ubatsminnen_feat

Bebyggelsen i Kiel, huvudstad i den tyska delstaten Schleswig-Holstein och för många bilburna nordbor en välkänd port till kontinenten, bär liksom många andra större städer i landet tydliga drag av 1950- och 60-talets arkitektur med riklig förekomst av stål och betong längs gatorna. Staden utsattes för häftiga bombardemang under slutskedet av det andra världskriget som en följd av örlogsstadens stora betydelse för den nazityska krigsindustrin och i synnerhet ubåtsvapnet – vars närvaro än idag märks i Kiel där ubåtar fortfarande byggs.

Sett ur ett militärhistoriskt perspektiv har Kiel spelat stor roll i historien. Staden anlades redan på 1200-talet och härjades svårt under flera av de krig som rasade i Europa under de kommande århundradena där även svenska trupper deltog i ödeläggelsen. Kiels funktion som örlogsstad uppkom 1865 som en följd av det dansk-tyska kriget, då den preussiska flottan enligt fredstraktatet fick anlägga en marinbas i staden. I takt med att allt fler fartygsvarv och verkstäder upprättades ökade befolkningen radikalt och än idag är varvsnäringen dominerande i Kiel – Tysklands största varv HDW har funnits där sedan 1865 och är bland annat kända för att ha konstruerat världens första ubåt. Företaget är fortfarande världsledande inom ubåtsteknik och för närvarande levereras tekniskt mycket avancerade attackubåtar av Typ 212 A från Kiel till både de tyska, italienska och israeliska örlogsflottorna. Om ett par år firar både varv och örlogshamn 150-årsjubileum.

I dag är det tyska ubåtsvapnet baserat i Eckenförde några mil nordväst om Kiel, men ubåtar är ändå en vanlig syn längs kajerna vid den stora marinbasen i Kiel. Under andra världskriget både byggdes och utgick många av Kriegsmarines ubåtar härifrån och det faller sig därför naturligt att det är i Kiel ubåtsbesättningarnas minne bevaras. Jämfört med synen på armén och flygvapnet så är flottans historia inte lika tungt belastad av Hitlertidens ok, bland annat av det skäl att det tredje rikets sjömän var förhållandevis opolitiska och i många fall även motståndare till regimen.

Ubåtsminnesmärket i Möltenort, vid Kielfjordens östra strand, är tillägnat de 35 252 tyska sjömän som för evigt vilar i havens djup sedan de två världskrigen. Det fungerar även som minnesplats för omkomna i fredstid och förvaltas gemensamt av bland andra den tyska försvarsmakten och krigsgravskommissionen.

Minnet av saknade familjemedlemmar vårdas ömt, oaktat för vem de gjorde sin plikt.

På 117 bronstavlor står namnen på alla de drygt 35 000 som fallit i de båda krigen och sedan dess befinner sig på den eviga resan.

Här finns i historien både kända och okända namn. Günther Prien, som förde befäl över U47, skrev in sig i historieböckerna då han den 14 oktober 1939 i svårnavigerade vatten tog sig och sina mannar ända in till den brittiska flottans huvudbas vid Scapa Flow på Orkneyöarna. Väl där sänktes slagskeppet HMS Royal Oak till britternas stora överraskning, Prien hyllades som en hjälte och fick ta emot medalj ur Hitlers hand. Han kom att bli en av den tyska flottans ubåtsäss med 31 sänkta allierade fartyg i loggboken, men saknas tillsammans med sina 44 mannar sedan den 7 mars 1941 då U47 förmodligen sänktes av den brittiska jagaren HMS Wolverine söder om Island.

Av de 1 154 ubåtar som stred för det tredje riket under det andra världskriget förlorades 739 stycken i strid. Det tyska ubåtskriget nådde stora framgångar då de allierades konvojer i Atlanten var dåligt försvarade mot de s k vargflockarna. Ubåtarna patrullerade i stim om sex till åtta stycken och kunde utan större motstånd bekämpa handelsfartygen som var på väg till Europa. Tack vare ockupationen av Norge kunde man även lägga stora resurser på att anfalla ishavskonvojerna som var på väg från Storbritannien till Murmansk. Sjökriget gick Tysklands väg fram till 1943. Då hade britterna knäckt den tyska Enigma-krypteringen och därefter visste man var ubåtarna befann sig vilket innebar betydligt mer effektiv ubåtsjakt från de allierades sida. Förlusterna kom allt hastigare; 86 sänkta tyska ubåtar under hela 1942 kan jämföras med 43 stycken bara i maj året därpå. För de flesta stod det redan nu klart att kriget var förlorat.

