För den historiskt intresserade är staden Wittstock bekant. År 1636 stod här ett av den svenska arméns största slag under stormaktstiden. Trots numerär underlägsenhet gick de våra, under ledning av fältmarskalk Johan Banér, segrande ur striden mot det Tysk-romerska riket. Knappt 200 år senare förklarades Wittstock som fästning i kriget mot Napoleon och här kunde stadens militära historia ha slutat om det inte vore för det tredje rikets uppkomst på 1930-talet.

Redan 1933 inrättades ett mindre koncentrationsläger för politiska meningsmotståndare i Wittstock och mot slutet av 30-talet byggdes ett tidigare segelflygfält ut på slätten norr om staden, nära byn Alt-Daber. Det kom att nyttjas för utbildning av bland annat fallskärmsjägare under krigsåren. Verksamheten bedrevs ända tills den 2 maj 1945 då det intogs av de framryckande sovjetiska styrkorna på väg mot Berlin. Under de kommande 49 åren var Wittstock en garnisonsstad med det sovjetiska 33. jaktflygregementet baserat på flygfältet som byggdes ut under 50- och 60-talen.


Visa sovjetiska flygbaser i DDR på en större karta

Röda arméns flygstridskrafter tog stor plats i den av Sovjetunionen ockuperade östra delen av det f d tyska riket som 1949 bildade DDR. Under det kalla kriget bedrevs flygverksamhet från 29 ordinarie flygbaser fördelade över hela landet. Därutöver fanns en rad reservfält och självfallet de ordinarie flygbaser som det östtyska flygvapnet opererade från, även om de var få i antal i förhållande till de sovjetiska. Till detta kom den civila flygtrafiken till och från Västberlin samt till och från DDR:s flygplatser. Trängseln i det östtyska luftrummet var stor och under landets existens fick alla sovjetiska och östtyska förband tilldelade sig särskilda veckodagar då man fick bedriva flygverksamhet.

Som numer är väl känt var östtyskarna aldrig herre i sitt eget  hus. Någon självbestämmanderätt i egentlig mening fanns ej då Moskva antingen konsulterades vid varje beslut eller styrde genom diktat. I ett nytt krig förväntades tyskar skjuta mot sina grannar som plötsligt hamnat på den andra sidan av en gräns vars sträckning beslutats av segerherrarna i det andra världskriget. Även om de östtyska soldaternas trohetsed till fanan, partiet och arbetar- och bondestaten förpliktade dem att bekämpa klassfienden i väst insåg även storebror i öst att lojaliteten mot det socialistiska systemet förmodligen skulle få stå tillbaka i en konflikt mot blodsbröderna på västsidan om järnridån. Av detta skäl förvandlades DDR mer eller mindre till en enda stor sovjetisk fästning för att kunna säkra förmågan att slå mot väst och hålla den opålitliga östtyska befolkningen i schack, på samma sätt som man gjorde i Tjeckoslovakien efter 1968.

Det sovjetiska övertagandet av flygfältet Alt-Daber den 3 maj 1945 var början av en era som kom att vara till den 20 juni 1994, då de sista egna flygplanen lämnade basen för att återvända till Ryssland. I två plus fyra-fördraget mellan de fyra allierade segrarmakterna i andra världskriget och de två tyska staterna av den 12 september 1990 reglerades inte bara villkoren för återföreningen mellan BRD och DDR utan även omständigheterna kring den militära sovjetiska närvaron i östra Tyskland.

De sovjetiska ockupationsstyrkorna i DDR benämndes på tyska GSSD (Gruppe der Sowjetischen Streitkräfte in Deutschland) eller på ryska Группа советских войск в Германии. Vid tiden runt den fredliga revolutionen i Östtyskland fanns GSSD-trupper på 276 platser i landet. Året efter återföreningen, 1991, fanns fortfarande 338 000 sovjetiska soldater med 208 000 familjemedlemmar i östra Tyskland. Materiellt bestod närvaron i dryga 4 000 stridsvagnar och bland annat närmare 700 flygplan och lika många helikoptrar, allt på en yta lika stor som Lappland. Trots Sovjetunionens upplösning genomfördes tillbakadragandet enligt plan och den 24 juni 1994 lämnade de sista soldaterna tysk mark. Största delen av uttåget skedde sjövägen via hamnarna i Rostock och Mukran på Rügen. Flygbasen Wittstock var en av de sista garnisonerna att vara kvar under den röda stjärnan. Den 20 juni 1994 lämnades området över i tyska händer.

