I dag lyfter inte många på ögonbrynen när en rysk, polsk eller bulgarisk långtradare passerar förbi. Fordon från de östeuropeiska länderna är inte längre lika exotiska som de var under 1980-talet då långtradare från speditionsföretag som Sovtransauto, Deutrans och Hungarocamion tillsammans med enstaka, men fullpackade, små personbilar av fabrikat Polski Fiat körde på våra vägar. Lastbilarna bar oftast en blå rektangulär skylt längst bak på släpen, en skylt som för den insatte avslöjade mer än de tre bokstävernas faktiska betydelse. De östeuropeiska så kallade TIR-lastbilarna var under 70– och 80–talen transporterade inte bara gods. Deras förare var underrättelseinhämtare i det kalla krigets tjänst.
TIR, som är en fransk förkortning för Transports Internationaux Routiers, är en internationell konvention som fastslogs 1975 och nu omfattar fler än 40 000 speditörer över hela världen. Systemet möjliggör att man kan transportera gods från ett land till ett annat utan att tullklarering i varje land som passeras på vägen är nödvändig. Genom att lasten förtullas i hemlandet och därefter förseglas underlättas transporten avsevärt då tidsödande kontroller vid varje gränspassage elimineras.
Förarna av de östeuropeiska TIR-fordonen hade emellertid svåra problem med lokalsinnet. Allt som oftast hamnade de på småvägar runt om om i vårt land och uppträdde på platser de inte hade att göra; ofta nära mer eller mindre hemliga militära installationer eller där någon form av övning pågick. Dragbilarnas tekniska driftsäkerhet var dessutom såpass dålig, att man då och då tvingades stanna och undersöka uppkomna motorproblem. Kanske orkade inte motorerna med den spikraka dåvarande E4:an förbi F 16 i Uppsala eftersom det av någon anledning ofta stod östeuropeiska långtradare med motorstopp just där, ofta i samband med att det flögs på flottiljen. De östeuropeiska speditörerna var däremot proaktiva och hade resurser nog att låta en mekaniker följa med föraren på färden. De var såpass duktiga på att laga motorer att man ibland blev bryskt avvisad om man som svensk bilist stannade till och erbjöd hjälp.
I enlighet med internationella tullregler hade Tullverket emellertid rätt att utföra stickprovskontroller på alla utländska lastfordon som passerade vårt land. I samband med en flygövning i Västergötland i början av 80-talet var området en populär plats för TIR-bilarna att stanna till på. Tulltjänstemännen, och inte minst den militära säkerhetspersonalen som bistod, lär ha blivit förbryllade när det vid stickproven visade sig att många av dessa långtradare gick tomma.
Den klyftige läsaren har nu givetvis förstått att denna artikel så här långt har ett lätt ironiskt tilltal. Faktum är att dessa TIR-bilar uppträdde över hela Västeuropa under det kalla krigets sista decennium och utgjorde ett gissel i betydligt fler länder än Sverige. Den av Dragan Jovius skrivna boken Sovjethotet mot Norden från 1984 berättar utförligt om vad man då visste om denna verksamhet. Illustrationerna ovan kommer från nämnda bok men togs ursprungligen fram av FMV för Säkerhetspolisens räkning och visar hur man föreställde sig att det kunde se ut inuti dessa signalspanande långtradarsläp. Det finns mer att läsa kring bildernas tillkomst och verksamheten i stort i den läsvärda Sandarnegubbens blogg, där det år 2009 berättades om detta i en intressant artikel. Dragan Jovius’ nu snart tre decennier gamla bok är för övrigt väl värd en läsning och väckte stor uppmärksamhet när den kom ut 1984. Den finns i välsorterade antikvariat för en billig penning och är ett tidsdokument från en verklighet som då var högst påtaglig för oss som bodde i bufferten mellan väst och öst.
