Någon gång per år brukar jag ta en tur till Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle för att bese äldre järnvägsekipage ur Statens Järnvägars historia. Det är ett trevligt sätt att spendera en dag på och med få undantag den enda platsen på vilken kan återse de gamla bruna sittvagnarna från barndomens dagar på 80-talet (egentligen är de mörkt röda, färgnyansen lär heta SJ Röd 92.)

Det finns mängder av lok, vagnar och andra rälsbundna fordon på muséet som dessutom har evenemangsdagar under året då man kör med äldre lok och vagnar. På grund av min ringa ålder har jag svårt att förhålla mig till Hilding Carlsson-rälsbussar, 3:e-klassvagnar med träbänk, ånglok och liknande. Därför brukar jag lägga mer möda på att studera muséets något modernare vagnpark, vilket jag även gör i denna artikel. De sista 60-talsvagnarna togs ur SJ:s trafik för blott några år sedan men används fortfarande av andra tågoperatörer i landet. Vad jag vet har man inget orange Rc-lok i samlingarna, men ett sådant kan man ju få syn på ute i verkligheten om man har tur. Green Cargo, f d SJ Gods, har nämligen behållit ett lok i sin ursprungliga målning. Det kan dyka upp lite här och var i landet.

Det är inte bara tåg som finns i Gävle. Man kan även beundra diverse föremål som plötsligt försvunnit från tågen, även om biljettången inte är ett av dem. Om man som jag är förtjust i SJ-symbolen som var i bruk mellan 1970 och 1990 (det s k frimärket) finns lite av varje att titta på. Drygt 20 år senare kan man fortfarande stöta på den fyrkantiga logotypen på sina ställen. Stationsklockan över entrén till Stockholms Centrals övre plan är ett exempel där bokstäverna finns kvar i sin ursprungliga form.

Frimärket pryder sin plats på det futuristiska Rapid-loket, järnvägens motsvarighet till Saab 32 Lansen. Detta är Ra 988, det fjärde av tio byggda Rapid-lok.

De första Rapid-loken togs i tjänst 1955 och sattes in på expresslinjen mellan Stockholm och Göteborg. De blev omåttligt populära, men när de modernare Rb- och Rc-loken kom i slutet av 60-talet fick Rapiderna träda tillbaka och trafikerade därefter mest regionala sträckor till slutet av 80-talet. Två lok behölls för att dra utställningståg och togs slutligen ur tjänst 1996, men ända till 2009 kunde man ibland se ett Rapidlok rusa fram längs spåret – det var ett museilok som regelbundet hyrdes in av Banverket för att dra en mätvagn.

För vänner av bruntåg är muséets bangård rena paradiset. Här finns en mängd äldre person-, post- och andra vagnar samlade. När man för några år sedan flyttade det 125 år gamla stationshuset från Hennan i Hälsingland till muséet blev miljön med en gång som en portal in i en annan tid.

Om du tittar noga ungefär i mitten på vagnsidan nästa gång du är på en station kan du fortfarande se fästena till den gamla SJ-skylten.

Det känns som om det är 1979. Snart fylls perrongen av resande med polletterat bagage på väg till släktingar i ett annat landskap, med tjänstemän på väg till möten i en residensstad och just innan stinsen blåser i pipan kommer några värnpliktiga springande i full fart för att hinna tillbaka till regementet innan permissionen är slut. På perrongen myllrar det av liv, men inne i kupén har farmor satt sig väl tillrätta och ska just till att öppna papperspåsen från Pressbyrån med en banan och en påse fruktkarameller.

De bruna elloken av littera Da var verkliga arbetshästar över hela riket från 50-talet och framåt. De drog såväl resandetåg som godståg och har sin anfader i D-loken som började tillverkas redan på 20-talet.

Muséets Da-lok nr 936 byggdes 1957 och var i tjänst till 1995 då det slopades av SJ. Det är ännu körbart och hos andra operatörer finns Da-lok fortfarande i trafik. Det besläktade Dm3-loket utgör än ett tag ryggraden i LKAB:s malmtåg i övre Norrland.

Det känns som om det bara var häromåret som det fortfarande gick bruna vagnar på spåren, men faktum är att de sista målades om i SJ:s otäcka blå 90-talsdesign i mitten av samma årtionde. SJ:s nya profil presenterades 1989, med en ny logotyp som snart fick namnet den bevingade falukorven, och sittvagnar i blå nyanser. Andra typer av vagnar fick andra färger och under 90-talet kunde man se rena färgpaletterna rusa fram genom landskapet då det blandades brunt, blått, rött och vitt i tågsätten. År 2006 beslutade SJ att återigen byta profil och började då måla både vagnar och Rc-lok svarta. Det blev riktigt tjusigt men ännu är de gamla blåvagnarna en vanlig syn, nu allt som oftast riktigt blekta och nerslitna. För bara några år sedan kunde man fortfarande se den bruna färgen titta fram där den blå skavts av längs vagnsidorna.

Sedan den 1 januari 2001 är Statens Järnvägar ombildat till flera olika aktiebolag, där persontrafiken organiseras i det som sedan dess heter SJ AB. Green Cargo är som tidigare nämnts det nya namnet på SJ Gods, medan exempelvis SJ Fastigheter blev Jernhusen och SJ Teknik förvandlades till EuroMaint. Den verksamhet som inte kunde placeras i något av de sex aktiebolagen som bildades 2001 hamnade i det nya affärsverket Statens Järnvägar, som inte bedriver någon egen trafik men däremot hyr ut kapacitet till bl a SJ då de äger en flotta av lok och vagnar. Gamla SJ må ha varit väldigt statligt, tungrott och byråkratiskt, men frågan är om det blev så mycket bättre med det vi fick. Kanske är det så att viss verksamhet mår bättre av att vara reglerad?

Inte konstigt man blir trött och söker upp en sovvagn.