Det är svårt att ta Sverige. Sverige är till stor del omgivet av hav. Hela vår gräns mot öster och en stor del av gränsen mot väst i de folkrikaste delarna av landet. Att skeppa över trupper, eller att luftlandsätta trupper, kräver enorma resurser. Det tar tid att förbereda, och det är svårt att vidta dessa förberedelser utan att det upptäcks.
Citatet hörs i ett tv-reportage om Flygvapnet från slutet av 1980-talet. Reportaget kommer från samhällsprogrammet Norra Magasinet om jag minns rätt, jag hade ofta videon i beredskap för att spela in flyginslag från tv vid den här tiden. Försvarsviljan var stark i Sverige, vilket märktes på mängden inslag i tv på 80-talet. Ibland förekom till och med informationsfilmer rörande totalförsvaret i Anslagstavlan.
För några år sedan återupptäckte jag mina gamla vhs-band och passade då på att rippa detta inslag som jag sedan lade upp på Youtube till mångas förtjusning.
Reportaget består förutom av, för dåtiden, nyinspelat material även av eggande filmklipp ur försvarets egen katalog. Berättarens röst i dessa sekvenser är allvarsam och en bra provkarta på hur läget runt Östersjön var på den tiden då Sverige var en strategiskt viktig barriär mellan öst och väst. Flera av klippen i tv-reportaget är hämtade ur en tidigare dokumentärfilm som sändes i tv 1979. Fredens Hav? Rapport från ett militärt övningsområde av Christer Åhström behandlar det svenska flygvapnet och den viktiga incidentberedskapen.
Den relativa avspänning som världen åtnjutit under 1970-talet förändrades snabbt samma år som ovanstående dokumentärfilm producerades. Sovjets invasion av Afghanistan var inledningen på det som oftast kallas det andra kalla kriget och varade fram till 1991. Under de första åren på 80-talet stod världen återigen på randen till kärnvapenkrig, något som kulminerade hösten 1983 då en NATO-övning misstogs för förberedelse till anfall av Warszawapakten. Lägg till detta bland annat den sovjetiska nedskjutningen av ett civilt sydkoreanskt passagerarflygplan, USA:s kommande utplacering av Pershing II-robotar i Europa för att möta hotet från de sovjetiska SS-20-robotarna, och Reagans planer på ett satellitbaserat antirobotförsvar som slutligen skulle resulterat i en radikal förskjutning av terrorbalansen till fördel för västmakterna. Det är först i våra dagar vi fått veta hur nära atomvintern vi verkligen var i början av 80-talet.
Nedrustningsivrarna på 80-talet tyckte däremot inte vi behövde något försvar eftersom det enligt dem inte fanns några reella hot mot oss och att ubåtarna i våra vatten bara var militära lögner för att få ökade anslag. Om det berodde på äkta dumhet eller på att de gick Kremls ärenden kan diskuteras, själv tror jag på en kombination och det har ju på senare år bevisats att mängder av fredsorganisationer över hela Västeuropa fick ekonomiskt stöd från Sovjetunionen under det kalla kriget.
Det latinska talesättet Si vis pacem – para bellum (om du önskar fred, rusta för krig) härstammar från en romersk lärobok i krigföring från 400-talet men var även en bra beskrivning av den svenska försvarstanken under det kalla kriget. Det skulle inte löna sig att anfalla Sverige, som det sägs i tv-reportaget från slutet av 80-talet. Vårt militära försvar kunde under 80-talet mobilisera 850 000 man inom 72 timmar i ofred. Totalförsvaret som helhet omfattade 2.8 miljoner människor.
I dag har vi den minsta försvarsorganisationen i Norden och en mobiliseringstid som sträcker sig över flera år. Flygvapnets organisation med utspridda krigsbaser är historia. Uppställningsplatser och breddade vägar återställs över hela landet. Två flygflottiljer, F 17 och F 21, med drygt 140 mil mellan sig ansvarar för att bevaka svenskt luftrum. F 7 sysslar sedan flera år enbart med utbildning och transport.
I och med revolutionerna i Östeuropa och det påföljande bortfallet av Warszawapakten bestämdes i 1996 års försvarsbeslut att banta Sveriges militära förmåga. Den stora omställningen från invasionsförsvar till insatsförsvar tog fart med försvarsbeslutet år 2000 som kom att innebära den största förändringen av försvarsmakten sedan det ödesdrigra försvarsbeslutet 1925 då vi i praktiken avvecklade krigsmakten eftersom Tyskland och Ryssland för tillfället ansågs svaga.
Under det nya seklets första decennium har vårt militära försvar reducerats till något som liknar en fanclub åt de stora grabbarna i väst. Det verkar vara viktigt med engelska benämningar på allt i den nya svenska Försvarsmakten och man kan som anställd tvingas utomlands för att tjäna andra staters intressen. Nödvändigheten i att i första hand skydda vårt eget land är inget som politikerna prioriterat de senaste 15 åren; inte så konstigt när man sällan tänker längre än innevarande mandatperiod.
Vår granne på andra sidan Östersjön bryr sig dock inte om mandatperioderna i Sverige på samma sätt. Naiva tyckare och nyttiga idioter skriker än idag rysskräck så fort man vågar andas något om att det rustas upp i vår omvärld; historia verkar inte vara dessa självutnämnda experters favoritämne. Ett litet försvar må vara billigt för statskassan men det är en usel försäkring. Världen är föränderlig och ett nytt kallt krig pågår för fullt omkring oss. Kriser som den inom EU kan räcka för att tonläget skärps. Det kan vara lugnt just nu, men tänk om… kriget kommer.