Knappt tjugo år senare har mycket förändrats på vissa ställen medan andra mer eller mindre har blivit tidskapslar från en tid som för många idag känns mycket avlägsen. Av de 29 sovjetiska flygbaserna används bara ett fåtal för flygverksamhet år 2012. Några har mer eller mindre försvunnit genom att byggnader och rullbanor rivits och går bara att känna igen med hjälp av historiskt underlag. De stora öppna ytorna har på flera ställen varit åtråvärda bland entreprenörer, något som även gäller Wittstocks bansystem som under året blivit hemvist åt tusentals solpaneler i ett energiprojekt som även genomförs på många andra nedlagda flygbaser i både östra och västra Tyskland. Men det är också, med få undantag, allt som förändrats på Wittstock sedan uttåget 1994.

Den 2 400 meter långa och 60 meter breda rullbanan är belagd med armerade betongplattor om två gånger sex meter, ett vanligt förfarande vid konstruktion av sovjetiska flygfält. Plattorna är återanvändbara och på många ställen runt om i f d DDR tog man med sig dem hem till Ryssland för användning på annat håll. I Wittstock rev man enbart upp plattorna till två av värnslingorna på nord- och östsidan av rullbanan (se satellitbilderna ovan). Under en tid har musikkonserter och dragracingtävlingar bedrivits på rullbanan, men sedan energiprojektet inleddes är all sådan verksamhet nedlagd. Idag är ungefär halva banan fortfarande tillgänglig. I den västra halvan revs ett antal flygplanvärn inför uppsättningen av solpanelerna. Wittstock hade för övrigt det största antalet sådana värn av alla sovjetiska flygbaser i DDR – 77 stycken.

Likt de flesta andra flygbaser i Östtyskland, så uppfördes skivhus på området under 1960- och 70-talen med bostäder för officerer och deras familjer. Totalt fanns drygt 500 lägenheter tillgängliga på området liksom livsmedelsbutik, bibliotek och sjukstuga. Wittstockbasen var ett Sovjetunionen i miniatyr på 3,3 kvadratkilometer där 6 000 personer bodde och arbetade år 1990.

Lägenheterna plundrades på allt material av värde när det ryska uttåget genomfördes 1994. Det är mer eller mindre bara huskropparna som står kvar då även fönsterramar, trappräcken och vattenrör monterades ned och togs med hem. Nu river man husen som stått övergivna i arton år.

Växtligheten har levt obehindrat under snart två decennier vilket syns tydligt när man jämför de två bilderna ovan. Verksamheten vid Wittstock dokumenterades av ett filmteam 1990 och kontrasterna mellan dåtid och nutid är stundtals mycket stora.

Under basens sista decennium opererade man huvudsakligen med MiG-29 vid sidan av ett antal äldre MiG-23, men det var med Jak-9 som historien började 1945. Genom åren har en rad idag legendariska sovjetiska konstruktioner varit i tjänst vid Wittstock; bland andra Il-2, La-9, MiG-15, MiG-19 och MiG-21.

I dag syns fortfarande fragment av markeringarna på rampen, som fram till 1994 myllrade av liv varje tisdag, torsdag och lördag då det 33. jaktflygregementet genomförde sina flygningar. I samband med att klargöringsplatserna byggdes ut på 1970-talet drogs även underjordiska ledningar för tillförsel av drivmedel fram till respektive plats.

Det finns tre stora hangarer varav två har välvda tak. Samtliga uppfördes av Wehrmacht under det tredje riket.

Känslan att vandra runt i en helt övergiven hangar är speciell. Tänk om väggarna kunde berätta om vad som försiggått här inne.

Fuktigheten inuti hallarna gör att växtligheten frodas.

Tittar man noga kan man se spår av mänsklig närvaro. Några gardinrester hänger kvar i ett fönster.

Några omsorgsfullt målade kartongbitar som anvisar plats för grå och svart latexfärg sitter fortfarande uppe i ett förråd.

En tegelbyggnad döljer många berättelser från ett litet badhus med enkel bastu.

Platsens belägenhet för det goda med sig att vandaler inte förstört byggnaderna i samma utsträckning som på andra ställen. Förfallet är till stora delar orsakat av tidens gång.

Det är när man ser fysiska bevis på mänsklig närvaro som insikten om verkligheten kommer ifatt en. För en värnpliktig yngling från Sovjetunionen var risken, eller chansen, till placering på någon av baserna i DDR överhängande. Två års tjänstgöringstid långt hemifrån väntade den som blev skickad till Wittstock med en ekonomisk ersättning motsvarande cirka 80 kronor per månad (1990). Tegelstenarna i garagets väggar ger en geografilektion över platser i den vidsträckta unionen som vi knappt hört talas om här hemma. På den här pelaren lämnade unga män från Lipetsk, Dolgurokov och Nikolsk ett minne till eftervärlden från sin tid på basen under det tidiga 70-talet. Hur formades livet efter tiden i Wittstock? Vad gör de idag? De borde vara i dryga sextioårsåldern nu.