Minnesplatsen vid Möltenord är allvarstyngd. Bakom namnen på de stora tavlorna döljer sig i de flesta fall hemska öden orsakade av krafter vi aldrig kan stå emot, egalt om det rör sig om explosion eller implosion.

När man studerar de oändliga raderna av namn på fallna sjömän sköljs man över av en enorm svallvåg som minner om krigets vansinne. En ubåtskapten på dryga 30 sågs som veteran i den här världen. Manskapen var oftast runt tjugo och ibland inte ens det. Konflikt och krig är inget eftersträvansvärt. Det är bara tragik och det yttersta beviset på vad människan tar sig till när ordens innebörd inte når fram.

De tyska ubåtarna nådde långt ut på oceanerna.

Siffrorna anger numren på respektive förlorad ubåt mellan den 3 september 1939 och den 8 maj 1945. I vissa fall är exakt position för vissa båtars öden ännu okända.

Det tyska eposet Das Boot anses med rätta vara en av de filmer som bäst beskriver livet ombord på en ubåt. Förutom filmens kvalitéer som berättelse medverkade den också till att ytterligare odödliggöra ubåtstypen VIIc som sedan kriget varit känd som den stora slitvargen på Atlanten. Ubåtstypen kom ut i tjänst 1940 och var i stora drag en något större och tyngre variant av den tidigare VIIb, av vilken blott 24 stycken tillverkades. Av typ VIIc byggdes hela 568 stycken och av den vidareutvecklade VIIc/41 ytterligare 91 stycken.

Några kilometer norr om minnesmärket i Möltenort ligger den lilla orten Laboe, där ett 85 meter högt torn varit synligt sedan det tidiga 1930-talet. Dess utseende sägs symbolisera ett roder vid en rundad fartygsakter, även om andra tolkningar förekommit genom åren. Arkitektens avsikt lär ha varit att det föreställer en evigt brinnande låga som förbinder sjö och land med himlen. Idén till dess uppförande föddes 1926 av DMB, det tyska marinförbundet, som efterlyste ett minnesmärke för de sjömän som aldrig begravdes på land. Grundstenen lades av amiral Scheer som var befälhavare över den tyska högsjöflottan vid Skagerrakslaget 1916 och dessutom hedersordförande i DMB. Minnesmärket dedikerades till tyska sjömäns ära med hopp om att den forna sjökrigsmakten åter skulle resa sig efter nederlaget i världskriget. När det invigdes, nästan på dagen tjugo år efter slaget, i maj 1936 var läget på väg att förbättras – eller försämras, beroende på hur man ser det. Storamiral Erich Raeder, som höll invigningstalet i Hitlers närvaro, hävdade att platsen var en symbol för återvunnen tysk maktstyrka. Adolf Hitler, å andra sidan, ansåg att såväl torn som minnesplats i övrigt var osmakligt och besökte inte Laboe fler gånger.

Anläggningen klarade kriget tämligen oskadd och intogs av brittiska styrkor 1945. Här kunde historien tagit slut, som den gjorde med de allra flesta andra tyska monument, men ockupationsmakten lät tornet stå kvar med motiveringen att det var en minnesplats för sjömännen och inte utgjorde någon glorifiering av tyska krig. När DMB tilläts återbildas 1954 tillägnades Marine-Ehrenmal Laboe alla sjömän som fallit i de båda världskrigen från såväl egen som motståndarens sida. Platsen är numera sedan många år ett internationellt fredsmonument och besöks ofta av internationella delegationer för kransnedläggning i minneshallen under marken.

 

 

Laboe är sedan 1972 synonymt med just Unterseeboot Typ VIIc. På stranden nedanför monumentet finns nämligen världens enda bevarade ubåt av denna sort och den utgör sedan dess ett tekniskt museum av särskild art.

 

 

Det 85 meter höga tornet har utsiktsplattformar i två nivåer som ger en vidsträckt panoramavy över Kielfjorden med sin livliga sjötrafik.

Just denna ubåt, U995, har en intressant historia som även berör det kalla kriget.

I tornets bottenvåning finns en ärehall där inte bara gåvor från främmande länders delegationer kan betraktas utan även föremål och detaljer ur den tyska marina historien finns utställda.

Under ett cirkelformat forum framför tornet är minneshallen belägen. Detta är platsen för ceremonier till sjömännens ära. Fanorna kommer från sjöfararnationer som tillsammans med Tyskland hyllar sina döda i Laboe.

