Den 13 augusti 1961 är ett datum som likt flera andra under 1900-talet för evigt är färgat av historien. Tidigt på morgonen denna söndag väcktes människorna i Berlin och hela världen av något som inte var en mardröm utan hemsk realitet. Utrullad taggtråd, stridsvagnshinder och beväpnade soldater stod tätt utplacerade längs Östberlins sektorgräns mot Västberlin.

En av av vår samtids största lögner blev ensidig sanning när orsakerna till stadens avspärrning motiverades av makthavarna i öst.

När det arbetande folket grundade sin stat, den Tyska Demokratiska Republiken, i den dåvarande sovjetiska ockupationszonen den 7 oktober 1949, blev Berlin huvudstad i den nya arbetar- och bondestaten. De två delarna av Berlin utvecklades på olika sätt beroende på rådande sociala förhållanden.

I DDR:s huvudstad inleddes ett systematiskt arbete med att bygga socialismen. DDR:s regering lät gränsen till Västberlin vara öppen i många år för att inte försämra relationerna med Västberlin. Men den öppna gränsen utnyttjades för att störa den socialistiska uppbyggnaden i DDR genom att locka arbetare till att lämna DDR, för smuggling, industrispionage och liknande verksamhet.

Sommaren 1961 planerade NATO att invadera DDR. Tillsammans med staterna inom Warszawapakten såg sig DDR tvingat att säkra gränsen mot Västberlin den 13 augusti 1961 för att förhindra ett världskrig. Trots detta fortsatte provokationerna längs gränsen i flera år och flera av DDR:s gränsvakter mördades. Tack vare gränsvakternas nit hejdades provokationerna i sin linda.

Citatet, med alla sina språkliga krumbukter, är hämtat ur en reseguide till DDR från 1983. Det förblev den officiella förklaringen till murens uppförande ända fram till dess fall sex år senare. Den verkliga orsaken bakom den anti-fascistiska skyddsmuren var en annan; mellan 1948 och 1960 hade i runda tal två miljoner människor flytt DDR för friheten i väst. Fram till slutet av 1960 återläts den unga arbetar- och bondestaten på ca 200 000 medborgare per år, en siffra som ökade markant under 1961 då 160 000 personer lämnade landet bara mellan januari och augusti. Den största delen av flyktingströmmarna utgjordes av läkare, lärare, professorer, ingenjörer, advokater med flera andra högutbildade yrkeskategorier. Många av dem var dessutom relativt nyutexaminerade vilket orsakade grava problem med uppbyggnaden av socialismen i DDR. Landets befolkning minskade från 19 miljoner år 1948 till 17 miljoner år 1960. Trots att man förvandlade DDR till ett enda stort fängelse ökade aldrig antalet invånare efter 1961 och från 1967 till 1990 dalade kurvan konstant, särskilt det sista året. Stagnationen inom östblocket gjorde avtryck även på nativiteten.

I propagandan var det en helt annan visa. Där fick man veta att det kryllade av västagenter i Östberlin och i DDR, och de väntade bara på första bästa möjlighet att ställa landet på ända. Dessutom utnyttjades handelskooperationen i öst av de fina västfruarna von och zu, som gärna tog en tur över sektorgränsen för att köpa billigt kött.

Valsen Die 13. från 1961 är ett mycket tidstypiskt propagandanummer fyllt av hånfulla gliringar mot väst, i synnerhet Västberlins dåvarande borgmästare Willy Brandt. Sångens innebörd är att talet 13 betyder otur för vissa men lycka för andra. En amerikansk kortfilm från året därpå ger en annan bild av hur staden förändrades den där augustidagen.

Den östtyska regimens verkliga avsikter visade sig bara någon vecka senare, då Günter Litfin sköts till döds vid ett flyktförsök. Han var inte det första offret; två dagar tidigare omkom Ida Siekmann av skadorna hon ådrog sig när hon hoppat från tredje våningen i sitt hus vid Bernauer Straße, gatan där trottoaren låg i väst men husen i öst. Fram till årets slut hade 12 personer dött för att de hellre ville leva i frihet. Fram till sammanbrottet den lyckliga hösten 1989 krävde muren minst 136 dödsoffer; det sista så sent som i februari då 20-årige Chris Gueffroy sköts med tio skott i bröstet när han försökte klättra över ett taggtrådsstängsel. Gränsvakterna belönades med en utmärkelse och 150 mark vardera. Efter återföreningen blev de åtalade och dömdes till fängelsestraff.