Bakom ett mindre hus ligger några skyltar slängda i grönskan. De är välbevarade efter många år utomhus och berättar bland annat om vikten av perestrojka. På en av skyltarna nämns en viss M.S. Gorbatjov.

Vad som ser ut som en iordningsställd grillplats är i själva verket en regnskyddad anordning för samvaro rökare emellan.

En sönderriven skylt beskriver tryggheten i att stå sida vid sida med den sovjetiska armén.

Det var vanligt att använda tidningspapper som underlag för tapeter i sovjetiska förläggningar. När tapeterna lossnat från väggarna kan de sovjetiska sanningarna i en Pravda från november 1983 återigen betraktas. Vad gjorde jag den där dagen när den här tidningen limmades upp på väggen? Vad gjorde du?

Bristen på byggmaterial var så stor hemma i Ryssland att man till och med tog med sig golvplankorna när man packade ihop. Lyssnar man noga kanske man kan höra slamret från plåtbrickor och plåtbestick i matsalen än idag. Mången soldat lär nog ha betraktat väggmotivet och drömt sig bort till paradisstränderna vid Svarta Havet. Jämfört med hemma i Sovjetunionen var levnadsstandarden på flygbaserna i Östtyskland hög och kosthållningen god. De två åren av värnplikt kändes inte lika ansträngande tack vare detta.

Aldrig har väl fattigdomen i hemlandet illustrerats så väl som med en vägglist med gapande hål där klädkrokarna suttit.

De sanitära anordningarna må ha lämnat en del att önska för en västerlänning, men ont om sådana var det gott om här under det kalla kriget. Dessa toaletter består av ett hål i golvet omgivet av porslin.

För de sovjetiska barnen var det väl ombesörjt med både daghem och skola på basen.

Standarden var det inget fel på.

Tjugo år senare har tidens tand varit skoningslös. Golvet är murket och risken för att skada sig är överhängande.

Tänk vad det tragglats i detta klassrum.

1990 vakade fortfarande Lenin över barnen i klassrummet, men hans inflytande skulle komma att minskas radikalt framöver.

Förfallet har gått långt i de äldsta byggnaderna som uppfördes under 30- och 40-talen. Övervåningen i denna delen av skolan har inte längre något tak.

Flygbasen var ansluten till det östtyska järnvägsnätet via sträckan mellan Wittstock och Neustrelitz. Rester av en lastkaj med tillhörande lagerbyggnad finns kvar på området, liksom övervuxna spår.

Den uppmärksamme ser detaljer som annars är lätta att gå förbi. Trafikreglerna i DDR var obligatorisk kunskap för alla sovjetiska soldater med tillstånd att framföra motorfordon. På en vägg finns fortfarande synliga fragment av några vägmärken i den östtyska skyltfloran.

I den fridfulla miljön har ett träd funnit en bra plats att växa på. Före 1945 packades fallskärmar i denna byggnad.

Längre in i lokalen tränger sig det kalla krigets bistra verklighet på med dunder och brak. En till synes vanlig trälåda har slängts ner i ett hål i golvet. Texten på lådan säger att det är del nr 12 till en stridsspets som förvarats i den. Vilken typ av stridsspets det varit förtäljer inte historien – förmodligen en helt konventionell sådan till en luftvärnsrobot, men tanken svindlar när vetskapen om att det tidvis förvarats kärnvapen på Wittstockbasen finns i bakhuvudet. Sovjetiska kärnvapen lagrades i DDR mellan 1958 och 1991 på sju permanenta och ett antal tillfälliga platser, varav Wittstock var en. I 1990 års avtal om Tysklands enande bestämdes att f d DDR skall vara en kärnvapenfri zon och att därmed inga laddningar eller bärare tillåts finnas på dess territorium.

I många fall då den röda armén tågade in på de tyska garnisonerna under krigets sista månader fortsatte man bedriva samma typ av verksamhet i lokalerna. Portalen fick ånyo tjäna som huvudentré till högkvarteret, men nu under den röda stjärnans hägn. Den östtyska folkarmén gjorde mer än så för att ens kunna bemanna förbanden; stora delar av befälskåren utgjordes under DDR:s tidiga år av officerare som tjänstgjort i Wehrmacht.

Det är inte så värst mycket som förändrats på 20 år. Gatstenen finns kvar under det vildvuxna gräset.

