Synen man möts av på Pallasstraße i västra Berlins stadsdel Schöneberg är synnerligen udda. Tvärs över gatan sträcker sig ett tolvvåningshus från 70-talet ut sig för att i sin sydliga ände plötsligt kliva över en fyrkantig betongbunker från äldre dagar.

Anläggningen uppfördes 1943-1945 av slavarbetare från de av tyskarna ockuperade områdena i nuvarande Ukraina men hann aldrig bli klar. Den var avsedd att tjäna som som bunker för en närliggande telegrafstation.

Fyrvåningsbunkern togs aldrig i bruk och föll i amerikanernas händer som redan 1945 försökte rasera den. Man tvingades avbryta sprängningarna för att skydda de omkringliggande byggnaderna från skador och Hochbunker Pallasstraße blev kvar.

Under det kalla kriget utnyttjades de invändiga utrymmena av de allierade för beredskapslagring av livsmedel. De grå betongfasaderna blev ett tacksamt mål för klottrare.

Så kom 70-talet och behovet av bostäder i Västberlin ökade. Då det anrika, och ökända, Berliner Sportpalast revs på andra sidan gatan 1973 frigjordes en större yta som kunde användas för att bygga ett större bostadshus med drygt 500 lägenheter.

Kostnaderna för att rasera bunkern var fortfarande för höga, varför man tvingades ta till en speciallösning för att kunna bygga hyreshuset som blev klart för inflyttning 1977. Av de tolv våningarna försvann sju när den södra delen tog ett gigantiskt kliv över bunkern.

Idag bor här över 2 000 personer i 514 lägenheter och sedan år 2001 är hyreshusets officiella namn Pallasseum, en benämning som kom fram genom en tävling avsedd att ge byggnaden en högre status. Den allmänna vandaliseringen och de stora sociala problemen i området hade givit huset öknamnet Sozialpalast, en anspelning på det tidigare sportpalatset som låg på samma tomt. Läget var så dåligt att det diskuterades om man skulle låta riva hyreshuset i slutet av 90-talet för att få bort den dåliga stämpeln.

Men den unika hyreskasernen räddades genom ökade sociala satsningar och en allmän upprustning av området. Och bunkern hade redan på 80-talet fått ett nytt liv.

Iskylan mellan öst och väst hade medfört att man från 1965 börjat uppföra nya befolkningsskydd i Västberlin. Många av dem var placerade i underjordiska parkeringshus eller sammanbyggda med det under 70-talet utbyggda tunnelbanenätet. Utbyggnadstakten tog sin tid och först 1986 var turen kommen till högbunkern på Pallasstraße att användas för det den var avsedd för på 40-talet.

Under tre år pågick ombyggnationen från beredskapslager till modernt kärnvapensäkert befolkningsskyddsrum med plats för 4 809 personer, det största i hela det återförenade Berlin. Pallasstraße-bunkern var inte den enda som befann sig ovan jord i Västberlin. Tidigare under 80-talet hade två högbunkrar byggts om till befolkningsskydd och så sent som 1999 tillkom den fjärde och sista i ett före detta sjukhus i stadsdelen Zehlendorf. Sammanlagt ökade antalet skyddsplatser med nästan 10 000 stycken under 80- och 90-talen genom renovering av tidigare ur bruk tagna bunkrar och andra utrymmen.

Antalet skyddsplatser för civilbefolkningen i Västberlin under det kalla kriget var emellertid långt i från tillräckligt. Endast en bråkdel av Västberlins två miljoner invånare hade fått plats i ett skyddsrum om kriget kommit och av befolkningen i hela gamla Västtyskland hade bara 3% haft en plats i ett skyddsrum. Utbyggnaden av de stora skyddsrummen i Västberlin under 70- och 80-talet var aldrig avsedd att ge befolkningen ett fysiskt skydd utan skulle snarare skapa en illusion av att hoppet inte var ute även om de sovjetiska stridsvagnarna hade kört genom de försvagade sektionerna av Berlinmuren som var avsedda för just detta. I ett tredje världskrig skulle Berlin återigen ha utsatts för massiv förstörelse, men nu förmodligen förstärkt av atomvapen. Efter ett första anfall hade kanske antalet skyddsplatser varit tillräckligt för den del av befolkningen som funnits kvar.

Högbunkern på Pallasstraße har fortfarande de internationella symbolerna för befolkningsskydd över varje ingång och enligt uppgift så är anläggningen fortfarande aktiv även om det sägs att den är på väg ut ur organisationen på grund av höga underhållskostnader. Lokalerna har sedan flera år använts för olika evenemang och har man tur kan man även gå på visningar av bunkern. Sådan tur hade inte jag när jag passerade men den var icke desto mindre imponerande att se på från utsidan och är verkligen en udda sevärdhet i världens största museum som är Berlin.