Brunkebergsåsen på Norrmalm i Stockholm har sedan 1800-talet schaktats bort eller sprängts ut och är numera tämligen ihålig. Nedre Norrmalms geografi förändrades radikalt från mitten av 1900-talet och två decennier framåt, då den s k Norrmalmsregleringen gjorde att den äldre och förfallna bebyggelsen i centrum revs. Den ursprungliga Brunkebergsåsen är idag mest märkbar i kvarteren kring S:t Johannes Kyrka som sedan 1955 vakar över ett av Stockholms större befolkningsskyddsrum nere i berget.

Den lättantändliga atmosfär som rådde i världen under 1950-talet resulterade bland annat i att den svenska regeringen beslutade att anlägga större befolkningsskyddsrum i våra större städer. Erfarenheterna från bombningarna under det andra världskriget tydde på att folkrätten förmodligen inte skulle respekteras även i ett kommande krig; en fiende skulle troligtvis inte göra skillnad på civila och militära mål utan i stället bomba även städerna och på så sätt tvinga motståndarsidan till underkastelse. I början av 50-talet blev hotet från atomvapnen en realitet och det var mot denna bakgrund som de stora befolkningsskyddsrummen började byggas i vårt land några år in på decenniet.

Om de mörka molnen hopade sig över vårt land var planen att först och främst utrymma städerna för att skona civilbefolkningen så mycket som möjligt. För dem som av olika skäl tvingades stanna kvar i städerna skulle skyddsrum finnas nära till hands vid ett anfall, oavsett man befann sig i hemmet, på arbetsplatsen eller utomhus.

I Stockholm anlades under 1950- och 60-talen ett flertal skyddsrum med kapacitet för ett mycket stort antal människor. Det största byggdes i Katarinaberget på Södermalm, där upp till 20 000 personer fick plats. Katarinabergets skyddsrum är också det mest kända, men det var inte det första av sitt slag. Den 11 november 1955 invigde prins Bertil – vem annars, med tanke på hans gedigna motorintresse – Berggaraget under S:t Johannes Kyrka på Norrmalm. Bilismens framfart hade skapat ett stort behov av parkeringsplatser i Stockholms innerstad, och genom att inreda befolkningsskyddsrummen som parkeringsgarage fann man även en lämplig användning för dem i fredstid.

Anläggningen gick även under namnet Philipsongaraget, då en del av det användes som serviceverkstad för Mercedes-Benz. Funktionen finns kvar än idag, men nu under namnet Mercedes-Benz City som inriktar sig på försäljning och service av taxibilar.

Vid invigningen var skyddsrummet Johannes världens första helt färdiga atombombssäkra civila skyddsrum. Dess totala yta utgör 7 400 m² över två plan med plats för upp till 15 000 personer enligt de ursprungliga kraven. Enligt dagens skyddsrumsnormer där man beräknar 0,75 m² per person finns det utrymme för knappt 10 000 personer i anläggningen, som fortfarande är aktiv och ska kunna tas i bruk inom 48 timmar likt alla de övriga ca 65 000 skyddsrum som finns i Sverige.

Konstruktionen består av en betongbunker som är byggd inne i bergrummet på samma sätt som flera civila ledningscentraler. Anläggningen sträcker sig i nord-sydlig riktning och utgörs av en drygt 15 meter bred och 170 meter lång huvudtunnel i två plan. Den södra delen av anläggningen är uppdelad i två parallella tunnlar.

Av urberget som omger skyddsrummet syns av konstruktionsmässiga skäl inte så mycket. Tillvägagångssättet att bygga atombombssäkrade utrymmen i berg innefattar att man bygger en separat huskropp inuti bergrummet. För att minimera följderna av en detonation på markytan ställs huskroppen på ett antal fjädrar som ska ta upp alla vibrationer som berget utsätts för. Huruvida detta skyddsrum står på fjädrar förtäljer inte historien.

I likhet med exempelvis Katarinabergets skyddsrum finns mycket tunga stötvågsportar i vardera ände av tunneln. De rullas ut på spår i golvet och tar upp den tryckvåg som följer efter en atomexplosion. Någon reell detonationsficka finns inte i infartstunneln vilket betyder att portarna tvingas ta upp hela stötvågen.

Tittar man efter detaljer så ser man snart spåren efter 50-talets Sverige även i skyddsrummet Johannes. Handtag, strömbrytare och inte minst mindre skyltar vittnar om den omtanke om kvalitet som var förhärskande vid den här tiden.

Det byggdes mycket i vårt land vid den här tiden, långt före tillverkningsindustrin flyttade utomlands.

Den parallella tunneln i södra delen av anläggningen utnyttjas flitigt. Det går att abonnera på parkeringsplatser i detta garage, något som är ett nödvändigt ont i Stockholm där det ständigt saknas utrymme för den egna bilen. I detta parkeringsgarage finns rum för 165 stycken.

Precis som i Katarinaberget, och på många andra äldre parkeringsanläggningar, märker man att platserna är dimensionerade för bilar av mindre storlek än vad vi idag är vana vid.

I den södra delen av anläggningen finns flera intressanta installationer. Övertrycksventilerna ovanför dörrarna har numera ersatts av modernare ventilationsutrustning. Genom denna port tas skyddssökande in från nedgången i kyrkogårdens södra ände uppe på marken.

Även här finns en stötvågssluss och stötvågsportar.

I det gallerförsedda förrådsutrymmet finns utrustning redo att tas i bruk om skyddsrummet behöver användas. Stötvågsporten är synlig till höger, liksom de uppfällda stålplåtarna i golvet som även finns utanför.

Inräknat huvudinfarten finns det tre vägar in i skyddsrummet.

De dörrar som syns i den bortre väggen döljer slutet av en stor trappa från markytan, avsedd att användas vid inrymning från en nedgång i kyrkogårdens södra del.

När man inser hur noggrant planerat för det värsta som det var i vårt land under det kalla kriget känner man en viss andakt för de män och kvinnor som lade ner hela sin själ i att konstruera objekt som de hoppades skulle stå oanvända i all evighet.

Bakom de anonyma träportarna i kyrkomuren döljer sig breda trappor ner i djupet. Det enda som skvallrar är den välkända skylten med blå triangel på orange bakgrund, den internationella symbolen för civilt försvar.

Under gallret i den södra änden av kyrkogården finns trappan, med röd ledstång, som tar skyddssökande civilbefolkning ner i säkerheten många meter under markytan. Granne med skyddsrummet Johannes finns ett annat stort bergrum, beläget 30 meter under Johannes brandstation vars gavel syns till vänster i bild. Där finns sedan 15 år en räddningscentral som även inhyser SOS Alarm, men det är en annan historia.

En annan historia är även de rykten som omger just denna del av Brunkebergsåsen och kvarteren här omkring. Ett rykte säger exempelvis att det finns underjordiska förbindelser till Skandiahuset på Sveavägen. Ursprungligen var det Försäkringsaktiebolaget Thules huvudkontor, vars direktör Alvar Lindencrona i största hemlighet utsetts av regeringen till ledare för den svenska motståndsrörelsen Arla Gryning på 50-talet. Organisationen placerade ett kontor i just denna byggnad tack vare de många kulvertar som sägs leda till andra viktiga lokaliteter i Stockholms stadskärna. Med tanke på hur många djupa hål som grävdes i centrum under 50- och 60-talen så är det väl inte orimligt att tänka sig att det även finns för allmänheten okända underjordiska utrymmen avsedda för både det ena och det andra. Men det är, som sagt, en annan historia.