Längs väggarna sitter kamratföreningars minnestavlor.

Den tyska örlogshistorien beskrivs i den historiska hallen genom kartor, texter och fartygsmodeller av större sort.

Några av dem är mer kända än andra. Slagskeppet Tirpitz imponerar även som modell.

De två tyska nationernas flottor under efterkrigstiden skildras på samma sätt med modeller, tavlor och beskrivande texter.

Passagerarfartyget Wilhelm Gustloff sjösattes 1937. Det var ursprungligen avsett för kryssningar genom semesterorganisationen Kraft durch Freude, men kriget gjorde snart att hon bland annat fick tjäna som lasarettsfartyg. Den 30 januari 1945 lade Wilhelm Gustloff emellertid ut från Gotenhafen (Gdynia) i nuvarande Polen för att evakuera tyskar som flydde undan de sovjetiska angriparna som kom allt närmare. Man seglade nedsläckt för att inte väcka uppmärksamhet, men när kaptenen ville underlätta för passerande tyska minsvepare genom att under en kort stund tända lanternorna begick han ett ödesdigert misstag. Strax efter niotiden på kvällen torpederades Wilhelm Gustloff av den sovjetiska ubåten S-13. Totalt omkom 9 352 människor i vad som ännu är världshistoriens största fartygskatastrof. Gustloff var konstruerad för att ta ombord ca 1 900 personer.

Den Kiel-byggda kryssaren Prinz Eugen var ett av få tyska örlogsfartyg som klarade sig genom det andra världskriget. Babords propeller är idag det enda som återstår av det seglivade skeppet.

Hon togs nämligen över av amerikanerna som krigstrofé 1945 och slutade sina dagar som USS Prinz Eugen med en speciell uppgift i Stilla Havet. I juli 1946 hade fartyget bogserats till Bikiniatollen där det skulle medverka i kärnvapenprov under Operation Crossroads tillsammans med närmare hundratalet andra utrangerade eller erövrade krigsfartyg. Trots att ha utsatts för två atombomber flöt fortfarande Prinz Eugen när provet var över. Däremot var kryssaren såpass radioaktivt kontaminerad att sanering och reparationer ej gick att genomföra. Prinz Eugen sjönk först ett halvår senare och ligger sedan dess på botten.

Ubåten U995 har sedan 1972 lockat besökare från hela världen.

Hon är en av endast fyra bevarade tyska krigsubåtar i hela världen och den enda av typ VIIc.

U995 är en VIIc/41 och byggdes av Blohm & Voss i Hamburg där hon sjösattes den 22 juli 1943. Typ VIIc/41 skiljer sig från VIIc främst i skrovkonstruktionen som är kraftigare. Jämfört med VIIc kunde VIIc/41 dyka något djupare.

U995 är ett populärt besöksmål.

Efter avslutad inskolning löpte U995 ut från Kiel den 25 april 1944 under Walther Köhntopps befäl med kurs mot Kristiansand i Norge. Den norska Atlantkusten blev U995:s hemvist och fram till krigsslutet genomförde Köhntopp, och hans efterträdare Hans-Georg Hess, nio patruller längs landets kuster i tjänst för den 13. och senare 14. ubåtsflottiljen med hemmabas i Trondheim respektive Narvik.

Förutom minutläggning handlade flera av uppdragen om att anfalla konvojer på väg till och från Murmansk på Kolahalvön. Sex fartyg, varav fem sovjetiska, kom att skjutas i sank av torpeder från U995.

Typ VIIc/41 är en dieselelektrisk ubåt som med batteridrift hade en räckvidd om 240 km vid 2 knops fart i undervattensläge. Den här tidens ubåtar var inte konstruerade för längre perioder under vattenytan; normalt gick man i ytläge med dieselmotorerna igång vilket radikalt förbättrade räckvidden till drygt 15 000 km i tio knops fart. U-läge intogs främst vid fara för angrepp eller vid torpedanfall mot fientliga fartyg.

När undervattensläge krävdes kunde man sjunka till 200 meters djup. Det beräknade kollapsdjupet, då skrovkonstruktionen inte längre kan stå emot det omgivande vattentrycket, var satt till mellan 250 och 295 meter. Jämförelsevis har dagens atomubåtar beräknade kollapsdjup om ca 700 meter.

Ur U995:s dubbla elmotorer kunde man ta ut maximalt 750 hästkrafter. De två sexcylindriga dieselmotorerna från MAN producerade upp till 3 200 hk och kunde i gynnsamma fall ge ubåten en fart på nästan 18 knop. Flera ubåtar modifierades efterhand med snorkel för att göra det möjligt att köra dieselmotorerna även i u-läge.

