Spåren och stationerna ligger öde och har fallit i glömska hos de allra flesta. Järnvägstrafiken på Siemensbahn återupptogs aldrig efter personalstrejken på Västberlins S-Bahn 1980.

Det fyra och en halv kilometer långa stickspåret från stationen Jungfernheide på pendeltågsringen runt Berlin var färdigt 1929. Det hade uppförts av elektrokoncernen Siemens, som redan i början av 1900-talet hade en egen station för sina anställda i den egna stadsdelen Siemensstadt. Efterhand som fabrikerna blev fler, och arbetarbostäder började uppföras, växte behovet av en mer centralt belägen station. 1925 kom Siemens och Deutsche Reichsbahn överens om att anlägga en ny järnväg till Siemensstadt.

Från december 1929 trafikerade S-Bahn-tåg den nya sträckningen var femte minut och av de runt 90 000 personer som vid den här tiden arbetade vid Siemens fabriker valde hela 17 000 att ta tåget till och från Siemensstadt. Succén var ett faktum och på de tre stationerna längs linjen myllrade det av liv. Vid rusningstid gick tågen varannan minut. Men så kom kriget och allting förändrades.

Siemens stora fabriksområden, och järnvägen, var ett självklart mål för de allierade bombflygplanen. När kriget var över låg Siemensstadt i den brittiska sektorn i det ockuperade Berlin. Den tvåspåriga sträckan blev plötsligt enkelspårig då Sovjetunionen rev upp den enda rälsen för att ta hem den som krigsskadestånd. Siemens hade samtidigt flyttat stora delar av sin verksamhet till södra Västtyskland och förlade sedermera sitt huvudkontor till München.

Glädjen efter freden 1945 blev inte så långvarig. Segrarmakterna med USA, Storbritannien och Frankrike å ena sidan och Sovjetunionen å den andra blev snart fiender och det kalla kriget som följde påverkade även Siemensbahn. 1956 hade man ersatt det upprivna parallellspåret men fem år senare ställdes staden inför ännu en kris när sektorgränsen mellan Västberlin och Östberlin, som dittills varit öppen, stängdes med taggtråd och betongblock. Delningen av Berlin syntes nu vara permanent och omfattade även tåg- och tunnelbanelinjer som över en natt skars av.

En av egenheterna med efterkrigstidens Berlin var att pendeltågslinjerna, S-Bahn, drevs av Deutsche Reichsbahn som i det delade Tyskland blev hemmahörande i DDR. Det innebar att östtysk personal bemannade tågen även i Västberlin, något som fortsatte även efter murens uppförande 1961. Västberlinarna bojkottade omgående de östtyska tågen och demonstrerade vid stationerna under parollen ”den som reser med S-Bahn betalar Ulbrichts taggtråd!” Det dröjde inte länge innan pendeltågen i Västberlin gick mer eller mindre tomma; antalet resenärer på Siemensbahn sjönk radikalt till blott 30-40 personer per dag, trots att det fortfarande arbetade runt 30 000 personer i fabrikerna längs sträckan på 60-talet.

När man insåg att det låsta läget skulle förbli beslutade Västberlins senat att på egen hand bygga ut kollektivtrafiken. Busslinjerna växte stort i antal och man tog bort alla referenser till S-Bahn på linjekartorna och i tidtabellerna. Tunnelbanan i Västberlin byggdes ut rejält på 70-talet och flera nya stationer tillkom – bland annat i Siemensstadt dit linje U7 förlängdes.

Östtyskarna uppskattade inte bojkotten och led stor ekonomisk skada av de uteblivna intäkterna i västvaluta. Märkligt nog bedrevs inte trafiken i väst enligt de planekonomiska regler som var så bra på andra sidan muren; när man ville reducera trafiken på grund av minskad efterfrågan passade det utmärkt att använda sig av en av kapitalismens grundteorier. Deutsche Reichsbahn var fortfarande emellertid förbundna att trafikera S-Bahn-linjerna i Västberlin och fick därför spara in på så mycket som möjligt för att hålla trafiken igång. Sparkraven blev till slut så hårda att den östtyska personalen i Västberlin gick ut i strejk i september 1980 i protest mot alla uppsägningar och de usla arbetsvillkor man tvingades leva under. Även tågen på Siemensbahn slutade att rulla.

När personalen så småningom återvände till arbetet återupptogs bara en del av trafiken på de västliga linjerna. Situationen blev ohållbar och hösten 1983 slöts en överenskommelse mellan öst och väst om att ansvaret för trafiken på västs S-Bahn skulle överlåtas från Deutsche Reichsbahn till Västberlins lokaltrafikoperatör BVG från kl 04 på morgonen den 9 januari 1984. Pendeltågen fick nu tillbaka sina resenärer efter den 23 år långa bojkotten men Siemensbahn, som legat öde strejken 1980, blev aldrig återöppnad. Tunnelbana och buss täckte behovet av transport till och från stadsdelen.

Drygt 31 år efter att det sista tågen rullat på rälsen har naturen börjat återta området. Förutom rälsen finns få rester kvar av apparatur och skyltning efter spåren och tre decenniers vandalisering och förfall har ej passerat obemärkt förbi. Bilderna är från november 2011 då jag gick längs en del av sträckan.

Banvallen är på sina ställen i så dåligt skick att det är risk att ramla ner om man går för nära. Vissa broräcken över gatorna ser heller inte mycket ut för världen längre.

Plötsligt delar sig spåren och en bit längre fram kan man uttyda någon slags konstruktion täckt av vegetation och höstlöv…

Det är en perrong. Belysningsarmaturerna har gjort sitt.

Lyktstolpen har kvar sin tillverkningsskylt från förkrigstidens Tyskland.

Koppartjuvar har försökt även här men inte lyckats så väl.

Det är svårt att tro att man befinner sig nästan mitt i en fyramiljonersstad.

Bara en tom ring återstår av stationsklockan.

Det är som två skilda världar. Här uppe har tiden stannat men nere på gatan pågår verkligheten för fullt.

Hur många har sprungit i dessa trappor, på väg till jobbet på morgonen eller på väg hem på eftermiddagen.

Tyvärr är de flesta vertikala ytor på denna station förstörda av klotter, som så ofta nu för tiden. Märkligt hur vissa ser det som sin rätt att måla på väggar som tillhör andra.

Väntsalen ser inte särskilt bekväm ut längre…

…inte heller stationens tjänstelokal.

Rester från fordom är fortfarande synliga under allt klotter. En tidtabell från 1978/1979 sitter kvar på en av byggnaderna.

Den innehåller hållplatser belägna i det som då hette DDR.

I norra änden av perrongen finns ett andra, och mindre, trapphus.

En reklamskylt från 70-talet har blivit kvar.

Nere på gatan är dörröppningarna sedan länge blockerade.

Biljetter fick man köpa i stationsbyggnaden på andra sidan gatan.

Där ligger även den gamla likriktarstationen som producerade 750 volts likspänning till rälsen.

Den gamla stationsbyggnaden med det stora trapphuset är igenbommad.

Det var mer liv och rörelse på station Siemensstadt förr i tiden.

Idag syns knappt de antika bokstäverna på tegelväggen längre.

En av dem har till och med fallit bort.

Siemensbahn och dess tre stationer lär dock inte falla bort även om de ligger övergivna. Sträckan är kulturminnesmärkt sedan 1995 och bör ge även kommande generationer möjlighet att upptäcka den och undra vad det är. Svaret är att det är rester från en annan tid i en stad som är som ett enda stort museum och en järnväg som föll offer för maktkriget mellan USA och Sovjetunionen.