När de progressiva vindarna blåste som hårdast i Europa i skiftet 60/70-tal var det få maktförhållanden som klarade sig undan kraften från ifrågasättandets knutna näve. Den radikala generationens illusioner om hur världen borde se ut tog sig uttryck i mer eller mindre sunda handlingar som idag kan verka helt barocka för folk i gemen. Ser man dem i sitt sammanhang klarnar bilden kanske en liten smula.

Talesättet krigets första offer är sanningen kunde appliceras även på efterkrigstiden. I det propagandakrig som fördes mellan öst och väst friserades verkligheten olika beroende på avsändaren och denna ”dokumentär” från 1971 är ett lysande, och ovanligt, exempel. Filmen är svensk och tar upp frågan om den delade staden Berlin tio år efter att skyddsmuren uppfördes för att stabilisera det ekonomiska systemet i DDR, som det heter. Den förklarar orsakerna till stadens delning ur ett östtyskt perspektiv och är mycket sevärd, inte minst för sina typiska propagandistiska grepp i form av klippning, urval av bilder och ordalydelser.

Propagandakriget pågår fortfarande, men har i modern tid förfinats och bedrivs nu mer subtilt med syften som inte alltid är så behjärtansvärda som de inledningsvis kan verka. Käll- och mediekritik prioriteras inte alltid av redaktioner som snabbt vill ha ut nyhetstelegram. När misstaget upptäckts är den eventuella ursäkten tämligen värdelös; avsändarens budskap är redan ute och en del av målet redan uppnått. Det är inte så ovanligt som man kan tro. I bland är det inte ens ett misstag.