Om man reste på chartersemester under 1980-talet var sannolikheten hög att flygplanets fena pryddes av den ständigt skinande solen. Det var oftast Scanair som tog miljontals skandinaver till sol, snö och storstad under de 33 år flygbolaget var verksamt. Ryggraden i flygplanflottan utgjordes av ett av världens vackraste flygplan: Douglas DC-8-63.

Den slanka DC-8:an var en vanlig syn på de skandinaviska flygplatserna under tre decennier i trafik för SAS och koncernsystern Scanair mellan åren 1960 och 1989. I dagarna är det 23 år sedan den gamla damen gjorde sitt sista arbetspass för Scanair och det är också 40 år sedan den allra sista DC-8:an lämnade fabriken i Long Beach på den amerikanska västkusten. Det är just detta flygplan, den 556:e och nyaste DC-8:an, som vi ska följa i en serie bilder tagna på Arlanda någon gång i mitten av 1980-talet. Bodil Viking kom till Scanair i mars 1982. Dessförinnan hade hon burit namnet Tord Viking under tio års tjänst i SAS.

Scanair bröt traditionen med manliga vikingnamn i SAS-gruppen då man döpte en DC-8 till Ylva Viking 1979. Därefter fick samtliga flygplan i Scanairs trafik kvinnliga vikingnamn, som alla hade verkliga historiska förebilder.

Det var med introduktionen av DC-8 Super 63 som epitetet Jumbo Jet uppfanns. I Super 63 kombinerades egenskaperna från Super 61 och Super 62: en förlängd kropp med väsentligt ökad passagerar- och lastkapacitet förenades med en ny vinge, effektivare motorer och längre räckvidd. Resultatet blev i mitten av 60-talet världens dittills största passagerarflygplan.

DC-8 ersatte den propellerdrivna DC-7C på SAS’ mer prominenta långlinjer från 1960. Redan från 1962 kunde Scanair hyra in överskottskapacitet från SAS för sina charterflygningar till Palma de Mallorca och Las Palmas i form av den då revolutionerande DC-8. Det var unikt att charterflyget erbjöd jetflyg vid den här tiden.

Scanair fick sina första egna jetflygplan 1967, då DC-7C togs ur trafik. SAS tog samtidigt leverans av sina första DC-8-62 och -63 och kunde därmed överföra tre av sina tidiga DC-8 till Scanair.

Efterhand som SAS ersatte fler av sina DC-8 med större Boeing 747 och DC-10 under 1970-talet, fick Scanair ytterligare kapacitet. 1980 meddelades med stor stolthet att DC-8-63 nu ingick som ordinarie flygplantyp i flottan.

I och med att man nu disponerade egna DC-8-63 och inte längre var beroende av inhyrd kapacitet från SAS på samma sätt, kunde man konfigurera den stora skönheten på bästa sätt för sina egna behov. Den rymliga inredningen med 194 stolar i två klasser, som SAS använde, ersattes av 257 stolar med något kortare benutrymme. Men vad gjorde lite trängsel i fem timmar när en vecka vid Medelhavet kostade så lite som den gjorde.

Den smäckra DC-8-63 blev populär även bland flygbolag i andra delar av världen, men tyvärr lades produktionen ner i förtid i maj 1972 då det behövdes utrymme i fabrikerna i Long Beach för sammansättning av den större DC-10. I april 1971 lade SAS en beställning på ytterligare en DC-8-63. Det skulle visa sig att det blev den sista som byggdes.

Den 556:e och sista DC-8:an levererades till SAS den 12 maj 1972 och hette då Tord Viking. I mars 1982 överfördes hon permanent till Scanair och bytte då namn till Bodil Viking. Det är henne vi ser rulla ut till start och lyfta från Arlanda i denna bildsvit. Exakt vart hon är på väg förtäljer inte historien. Kanske är det till Las Palmas eller Palma de Mallorca, de två vanligaste resmålen för Scanairs DC-8:or när det begav sig.

När Scanair firade 25 år 1987 gick verksamheten så bra att man behövde större flygplan för att klara av sina åtaganden. Dessutom började DC-8 bli till åren och ansågs göra för stort väsen av sig då hon sträckte ut sina välformade vingar runt aerodromerna som förärades hennes närvaro.

Efter vissa överväganden föll valet på den yngre och mer fetlagda systern DC-10, som med sina 374 stolar beredde plats för alla som var på väg bort eller hem. Hon må ha haft en större famn att röra sig i för både passagerare och besättning, men någon skönhet var hon definitivt inte jämfört med DC-8-63 vars proportioner var perfekta.

Den sista charterturen med DC-8 i Scanair gick den 27 april 1989. Två dagar senare fick Bodil Viking göra ett inhopp igen, för koncernsystern Linjeflyg som behövde hjälp på sträckan Arlanda-Visby, ett 30 minuter kort hopp som snabbt klarades av innan det var definitivt slut med epoken DC-8 i Scanair och SAS efter 29 trevliga år. Nyåret 1993/94 gick Scanairs färgstarka sol ner för gott. I dagens opersonliga charterbransch finns inget kvar av värmen från de gamla dagarna.

Än idag blänker det till i ögonen när hos vissa när man nämner DC-8. Undertecknad är en av dem och minnena falnar inte när man tack vare modern informationsteknik kan ta del av den charmiga presentationen av flygbolaget Scanair som man lät producera 1987: Good Afternoon Viking… med DC-8 i huvudrollen.

Vad hände då med Bodil efter karriären i Skandinavien? Hon såldes till USA och blev ombyggd till fraktflygplan. I slutet av 1989 införlivades hon i Emery Worldwide Airlines flygplanflotta. Lågkonjunktur och tveksamheter kring flygbolagets tekniska underhållsstandard gjorde att hon togs ur trafik år 2000 och parkerades i Victorville i södra Kalifornien. Där står hon än idag, världens yngsta DC-8 med blott 40 år på nacken. Det är ingen ålder på en arbetshäst.

Vill du veta mer om Scanair och charterhistoria rekommenderar jag ett besök på min sajt Scanair Magazine – historien om Skandinaviens största charterflyg, en webbaserad bok på 150 sidor som jag skrev i samband med Scanairs 40-årsjubileum för tio år sedan. Jag skrev även en längre artikel om Scanairs historia i Svensk Flyghistorisk Tidskrift nr 5/2001.