I patrullernas början var ubåtarnas förråd såpass välfyllda att livsmedlen förvarades där det fanns plats ombord. Kött och bröd hängdes upp överallt och blev med tiden fördärvat av såväl fukt som svett och annat. Den upp till 50 man starka besättningen utfordrades från en minimal kabyss med fyra mål per dag.

Manöverrum med periskop.

Blick upp i tornet med lucka upp till bryggan.

Kartbord med talrör.

Manöverrummet ter sig inledningsvis en smula plottrigt, särskilt om man tittar på det med moderna svenska ögon som föredrar en ljus och fräsch planlösning.

Rorgängarnas platser i manöverrummet. På de två apparatlådorna från Brown Boveri syns handtag och tryckknappar för manövrering av ubåten; kurskontroll i sidled till vänster och i höjdled till höger.

De två djupmätarna tjänar olika syften. Den största är även den viktigaste, med detaljerad gradering till 25 meter för användning då båten är på periskopdjup. För större djup, ner till 200 meter, finns ett mindre och grövre graderat instrument ovan till vänster.

Det fanns bara kojer ombord för hälften av manskapet. Man tjänstgjorde i skift och alla utom ubåtschefen delade sovplats med någon. Förskeppet var inte bara förläggning åt 27 man utan även torpedrum.

Ombord förvarades 14 torpeder av typ G7e som avfyrades genom de fyra förliga tuberna eller den enda aktre. Förutom de fem drygt sju meter långa torpeder som alltid fanns i respektive tub fanns det även upphängda torpeder i det förliga torpedrummet, klara för laddning när läget krävde. Resterande torpeder förvarades under durken. Det var ständigt ont om utrymme ombord. Den psykiska pressen var ständigt närvarande och kunde ta sig olika uttryck bland mannarna. Att inte veta om man överlever dagen kan driva en människa till vansinnets gräns ganska kvickt.

Efter att ha återvänt från uppdrag den 23 mars 1945 seglade U995 mot Trondheim där ubåten skulle utrustas för snorkeldrift. Det blev inga fler uppdrag för U995 som låg vid kaj när kriget tog slut den 8 maj. Till skillnad mot hundratals andra tyska ubåtar sänktes hon inte av sin egen besättning vid krigsslutet utan hamnade i brittiska händer. Tanken var att U995 skulle flyttas till de brittiska öarna för att där, tillsammans med övriga erövrade tyska ubåtar, sänkas utanför Irland. Det blev emellertid inte så – de tre tyska ubåtarna U926, U995 och U1202 blev av olika anledningar kvar i Norge och överläts 1948 till den norska marinen som efter några år tog dem i tjänst. U995 förvandlades år 1952 till S-309 och döptes till Kaura. Under norsk flagg modifierades Kaura liksom systerfartygen S-307 Kya (f d U926) och S-308 Kinn (U1202) för att i större utsträckning kunna operera i undervattensläge. Bland annat byggdes tornet om och luftvärnskanonerna togs bort. I sin nya roll deltog Kaura i flera Nato-övningar i norra Atlanten, nu sida vid sida med den tidigare fienden.

S-309 avfördes från den norska marinen 1962 och lades upp i Bergen. Som ett tecken på återvunnen vänskap mellan Norge och Tyskland skänkte den norska staten ubåten till Västtyskland med avsikten att hon skulle bli ett museifartyg. Hon bogserades 1965 tillbaka till sin gamla hemmahamn Kiel och återställdes där till närmast ursprungsskick för att i mars 1972 lyftas i land vid Laboe, där hon ligger än idag.

– o0o –

Fotnot: Fler bilder från Möltenort och Laboe finns på Flickr: Ubåtsminnen i Kiel

Det finns ett hav av litteratur om det tyska ubåtskrigets historia liksom det finns en mängd webbsidor. Jag rekommenderar särskilt Uboat.net som är mycket genomarbetad och ger en bred, men ändå detaljrik, bild av historiens skeenden. Filmen Das Boot har allt sedan premiären 1981 varit mer eller mindre aktuell av olika skäl. För drygt tjugo år sedan nådde en tysk technogrupp som tagit sitt namn efter ubåten i filmen – U 96 – viss framgång med en modern variant av ledmotivet. Videon spelades flitigt på dåtidens MTV och frasen 1-2-3-Techno hördes flitigt bland ungdomar då det begav sig.