnsfortet så finns det även här fukt längs väggar och durk, men inte i lika stor omfattning. Föreningen lägger stora summor på avfuktning av anläggningen.

Ammunitionsförråd rakt fram. Tunneln till höger leder mot huvuddelen av komplexet.

Förbindelsen mellan inslagstunneln och centraltunneln är dekorerad med bland annat radarutrustning och ett transportband för pjäsammunition, som dock ej varit i bruk på Batteri OD.

Den kombinerade order- och matsalen används numera även för föredrag och andra evenemang som hålls i fortet.

En kort historielektion om kalla kriget och det svenska totalförsvaret hålls i förläggningsdelen av en mycket kunnig guide, som på ett utmärkt sätt ger anläggningen liv under sin presentation. Till vänster ses en jetmotor som utgör drivenhet till sjömålsrobot Rb 08A.

I utställningen finns även en sjömina typ K9, som var vanligt förekommande i de svenska hamnarnas minlinjer. Sprängladdningen på 200 kg kunde ökas till totalt 800 kg beroende på havsdjup. Har du någonsin passerat med fartyg i ett svenskt hamninlopp så har du befunnit dig över dessa skarpa minor; det är nog ytterst få av alla de miljoner som rest med Finlands- och Danmarksfärjorna från Stockholm respektive Göteborg som varit medvetna om detta. Inloppet till Gullmarsfjorden mellan Lysekil och Skaftö är ett annat exempel på en minerad farled som likt vattnen kring Muskö och Berga varit av särskilt militärstrategisk betydelse.

Batteriets befäl hade separata rum längst bort i förläggningsdelen, som även leder till 1. pjäs med ammunitionshiss och tillhörande durk.

Gemensamma utrymmen för skötsel av hygien.

Förläggning för värnpliktigt manskap.

Ett utrymme för enklare sjukvård finns i direkt anslutning till de centrala delarna av fortet.

Den gemensamma stridsledningscentralen är belägen ca 20 meter ovanför centraltunneln och dess lokaler. Här ses bl a en av PPI-enheterna för  målvisning.

En andra PPI-skärm (Plan Position Indicator) för målvisning och -följning är placerad på centralinstrumentet.

I centralen finns även siktenheterna till de två periskopen som sticker upp på hjässan, åtta meter ovanför. Skilda periskop för batterichef och målobservatör.

I den gemensamma salen finns en länk till världen utanför i form av en telefonkiosk, full av lumparklotter.

I direkt anslutning till matsalen finns anläggningens kök med kapacitet för att utspisa manskapet om 70 personer. Batteri OD skulle vara självförsörjande på mat, vatten och elektricitet i upp till 30 dagar i ofred. I fil med köket är elektroniska och mekaniska verkstäder förlagda, liksom två oljeeldade generatorer med drivmedelscisterner av gigantiska mått.

Det är smått obehagligt att tänka sig känslan att befinna sig i dessa utrymmen när kriget rasar för fullt uppe på ytan. Ovissheten om hur det ser ut där uppe när man varit instängd i berget i flera veckor är inget att avundas. Den utsprängda ytan inne i berget omfattar förvisso 3 300 kvadratmeter, men det hjälper nog inte så mycket i en sådan situation.

Där tunnlarna delar sig finns adekvat skyltning. Låt oss gå vidare till utrymmena i anslutning till 2. pjäs.

Även här finns stötvågsportar och övertrycksventiler. Om pjäsen skulle förstöras och orten kontamineras av radiak kan skadorna således begränsas och inte spridas vidare in i centraltunneln.

Genom en spiraltrappa kommer man upp till ammunitionsförråd och ammunitionshissen som leder upp till pjästornet. Varje pjäs bemannades av sju personer, varav tre fanns i tornet och fyra på ammunitionsdurken. Under ammunitionsbefälets ledning skulle här en magasinsfyllare och två ammunitionslangare arbeta hårt för att inte orsaka eldavbrott. Kanonens eldhastighet var på 25 skott per minut. Varje skott har en vikt om 6.6 kg och mäter 75 x 603 mm.

Uppe på hjässan är 2. pjäs positionerad i fredsläge, med eldröret i klyka och den maskerande glasfiberhuven på tornet. Krokodilnosen, som normalt döljer eldröret, har tillfälligt plockats av. De äldre avspärrningarna runt pjäsen är bevarade; så här nära kunde man komma även när Batteri OD var aktivt.

I pjäsens direkta närhet finns flertalet ståvärn. Längre ner i sluttningen finns även ett saltvattensintag, för anläggningens duschar och toaletter, liksom friskluftintag och nödutgång från tunnelsystemet.

Kombinerat friskluftintag och nödutgång nedanför 2. pjäs. Krokarna är avsedda för maskeringsnät.

Ytterligare luftintag.

Bortanför 3. pjäs finns mätstationen, under 80-talet moderniserad med en laseravståndsmätare som ersatte den äldre optiska lodbasmätaren m/13. Tornet är även avsett som reservkommandoplats om stridsledningscentralen försätts ur spel.

De tre pjäserna har en skottvidd om 12 800 meter. Utloppshastigheten vid mynningen är 850 m/s. De sista skotten avfyrades vid en övning i september 1990; då hade totalt drygt 1 800 skott skjutits med dessa tre kanoner sedan 1966. Batteri OD deltog i Krigsförbandsövningar 1966, 1971, 1975, 1983, 1990 och 1994. En av de mer namnkunniga som var krigsplacerade vid Femörefortet var Stig Bergling, en av våra landsförrädare som otvivelaktigt lämnade ut även denna anläggning till Sovjetunionen för egen vinning. Men – och det är ett stort men – vem vet hur historien utvecklat sig om Wennerström, Bergling, Philby och Rupp m fl inte hade förrått sina folk och lämnat ut hemligheter. Det kanske inte hade slutat lika lyckligt som det gjorde 1989/90.

Hela fortet, förutom pjäserna, ska enligt uppgift vara funktionsdugligt fortfarande. Inga kablar har klippts och det ska vara möjligt att köra alla system fram till avfyrningsögonblicket.

Apropå Femörefortet och som avslutning bör även stabsplatsen Duvan nämnas i sammanhanget. Inne i centrala Oxelösund, i berget under den 1957 byggda och spektakulära kyrkan S:t Botvid, skulle staben för Spärrbataljon Bråviken gruppera i händelse av kris eller krig. Bergrummet var under andra världskriget använt av civilförsvaret, som därefter överlät det till dåvarande krigsmakten. Numera tillhör bergrummet kommunen som använder det som central för bredbandsnätet, men man kan ju fråga sig hur etiskt riktigt det var att placera en militär ledningscentral rakt under en kyrka. Vi var ganska bra på att förlägga militära funktioner i källare och andra utrymmen i anslutning till civila byggnader när det begav sig här i Sverige, och spörsmålet är hur mycket fienden respekterat civila mål vid ett anfall när det stod klart att det fanns militära mål i desamma. Kanske hade vi skjutit oss själva i foten genom att göra på detta sätt om ett krig brutit ut; lyckligtvis behövde vi aldrig få reda på det.

Fotnot: rubriken till denna artikel, ‘Sveriges knytnäve mot öst’, anspelar på min tidigare artikel om den danska motsvarigheten Stevnsfortet som har titeln ‘Danmarks knytnäve mot öst’.