Warszawapaktens underrättelseinhämtning i Sverige skedde även genom andra kanaler. De polska studenter och amatörkonstnärer som reste runt över hela landet och knackade dörr för att kunna tjäna några extra kronor för sitt uppehälle väckte snart uppmärksamhet. Efter en tid började man se ett mönster i deras uppträdande då det till största delen var bostäder tillhörande militära flygare som fick påhälsning. Det konstaterades snart att det pågick en kartläggning av flygförare, förmodligen för att de skulle kunna elimineras av sabotageförband i ett skymningsläge och på så sätt störa mobiliseringen. Man kunde även konstatera att de polska tavelförsäljarna sysslade med annat som inte hade med deras studier i Sverige att göra; bland annat kartlades militära installationer även av dessa. I efterhand har det framkommit att det var just Polen som inom WP hade huvudansvaret för underrättelseinhämtning i Sverige men redan 1981 åtalades tre polska medborgare för spionage. När de greps hade de kartor där hundratals platser med betydelse för totalförsvaret var markerade. Dock blev påföljden dessvärre mycket ringa på grund av oenigheter i rätten.
Men ingenting av detta har ju hänt, påstår en del. En sökning på webben visar seriösa inlägg där det hävdas att det inte alls pågått någon underrättelseinhämtning av detta slag under det kalla kriget. Det anses av vissa ha varit för enkelt och rent av löjligt att med dessa banala metoder snoka reda på detaljer om den svenska försvarsförmågan. Underförstått sägs det att ryssarna ändå visste allting och därmed inte behövde använda sig av lastbilschaufförer, studenter, båtturister m fl. Personer som Wennerström och Bergling må ha åsamkat det svenska totalförsvaret enorm skada, men materialet de lämnade ut var på en annan nivå. Frågan är då hur ryssarna kunnat ”veta allting” om detaljinhämtning av detta slag inte ägt rum.
För att kontinuerligt vara ajour med vad som sker krävs underrättelseinhämtning på fältet. Bevisen härom är otvetydiga; det har t ex rört sig om östeuropeiska diplomatbilar som befunnit sig invid militära skyddsobjekt eller sovjetisk ambassadperson som haft picknick i naturen där en manöver råkat pågå, och frågan är vad som får vissa att påstå motsatsen. En detalj som är värd att beakta är det faktum att de som inte vill kännas vid denna typ av spionage ej heller varit anställda inom totalförsvaret och med egna ögon sett verksamheten. Om de vägrat inse den viktiga strategiska betydelse Sverige hade för stormakterna under det kalla kriget eller om de sysslar med medveten desinformation står skrivet i stjärnorna.
Det som ovan beskrivits är något av det som Christer Olsén, ordförande i Föreningen Sveriges öga och öra, berättar om i sitt föredrag Spioner, illegalister och agentradio som hölls i samband med att SÖÖ och Stella Polaris-föreningen gemensamt arrangerade två dagars föreläsningar om underrättelsehistoria på Armémuseum i Stockholm i april 2013. Föredraget spelades in av Utbildningsradion och visades i maj 2013 på Kunskapskanalen. Tack vare licensfinansierade UR Play kan vi nu se detta, och två andra föredrag från samma arrangemang, på webben.
I sitt föredrag tar Christer Olsén, med bakgrund i svensk säkerhetstjänst och signalspaningsverksamhet, upp mer än bara TIR-bilar och tavelförsäljare. Vi får veta hur agenter på fältet arbetar och i vissa fall är det inte så stor skillnad mellan dikt och verklighet när det berättas hur man kommunicerar med hjälp av t ex osynligt bläck. Dessutom nämns ett flertal spionfall ur vår historia upp då det nämligen fanns fler än Wennerström och Bergling. Fenomenet agentradio ägnas särskild uppmärksamhet, inte minst nummersändningar där främmande makt kommunicerar med fältagenter genom sifferserier som läses upp på kortvågsfrekvenser. Det pågår än i dag.
