Nu när diskussionerna om ekonomin kring nyanskaffningen av JAS 39 Gripen E/F pågår för fullt bland initierade försvarsbloggare och –twittrare vill jag berätta en saga om hur det gick när ett bastant hus med en fin trädgård tilläts förfalla trots att de nya ägarna hade gott om pengar, men tyvärr saknade förstånd.
Det fanns en tid då gamla tant Sveas fina trädgård beundrades över hela staden. Hon var noggrann med att ta hand om alla blommor och grödor och såg till att de ständigt fick vatten och inte frös om vintrarna. Folk från hela staden lyssnade ofta på Svea som hade många kloka trädgårdstips att dela med sig av. Hon var stolt över vad hon byggt upp och hade hon en stor kennel med vakthundar som höll uppsikt vid hennes tomtgräns så att ingen skulle få för sig att kliva över staketet och ta för sig av grönsakerna i de grönskande rabatterna. Även om tjuvarna kanske skulle kunnat roffa åt sig lite av det de ville ha, så riskerade de att få benen söndertrasade när schäferhundarnas käftar girigt tuggade i sig av det magra men välkonserverade fläsket.
Förvisso kostade det en slant, uppemot hisnande 3% av hushållsbudgeten, att hålla kenneln vid god vigör men det var nog värt besväret för Sveas trädgård och hus fick vara i fred. Men sedan blev Svea gammal. Hennes yngre och sorgfria släktingar ärvde tomten och de var mest intresserade av att sälja alla grönsaker, gärna som självplock, för att få råd att umgås med de fina grannarna längre ner på gatan som hade dyrare vanor. Det gick bra i början, men efter ett tag började de närmaste grannarna ana att allt inte stod rätt till med Sveas fina gamla kvarlåtenskap. De få hundar som fanns kvar hade sällan tid att vara framme vid staketet och titta eftersom de nya ägarna satt dem på en krävande bantningskur med energifattig mat från ett förråd mitt inne i huset.
Dessutom var ägarna så ängsliga och osäkra på sig själva att de lät hundarna arbeta så hårt med helt ovidkommande aktiviteter, så i stort sett vem som helst kunde hoppa över det förfallna staketet utan att någon märkte det, när det började skymma. Men Sveas yngre släktingar brydde sig inte om det. De var fullt övertygade om att alla som gick förbi på gatan var snälla och hade goda avsikter, särskilt grannfamiljen som tidigare var väldigt tuff och uppkäftig men nu köpt nya kläder och verkade ha lugnat ner sig. Uppriktigt sagt var de kanske inte så morska av sig som Svea var när hon levde. De vågade helt enkelt inte säga i från om det blev otrygg stämning på gatan. Dessutom kostade det ju pengar att reparera staketet och föda upp nya hundar. Då skulle det bli svårt att visa upp en fulltecknad bankbok för de fina grannarna som var först med det senaste. Vilket dilemma…
En av de yngre hundarna i Sveas kennel var en snabb och argsint tysk liten rackare med grönspräcklig päls. Han är numera pensionerad efter lång och trogen tjänst, men har en intressant livshistoria.
När det andra kalla kriget tilltog i styrka början av 1980-talet växte Arméns behov av en pansarvärnshelikopter efter att man fått upp ögonen för hur effektiv denna vapenbärare kunde vara. Ett stort antal offerter togs in, och efter noggrann utvärdering av FMV valdes en västtysk helikopter av fabrikat Messerschmitt-Bölkow-Blohm – BO 105 – i konkurrens med bl a Hughes 500 och Ecureuil. För Arméns räkning beställdes år 1984 tjugo BO 105CB-3, som i svensk nomenklatur fick beteckningen HKP 9A. De första exemplaren levererades tre år senare. Inledningsvis placerades samtliga vid AF 1 i Boden där två pansarvärnshelikopterkompanier med tio enheter vardera svarade för den taktiska utvärderingen av det nya vapensystemet. Efter en tid flyttades det ena kompaniet till AF 2 i Linköping. BO 105 gjorde entré inom Flygvapnet redan 1985, då de första av fyra beställda BO105CBS levererades; de betecknades HKP 9B och var avsedda att ersätta den äldre HKP 2 Alouette för flygräddningsändamål. BO 105 har en mycket god manöverförmåga tack vare det stela fyrbladiga rotorsystemet som direkt reagerar på minsta justering av styrspaken, till skillnad mot exempelvis den tvåbladiga gungbrädesrotorn som på bl a HKP 3 (Agusta-Bell 204) där flygföraren får hantera den inbyggda fördröjningen i rotorn vilket dämpar responsen.