Förfallet har gått långt i arbetsrummen som omger innergården, men ännu kan man se delar av en patriotisk väggmålning med MiG-29 och skjutklara luftvärnsraketer riktade mot väst.

Den tidigare torkhallen för fallskärmar gjordes om till gymnastiksal efter 1945 och ger än idag ära över sovjetisk idrott, även om det kanske inte är lika lätt att spela volleyboll här inne numera.

Likheten med en vanlig svensk idrottshall är slående. Här har många styrkemätningar ägt rum genom åren.

När siste man släckte ljuset i Wittstocks idrottshall var världens viktigaste match redan avgjord. Det röda laget förlorade.

Men den fejd som många tror tillhör det förgångna har återigen väckts till liv. Den part som förlorade har bara bytt kläder och börjar återigen spänna musklerna. Att betrakta gamla uttjänta plagg som hänger kvar kan visa sig ödesdigert när man fastnat med blicken på fel ställe för länge.

Man undrar vad som förvarats i dessa låsbara lådor.

Vapenskåpet gapar tomt i trapphuset.

I ett annat trapphus fick inte vem som helst tillträde. Det är trappan upp till garnisonens högsta ledning.

Nu är det nog snarare så att man bör undvika trappan av andra skäl.

Jag konstaterade att varningstexterna på utsidan om livsfara och rasrisk nog borde tas på allvar. Detta var inte en trygg plats att vara på.

Förfallet i flygbasens nervcentrum hade gått så långt, att jag började få bråttom ut.

Det var en olustig känsla, samtidigt som tankarna började flöda om vad som sagts och gjorts i detta arbetsrum med en enorm karta över Asien.

Förståelsen för hur folket i Östblocket upplevde sin livssituation under 80-talets sista år ökar när man inser att det förfall som naturen åstadkommit på knappt 20 år här var vardagen för många som bodde i bostäder som inte rustats upp sedan kriget.

Inte ens basens siste kommendant, överste Komissarov, levde i överdådig lyx år 1990.

Vart Komissarov tog vägen efter sin tid i Wittstock är okänt.

Wittstock är i mångt och mycket en tidskapsel och ett levande bevis på hur det såg ut på en typisk sovjetisk flygbas under det kalla kriget. Uppmaningarna om att ta tillvara på varje minut av arbetstiden då det är till gagn för fosterlandet målades inte på väggarna för skojs skull. På andra sidan järnridån fanns fienden som kunde komma när som helst.

I dag tjänar ruinerna efter det kalla kriget som fysiskt forskningsunderlag för alla vi som vill förstå hur ett fåtal människors gärningar kan förändra en hel värld. Hur hade historien sett ut om Adolf Hitler kommit in på konstskolan i Wien 1907 och inte ägnat sig åt politik? Att det förr eller senare hade blivit krig i Europa, som det såg ut under det tidiga 1900-talet, är nog ej att betvivla men spörsmålet är hur det tagit sig ut. Tanken är svindlande när man befinner sig på en plats som denna, vars existens är följden av skeenden över 100 år tillbaka i tiden.

Även om själva flygbasen vid Wittstock varit stängd sedan 1994 så övertog det alltyska Bundeswehr verksamheten vid det närbelägna skjutfältet öster om garnisonen. De sista bomberna fälldes här för blott ett fåtal år sedan efter stora protester från invånarna i omgivningen som ville få lugn och ro efter decennier av krevader och motorbuller. Skjutfältet är ett av många i det gamla Östtyskland, men just detta är speciellt. Bland Nato-förbanden var det känt som Bitburg East. En titt på en satellitbild av idag visar fortfarande spåren efter den sovjetiska kopia av en typisk Nato-bas man byggt upp på skjutfältet, med rullbana, taxivägar och flygplanvärn utspridda i bukettform. De sovjetiska flygstyrkorna övade regelbundet anfall mot Bitburg East, där utrangerade äldre MiG-15 ställts upp på flygplanplatserna. Ingen kan säga att Warszawapakten inte var förberedda på krig. Ingen kan heller säga att Michail Gorbatjov inte gjort sig förtjänt av Nobels fredspris 1990.

— o0o —

Som källmaterial till denna artikel har bland annat dokumentärfilmen MiG-29 über Deutschland och boken Rote Plätze – Russische Militärflugplätze in Deutschland 1945-1994 använts. Såväl bok som film rekommenderas förbehållslöst till alla med minsta intresse för sovjetisk militärhistoria och det kalla kriget i vår närhet även om de kan vara svåra att få tag på. Utöver dessa är webbplatsen Red Stars over Germany en veritabel guldgruva som det utan problem går att lägga många timmar på.

Bonusmaterial: 34 bilder som inte fick plats i bildreportaget ovan.