Med begreppet timmen noll menas ett nytt avstamp i historien då allt börjar om från början och inga rester av det förflutna finns kvar.

Det tyskspråkiga begreppet Stunde null som används för tidpunkten då Hitlertyskland kapitulerade den 8 maj 1945 var däremot bara delvis korrekt; den tyska staten upphörde de facto att existera och återuppstod inte förrän 1949 i form av två nationer. Men de frågor som ställdes av barnen som växte upp i ruinerna efter det tolvåriga Tredje riket fick aldrig några bra svar av generationen som överlevt helvetet. Under krigsbarnens ungdomsår på 1960-talet revs de dåligt omplåstrade såren upp i det västtyska samhället.

Konflikten mellan de yngre och äldre i Västtyskland under efterkrigstiden grundade sig i ett utbrett missnöje med hur staten, och föräldragenerationen, hanterade sin egen historia. Vid maktövertagandet 1933 hade nationalsocialisterna sedan en tid åtnjutit ett brett stöd bland den kuvade tyska befolkningen, som ända sedan den förödmjukande Versaillesfreden lidit svåra kval under hyperinflation, enorm arbetslöshet och ett allmänt missmod. Sociala oroligheter och gatukravaller mellan politiska grupperingar förekom dagligen över hela landet under början av 1920-talet tills Weimarrepublikens ekonomiska situation kunde förbättras tack vare amerikanskt stöd. Den ödesdigra börskraschen 1929 kom på grund av detta att drabba Tyskland särskilt hårt och på nytt härjades landet av arbetslöshet och våldsamheter. Det tidigare marginella partiet NSDAP växte snabbt i den rika jord som den låga tyska marken skänkte. För ett utblottat folk i ett land utan framtidshopp och med stora sociala skillnader framstod Adolf Hitler som en frälsare med enkla lösningar på de svåra problem som Tyskland befann sig i. Tolv år senare fick de som överlevt det Tredje riket tillsammans med hela världen erfara vad de enkla lösningarna bestod i.

Till skillnad mot eftermälet av det första världskriget var segrarmakternas mål denna gång inte att förnedra det tyska folket utan snarare att hjälpa dem att bygga upp ett nytt, demokratiskt samhälle. När Förbundsrepubliken Tyskland grundades i maj 1949 var det början på en ny epok i den mångfacetterade tyska historien som sett ett otal statsbildningar. Poster inom statsförvaltning och rättsväsende i den nya nationen tillsattes i många fall med personer som innehade liknande positioner i det Tredje riket. Detsamma gällde både inom statligt och privat näringsliv i det unga Västtyskland. En viktig orsak till detta var att många lovande yngre förmågor, som ej varit medlöpare till den nazistiska regimen, stupat under kriget. Samma problematik fanns även i Östtyskland.

Västtyskland genomgick under 1950- och 60-talen en radikal ekonomisk återhämtning. Skammen efter det som varit hölls tillbaka till förmån för framgångsruset och det avsevärt höjda välståndet. För ungdomen, som kände skuld och ville ha svar från föräldragenerationen om deras ansvar för Hitlerregimens förbrytelser, var verkligheten en annan. I vänsterintellektuella studentkretsar ansågs Förbundsrepubliken vara en direkt arvtagare till det Tredje riket och med den historia många offentliga personer i landet hade låg det nära till hands att beskylla staten för att försöka införa en ny fascistisk regim. Det västtyska stödet till USA:s krig i Vietnam var i deras ögon ännu ett bevis för detta, liksom den amerikanska ockupationen av Västtyskland sedan krigsslutet.

Det är mot denna bakgrund den tyska filmen Motståndets tid (Wer, wenn nicht wir?) gick upp år 2011. Den baseras på en verklighet som resulterade i bildandet av Röda Arméfraktionen och ett blodigt 1970-tal.

Filmen tar oss med på en tio år lång resa med ett i flera avseenden tragiskt slut. Den unge Bernward Vesper, vars far Will var en hyllad skriftställare under 30- och 40-talen, slits mellan stolthet över sin fars intellektuella storhet och skammen över vad han och hans generation är ansvarig för. I universitetsvärldens radikala miljöer träffar han sin själsfrände i Gudrun Ensslin, en prästdotter som varit utbytesstudent i USA och har stora förväntningar på sig från sin familj. De två delar en politisk övertygelse om att den västtyska staten är en fascistisk ulv i fårakläder och att det åligger på dem att få det tyska folket att vakna.