Omvärldens protester påverkade inte den stalinistiska regimen i Östberlin särskilt mycket. DDR:s hållning var ända fram till slutet att man genom sin existens och sina åtgärder längs gränsen förhindrade ett nytt världskrig att bryta ut. Gränsvakterna hyllades likt hjältar, och barnen fick redan från dagis lära sig att de trappa gränstrupperna skyddade folket och bevarade freden.

I samband med att staden Berlin firade 750 år 1987 genomförde die Kampfgruppen der Arbeiterklasse, en organisation som i vissa avseenden hade likheter med driftvärnet vid de svenska företagen, demonstrationer där man hävdade att säkrandet av gränsen var av yttersta vikt för DDR:s integritet. Det är bara 25 år sedan.

Glöm inte att det fanns de, som tyckte att muren tjänade sitt syfte och hade ett existensberättigande. De tystnade något efter november 1989, men än idag sticker de fram sina fula trynen och häver ur sig plattityder och krav på vad man bör göra med vissa kategorier av människor. Många av dem var inte ens födda när muren föll för 23 år sedan. De bemöts oftast med skratt men borde snarare bemötas med det förakt de själva visar frihet, demokrati och alla och envars rättmätiga plats på jordklotet.

När regimen börjar tappa greppet och inte reagerar på livet börjar även diktaturens förakt för mänskligheten skina igenom allt starkare. Sånggruppen Oktober-Klubs pekoral från 1988,Wenn Leute unser Land verlassen, betraktar de medborgare som dittills lämnat DDR som icke önskvärda, eftersom de inte uppskattat allt gott som staten gjort för dem. I ett försök att ställa alla mot en hävdas det att vi inte förstår varför man inte vill leva med oss, men att det är lika bra att låta dem gå eftersom vi ändå inte har någon nytta av dem. 1988 var de flesta redan medvetna om vilka lögner som statsapparaten i DDR levde på och året därpå föll korthuset samman.

Tjugo år efter murens fall lät den tyska nyhetskanalen Deutsche Welle producera en animerad kortfilm om hur Berlinmuren och den innertyska gränsen fungerade under sitt sista decennium. I samband med firandet hösten 2009 visades den regelbundet på DW-TV och gavs även ut som påkostad DVD. Filmen är viktig, inte minst för att utbilda de yngre generationerna i vad som skedde bara några få mil från Sveriges södra kust så sent som 1989.

Jag har skrivit om Berlin och DDR vid ett flertal tidigare tillfällen. Jag kan särskilt rekommendera artiklarna Vägen till Checkpoint Bravo och Tårarnas palats, där Berlins delning beskrivs mer ingående. I artikeln Delad stad finns en svenskproducerad film från 1971, där murens uppförande och Berlins delning försvaras på samma sätt som i den egna östtyska propagandan. I Sveriges komplexa efterkrigshistoria döljer sig inte bara en falsk alliansfrihet utan även ett stort vurmande för diverse diktaturer. Det är lätt att peka finger på politiska partier och ledare genom åren, men verkligheten har visat sig vara betydligt mer invecklad än vad man först kan tro. Därför är det viktigt att läsa på om historien och alltid vara källkritisk. Själv önskar jag att de som anser sig få sin frihet inskränkt av olika bagatellartade påfund i dagens samhälle ibland kunde skänka en tanke åt alla som fallit offer för diktaturer runt om i världen.

— o0o —

Boktips:
The Berlin Wall and the Intra-German border 1961-89 av Gordon L Rottman (Osprey Publishing)
Inte bara Stasi – relationer Sverige-DDR 1949-1990 av Birgitta Almgren
Inte bara spioner – Stasi-infiltration i Sverige under Kalla Kriget av Birgitta Almgren

Webbtips:
Tankar om IB är journalisten och forskaren Lena Breitners läsvärda blogg om underrättelsehistoria och i synnerhet Stasi-relaterad sådan.
Gedenkstätte Berliner Mauer är ett besöks- och forskningscentrum kring Berlinmuren vid Bernauer Straße i Berlin.