Trots att vissa uppenbarligen ännu blir förvånade så finns det även agenter som verkat och ännu verkar i Sveriges rikes tjänst. I dagarna är det 40 år sedan den militära underrättelsetjänsten IB avslöjades i tidningen Folket i Bild/Kulturfront. Uppgiftslämnare var den avskedade IB-agenten Håkan Isacson som berättat för sin kamrat Peter Bratt om organisationens existens. Bratt, som vid den här tiden var journalist vid FiB/Kulturfront och kritisk till den hycklande svenska neutralitetspolitiken, kom tillsammans med Jan Guillou med ett av svensk efterkrigshistorias största journalistiska avslöjanden när man 1973 drog fram IB i ljuset och i ett slag förändrade livet för alla inblandade. En av dem var agenten Gunnar Ekberg, som 2009 gav ut sin berättelse om tiden som svensk underrättelseagent med boken De ska ju ändå dö. Som en följd av tidningens avslöjande var hans liv i fara, varför han tvingades gå i exil i London under antaget namn.
Svenska mediers rapportering om IB-affären har ända sedan avslöjandet 1973 varit mycket ensidig. Peter Bratt och Jan Guillou blev snart ovänner på grund då den senare tog åt sig äran för det journalistiska arbetet trots att det var Bratt som gjort den största delen av jobbet. Trots detta har Guillou sedan dess varit mediernas informationskälla i frågor om IB-affären och relaterad verksamhet. Först nu börjar bubblan spricka och Ekbergs bok visar på en annan sanning som helt ignorerats; sedan några år driver hans maka, journalisten Lena Breitner, egen forskning kring IB-affären med resultat som regelbundet publiceras på hennes blogg Tankar om IB. Den som tror på den allmänt vedertagna historieskrivningen om IB kommer här att få ett bryskt uppvaknande, där lögner och falskspel från till synes heliga kor punkteras med sakliga och uppenbara fakta.
Den 22 maj 2013 arrangerade Södertörns högskola det öppna seminariet IB-affären 40 år senare, där man för första gången sammanförde Peter Bratt och Gunnar Ekberg i ett samtal om affären och dess följder. Tillställningen modererades av läraren i journalistik Christoph Andersson, författare av boken Operation Norrsken om Stasi och Sverige under kalla kriget. Arrangemanget var av stor betydelse även för journaliststudenterna, som på detta vis fick en opartisk insikt i IB-affären och förhoppningsvis tog till sig viktiga lärdomar om hur journalistiskt arbete ska bedrivas – med fakta och vetskapen om att det kan finnas flera sanningar än en. Kanske kan framtidens generation journalister i större utsträckning ha yrkesstolthet och inte ägna sig åt opinionsbildning vilket tycks ha varit kårens modus operandi sedan 60-talet; kanske kommer det en dag när pekpinnejournalistiken är borta och föraktet för läsarens egen förmåga att dra slutsatser och bilda sig en uppfattning försvunnit. Den som lever får se.
Frågestunden som följde efter samtalet visade dessvärre att de som drabbades av IB:s verksamhet, däribland flera av dåtidens kända namn från SR och SvTv, ännu inte tycks ha insett att hotet i allra högsta grad var reellt och att deras naiva revolutionsromantik i förlängningen kunde ha inneburit att de totalitära ideologierna fått fäste i vårt land med oändligt mänskligt lidande som följd. Man ser inte helheten utan är fortfarande kvar i en navelskådande verklighet där den egna sanningen är den enda rätta och de stora sammanhangen inte existerar. Iakttagelsen var både intressant och skrämmande; seminariet spelades in för visning i Kunskapskanalen förr eller senare. Vill du fördjupa dig inom underrättelse- och säkerhetstjänsternas historia rekommenderas vidare kontakt med Föreningen Sveriges öga och öra som forskar i ämnet.
Jan Guillou var för övrigt inbjuden till samtalet, men lät meddela genom sin hustru att han ej var intresserad av att medverka.
–– // ––