Det är först under 2000-talet som Tyskland på allvar börjat bearbeta sin historia utan den skam som tidigare begränsat berättandet. Det har bland annat märkts på ett flertal uppmärksammade filmer som varit uppfriskande avbrott i det annars amerikanskt och brittiskt dominerande filmutbudet; Undergången, Good Bye Lenin! och De andras liv är några kända exempel och till dem kan även läggas Der Baader-Meinhof Komplex som kom år 2008. Motståndets tid och Der Baader-Meinhof Komplex kan med fördel ses i följd eftersom de tillsammans täcker den för västtysk historia viktiga perioden från 1962 till 1977.

De tyska vänsterradikala strömningarna fick nytt bränsle i samband med dödsskjutningen av studenten Benno Ohnesorg i Västberlin 1967. Ensslin fördömde Förbundsrepubliken som fascistisk och drog sig därefter allt längre vänsterut i sin ideologi.  Ensslin och Vesper var båda engagerade inom det socialdemokratiska partiet, men efter 1966 års koalition mellan SPD och kristligt konservativa CDU vilket innebar att Förbundsdagen till 95% dominerades av dessa två partier, ansåg de inte längre att socialdemokratisk parlamentarism var något alternativ. Att SPD dessutom medverkade till att CDU:s Kurt Georg Kiesinger, tidigare medlem i NSDAP och anställd i utrikesdepartementet under krigsåren, valdes till förbundskansler var för den växande utomparlamentariska oppositionen helt oacceptabelt. Ensslin hade då lärt känna ungdomsbrottslingen Andreas Baader, vars rebelliska livsstil och behov av spänning fick henne att lämna Bernward och deras nyfödde son.

Desillusionerade över sakernas tillstånd då polismannen som sköt Ohnesorg friats och över det tyska folkets likgiltighet drog Baader och Ensslin slutsatsen att verklig handlingskraft var det enda som skulle fungera. Den tyska allmänheten skulle därmed väckas ur sin dvala och tillsammans resa sig mot den fascistiska makteliten i landet; på så sätt skulle det klasslösa kommunistiska samhället bli en verklighet. Två varuhus brann av detta skäl i Frankfurt den 2 april 1968 i protest mot det amerikanska kriget i Vietnam. Folkets stöd uteblev och i stället vidtog en polisjakt på de fyra skyldiga som greps efter bara några dagar och senare dömdes till tre års fängelse för mordbrand. I samband med en tillfällig amnesti flydde de och gick under jorden 1969, men Baaders smak för stulna sportbilar gjorde att han ett halvår senare råkade fastna i en poliskontroll där hans falska identitet avslöjades. Baader och Ensslin levde likt Bonnie & Clyde som ett par ständigt på flykt undan rättvisan.

Journalisten Ulrike Meinhof, som skrivit om varuhusbränderna och sympatiserade med idéerna, hade lärt känna Ensslin och det var under förespegling av att Meinhof skulle intervjua Baader på en plats utanför fängelset som man planerade ett fritagande av honom. Det lyckades och anses som den reella begynnelsen till vad som populärt skulle benämnas Baader-Meinhof-ligan men som av gruppen själv döptes till Rote Armée Fraktion; röda arméfraktionen. Under den närmaste tiden skulle RAF-medlemmarna genomgå vapenutbildning på ett av PFLP:s träningsläger i Jordanien för att efter hemkomsten begå en serie bankrån och kidnappningar för att finansiera sina framtida attentat. Samtidigt skrev gruppen sitt manifest, där konceptet stadsgerilla förklarades med att man skulle bekämpa imperialismen inifrån till skillnad mot tredje världens befrielserörelser, som utkämpade sina strider mot kolonialismen på landsbygden. Under det tidiga 70-talet genomfördes flera bombattentat mot militärbaser, myndigheter och tidningsförlag i Västtyskland. Efter en omfattande polisinsats greps sex terrorister – Baader, Meinhof, Ensslin, Holger Meins, Jan-Carl Raspe och Irmgard Möller – i juni 1972. De kom att placeras i ett för ändamålet särskilt byggt fängelse i Stammheim utanför Stuttgart, där även rättegången hölls. Därmed var röda arméfraktionen upplöst.

