I DDR fick man veta att det var de sovjetiska soldaterna man hade att tacka för befrielsen från nazismen. När revolutionens söner tog till vapen för att mota tillbaka fascisterna fanns bokstavligen ingenting som kunde stoppa dem, vilket hundratusentals polska och tyska kvinnor fick erfara när svansen efter Röda Arméns fronter drog fram och skändade allt som fanns att skända våren 1945.
Hyllningarna till storebror i Moskva nådde ibland groteska proportioner under hela den östtyska statens existens mellan 1949 och 1990, även om deras omfång mildrades avsevärt under DDR:s sista årtionde – särskilt då perestrojka och glasnost nådde stora framgångar i Sovjetunionen under Gorbatjovs regim. Honecker ansåg närmast detta vara en skymf mot socialismen och vägrade foga sig i Moskvas direktiv, bland annat genom att förbjuda den sovjetiska tidskriften Sputnik från att säljas i DDR från 1988 då den ansågs ha en negativ inverkan på landets ungdom som gärna tog till sig Gorbatjovs idéer. Från statligt håll fortsatte propagandan som vanligt, exempelvis i form av den kände kompositören Hanns Eislers propagandanummer Dank Euch, Ihr Sowjetsoldaten från 1950.
Texten, framförd av sångaren och skådespelaren Ernst Busch, är en frikostig tribut till Sovjetunionen och Röda Armén, vars ansträngningar inte känt några gränser i strävan efter att befria världen från tyranniet och få blommorna att springa ut på nytt.
Sterne unendliches Glühen
Lieder singen davon:
es brachte die Welt zum Blühen
das Blut der Sowjetunion.
Es brachte der Welt den Frieden
Die Macht der Sowjetunion!
Vänskapen mellan de östtyska och sovjetiska folken påstods officiellt vara gränslös. Människorna i DDR hade mer gemensamt med sina arbetarbröder i Sovjetunionen än vad man hade med västtyskarna på andra sidan gränsen, sades det i propagandan redan från början.
Men som vanligt med påtvingad och forcerad vänskap så förlöpte inte förhållandet mellan de två parterna särskilt friktionsfritt varken på gräsrotsnivå eller i de finare salongerna; i praktiken var det Moskva som bestämde och Berlin, Hauptstadt der DDR hade bara att foga sig i vad som sades. Så gott som alla regeringsbeslut i DDR krävde godkännande av Großbruder i Moskva, som förvisso fick betala ett mycket högt pris för segern över nazismens skräckvälde, men aldrig har väl uttrycket ur askan, i elden passat bättre än på just den del av det tyska folket som hamnade i den sovjetiska ockupationszonen 1945 och inte fick sin frihet förrän 1990.