Bestyckningen på HKP 9A utgjordes av vapensystemet HeliTOW med maximalt fyra stycken trådstyrda Rb 55H (BGM-71) monterade parvis i lavetter på kroppssidorna. Skytten observerade målet genom det av Combitech utvecklade gyrostabiliserade siktet på taket och avfyrade därefter roboten från ett avstånd på upp till 3 750 meter. Liksom Flygvapnets Viggensystem var även Arméns HKP 9A specialanpassad för svenska behov på så sätt att lavetterna var monterade med snabbkopplingar. En tankning och omladdning kunde utföras av värnpliktiga mekaniker på ett par minuter med helikopterns två motorer på tomgång. Denna helikoptertyps krigsuppgift var att i samband pansarbekämpning flyga in och ut på mycket låg höjd, mellan 0-5 meter, under broar och i bästa fall luftledningar. Linsaxarna ovan och under förarkabinen satt där av en anledning.
Om ovanstående var emellertid redaktören ej medveten då en dylik helikopter i fyrfärgskamouflage sänkte sig mot utsiktsplatsen över Västerhavet på berget vid Valbodalen i Lysekil en molnig dag 1988. Vid den här tiden var det väl sörjt med det militära försvaret av bohuskusten; det fanns både minstation och kustartilleribatteri inom ett stenkasts avstånd från stadskärnan, och vidgade man vyerna en aning levde fortfarande regementet I 17 i Uddevalla i högsta välmåga liksom marinbasen vid Skredsvik längst in i Gullmarsfjorden. På Skaftölandet befann sig en större antennpark som bland annat fungerade som utpunkt åt en kommunikationsanläggning i ett berg i Munkedal, där det i ett annat berg strax bredvid även fanns en drivmedelsdepå modell större. I dag är det i stort sett bara anläggningen vid Skredsvik som finns kvar förutom avmagnetiseringsstationen på Grötö i Lysekil.
Om det pågick någon övning i området vid den här tiden minns jag inte, men det dök upp en ansenlig skara åskådare på platsen som vanligtvis, och än idag, är en populär plats att filosofera på och skåda ut över Skagerrak från. Kanske var det utbildning av flygförare som pågick med flera landningsövningar. Det kan förklara varför jag av en tillfällighet hade en liten kamera med mig och att många andra invånare dök upp för att bevittna 25. pvhkpkomp besök i Lysekil. Förbandets krigsuppgifter bestod i bekämpning av fientliga pansar- och landstigningsförband i Mälardalen och södra Sverige.
Av bilderna att döma befann sig viss militär personal på marken också. Kanske för att hålla platsen fri från utsiktssökande medborgare?
Efter en stund tilläts vi komma närmare ekipaget där personalen villigt öppnade dörrarna och visade inredningen i den då nya helikoptern. Men tyvärr hindrades en nyfiken trettonåring på plats från att ta bilder av förarkabinen. Det fanns ju fortfarande en potentiell risk att filmrullen skulle kunna hamna i en ihålig trädstubbe, för att upphämtas av någon från främmande makt med många konsonanter i sitt namn.
Helikopter 9A nummer 14 som besökte Lysekil kom att stanna kvar inom försvaret i många år, även om den ursprungliga funktionen som pansarvärnshelikopter upphörde strax före sekelskiftet. I och med Arméflygets nedläggning 1998 överfördes pansarvärnshelikoptrarna, tillsammans med marinflyget och flygräddningen, till den försvarsgemensamma Helikopterflottiljen och Arméns HKP 9A blev nu en lätt transporthelikopter som även nyttjades för utbildning i mörkerflygning med NVG-utrustning.
Sedan dess har försvarets helikopterverksamhet genomgått ytterligare omorganisationer. HKP 9A mönstrades ut från Helikopterflottiljen år 2010 och hade då även hunnit med utlandstjänst i Kosovo, där tre helikoptrar baserades under 2006-2007 med bland annat övervaknings- och transportuppgifter. Flygvapnets HKP 9B, å andra sidan, avvecklades redan i mitten av 90-talet då den större HKP 10 Super Puma övertog rollen som primär flygräddningshelikopter.
I dag ser vi HKP 9 på museum. De finns bevarade på Flygvapenmuseum på Malmslätt och i berghangarens Aeroseum på Säve utanför Göteborg där man kan ta sig en närmare titt på såväl linsaxar som robotlavetter.
Dessutom är det tillåtet att fotografera i förarkabinen. Tänk vad åren går och världen förändras.
Vill du veta hur sagan i början fortsatte? Det är faktiskt du och jag som bestämmer hur det slutar. Gör din plikt som medborgare och påverka hur samhället styrs. Även om det verkar hopplöst ibland, så är det så att all makt utgår från folket. Det militära försvarets uppgift är att hävda denna och övriga grundläggande rättigheter i vårt land. Det är något som är värt att försvara.
— o0o —
Boktips: Flygande Försvarare av Peter Liander är en trevlig bok om det svenska militärflyg som det tog sig ut i början av 90-talet. Och den finns att få tag på än idag!