Då RAF fick sina domar var Bernward Vesper död. När Gudrun Ensslin lämnade honom 1968 sjönk han allt djupare ner i missbruk och depression. Vespers vånda över faderns mörka förflutna, hustruns otrohet och sin egen rotlöshet gjorde honom så småningom såpass sjuk att han lades in på mentalsjukhus. 1971 orkade han inte längre leva med sig själv och tog sitt liv. Sonen placerades i fosterfamilj.

 

För den tyska allmänheten hade RAF vid den här tiden intagit en fast plats i medvetandet. Vissa idealiserade terroristerna och en undersökning i början av 70-talet visade att nästan en fjärdedel av de västtyska medborgarna under 40 års ålder mer eller mindre uttryckte sitt stöd för gruppens handlingar. Stödet kom att sjunka radikalt under de kommande åren, då nya terrorister tog vid där Baader, Meinhof och de övriga slutade. Enskilda terrorceller hade därefter väckts till liv och exempelvis ockuperat den västtyska ambassaden i Stockholm 1975. Andra generationens RAF kom 1977 att skriva in sig i historien genom den s k tyska hösten, då fackföreningsledaren Hanns-Martin Schleyer kidnappades, samtidigt som ett Lufthansa-flygplan på väg från Palma de Mallorca till Frankfurt kapades av PFLP i syfte att bl a utverka en frigivning av fångarna från Stammheim. När gisslan på det kapade flygplanet fritogs oskadda av den västtyska antiterroriststyrkan GSG-9 i Mogadishu, Somalia, begick Gudrun Ensslin och hennes medbrottslingar självmord i sina celler då hoppet om en frigivning nu var ute. Samtidigt avrättades Schleyer av sina kidnappare. Omständigheterna kring RAF-medlemmarnas möjligheter att kommunicera mellan cellerna och deras tillgång till vapen var något som länge diskuterades; det insinuerades till och med att de blivit mördade av staten i fängelset.

Under 1980-talet utfördes nya attentat av medlemmar ur tredje generationens röda arméfraktion, ofta riktade mot finansmän och amerikanska militära installationer. Intensiteten avtog märkbart och efter Tysklands återförening 1990 avslöjades det att DDR under 80-talet erbjudit fristad åt efterlysta terrorister och givit dem nya identiteter. Chefen för Treuhand, det statliga företag som ansvarade för omdaningen av det tidigare östtyska statliga näringslivet, mördades av RAF 1991 och därefter utfördes bara ett fåtal attentat under 90-talet. År 1998 meddelade RAF att kampen var nedlagd och att gruppen därmed upplöstes. Under de 28 år röda arméfraktionen härjade i Tyskland mördades 34 personer i 25 attentat. De överlevande medlemmarna har på senare år frigivits och i vissa fall antagit ny identitet. Beslutet att släppa ut terroristerna var kontroversiellt; 70% av tyskarna ansåg det vara fel. De flesta lever idag anonyma liv, men den tidigare advokaten Horst Mahler, som anses vara den faktiska grundaren av RAF genom att ha utbildat Ensslin och Baader och skrivit gruppens manifest, har långt ifrån blivit anonym. Han har däremot ändrat inriktning och är sedan några år övertygad nationalsocialist. För närvarande avtjänar han ett tolvårigt fängelsestraff för förnekelse av förintelsen.

Det är populärt att i skydd av fördomar driva med Tyskland och dess invånare. Tysk konformitet med räta rader, fast takt och Vokuhila, s k ishockeyfrisyr, är något som lustigkurrar gärna skrattar åt när vårt största grannland kommer på tal. Tror man att likriktning och underdånighet är signifikativt för tyskar är man ganska fel ute; det bevisas inte minst av det som de tyska folken upplevt under de senaste dryga 100 åren med åtskilliga statsbildningar, politiska motsättningar, splittringar och kontraster. Filmen Motståndets tid är den senaste i raden av mycket välgjorda spelfilmer som på ett seriöst sätt bearbetar det trauma som först nu börjar kännas lite avlägset. Den underlättar också för förståelsen om vad Tyskland gått igenom under efterkrigstiden och vilka katastrofala följder ett samhälle där invånarna saknar framtidshopp kan drabbas av. Tillsammans med Der Baader-Meinhof Komplex är Motståndets tid en viktig film. Se dem båda.