Att det musikaliska arvet från 1980-talet än idag hålls högt av generationen som nu är på väg in i medelåldern står utom allt tvivel. Oavsett egna preferenser så kan nog de flesta hålla med om att populärkulturen åstadkom väldigt mycket under detta årtionde.
Jag har berört referenser till det kalla kriget i flera av 80-talets stora hitlåtar vid flera tillfällen på dessa sidor. Den här gången är tiden kommen för en analys av en klassiker från 1985 som de flesta nog har hört – det neoprogressiva brittiska rockbandet Marillions Kayleigh är en av de sånger som oftast förekommer på samlingsskivor och -blandningar av 80-talsmusik. Sångaren Fish har beskrivit den som hans sätt att be om ursäkt till kvinnor han svikit genom åren, och även om syftet med Kayleigh därmed är synnerligen gott är det av ett annat skäl den är intressant för Kalla krigets historia. Musikvideon är nämligen inspelad i det delade Berlin.
Videon tar oss med på en vandring på västsidan om Berlinmuren som börjar på Kommandantenstraße, strax öster om Checkpoint Charlie, och fortsätter längs ett avsnitt av muren som var tämligen unikt på så vis att gränsen här gick i zick-zack fram till övergången vid Heinrich-Heine-Straße. Sträckan är markerad i rött på kartan nedan.
Notera även det förfall som rådde direkt på västsidan om muren vid den här tiden. I de flesta fall fanns det bara en trottoar mellan fasaden och muren, och då muren stod några meter in i östsektorn av Berlin innebar det att trottoaren tillhörde öst. Tillfarterna till dessa hus var med andra ord antingen krångliga eller obefintliga. Trottoarerna blev ofta en uppställningsplats för bilvrak och på flera ställen blev det närmast slumartat i kvarteren som vätte mot östsidan.
Tjugo år efter att musikvideon spelades in gjorde jag en motsvarande historisk expedition längs murens sträckning mellan Checkpoint Charlie och Heinrich-Heine-Straße. Som bekant är det på de flesta platser genom staden numera markerat med dubbla rader gatsten där muren gick fram. Sekvensen på bilden ovan är inspelad på Kommandantenstraße. Jämför med bilden nedan och notera murens sträckning vid trottoaren.
På många platser i Berlin är det än idag stora öppna gröna ytor där muren och gränszonerna dragit fram. År 2005 kunde man tydligt följa dess sträckning genom kvarteren.
Det är bara några hundra meter till den livligt trafikerade pulsådern Leipziger Straße men i det gamla gränsområdena är det väldigt lugnt och stilla. En bild som denna ser inte ut att vara tagen mitt i en tremiljonersstad, men det har varit svårt att sälja den mark där spärrzonen tidigare bredde ut sig och än idag är stora ytor obebyggda.
I videon från 1985 kan man tydligt se hur bred gränszonen var mellan öst- och väst i dessa kvarter. På andra platser i staden var det bara en gatubredd som skiljde två samhällssystem åt.
Sektorindelningen 1945 följde de sedan urminnes tider gällande stadsdelsgränserna i Berlin. Därav fick muren sin säregna sträckning på vissa ställen, som här där Kreuzberg i väst och Mitte i öst separerades av betong mellan 1961 och 1989.
Runt hörnet på den förra bilden väntar ännu ett vildvuxet grönområde som än idag står obebyggt. Här gick muren längs Stallschreiberstraße som inte ens återuppbyggts efter återföreningen. I bortre änden av gränsområdet finns en av det delade Berlins mer kuriösa rester.
När man utökade gränsområdet bakom muren som vätte mot väst, revs ibland byggnader som bedömdes hindra sikten och skottfältet från vakttornen. Så skedde inte i detta fall, där en grundskola tilläts stå kvar, och fortsätta sin verksamhet direkt vid järnridån och med gränstruppernas patrullväg utanför fönstren. 11. Grundschule på Sebastianstraße heter idag City-Grundschule och lever vidare, men nu är det fri passage mellan skolan i öst och bostadshusen i väst.
I dag kanske gallren är nedplockade från skolans fönster mot väst. När jag passerade år 2005 fanns det fortfarande spår kvar från gränsinstallationer att se lite här och var om man tittade noga.
Det gäller att inte trampa fel, för då kan man snubbla. Stridsvagnshindren nära gränsövergången vid Heinrich-Heine-Straße kapades av när de plockades bort men resterna finns kvar.
Strax intill låg gränsövergången Heinrich-Heine-Straße, öppen endast för medborgare från Västtyskland och diplomater. Till ytan var den en av de största mellan Öst- och Västberlin, och ännu 2005 kunde man tydligt urskilja filmarkeringar på marken där det numera bedrivs bilförsäljning. Några av de enorma lyktstolparna som tidigare ombesörjde skuggfri belysning av gränsområdet står också kvar.
Det är hit vi kommer i slutet av Marillions video. Arkitekturen vid denna gränsövergång var tämligen speciell, vilket syns tydligt både på fotot ovan och i bildrutan nedan.
Till skillnad mot många av de andra låtarna från 80-talet som på ett eller annat sätt berör det kalla kriget, så är det endast miljöerna i filmen som är relevanta här. Orsakerna till att man valde att spela in musikvideon till Kayleigh i Västberlin var att skivan Misplaced Childhood, där låten finns med, spelades in i staden våren 1985. På skivkonvolutet finns pojken, som syns i videon, med och kvinnan som sångaren Fish umgås med blev för övrigt hans fru i verkliga livet något år senare. Om inspelningen stördes av de östtyska gränsvakterna förtäljer inte historien. Det var nämligen förbjudet att fotografera och filma muren även från västsidan, även om ingen i realiteten brydde sig om det.