Berlin är en av världens främsta museistäder sedan många decennier. Vid sidan om namnkunniga besöksmål som Pergamonmuseum, Altes Museum och Deutsches Technikmuseum Berlin finns här i runda tal 170 olika muséer för alla smaker och intressen. Ett av de mer okända, men mest fascinerande, ligger i stadens sydvästra utkanter. AlliiertenMuseum är tillägnat de allierade västmakternas närvaro i Berlin under epoken 1945-1994.
Många av gatorna i denna del av stadsdelen Dahlem har engelskklingande namn och är i flera fall uppkallade efter stora män som spelade en avgörande roll i kampen för Berlins överlevnad under de svåra åren direkt efter krigsslutet. Den knappt fem kilometer långa huvudleden Clayallée sträcker sig från norr till söder genom fyra stadsdelar från Grunewald till Zehlendorf och har, som den historiskt medvetne läsaren säkert redan räknat ut, fått sitt namn efter general Lucius D Clay, amerikansk militärbefälhavare i Europa och organisatören bakom luftbron 1948-49 samt hedersmedborgare i Berlin.
Kvarteren kring Clayallee kom under efterkrigstiden att utgöra centralpunkt för den amerikanska närvaron i Västberlin. Längs gatan fanns förutom det amerikanska militärhögkvarteret även bl a shoppingkomplexet Truman Plaza, biografen Outpost och Major Arthur D. Nicholson Jr Memorial Library, som fick sitt namn efter en av de sista amerikanska dödsoffren i det kalla krigets Tyskland; han sköts av en sovjetisk vakt under ett, enligt fredsavtalet tillåtet, underrättelseuppdrag i DDR 1985. I stadsdelen fanns även ett stort antal bostäder för tjänstgörande i Berlin Brigade med familjer. Det finns en intressant och viktig historia att berätta även om denna del av Berlins och det kalla krigets historia, men den omfattande amerikanska, brittiska och franska närvaron i Berlin efter 1945 hamnar ibland i skymundan i turistattraktionernas kamp om besökarnas uppmärksamhet. Besitter man mer än ett genomsnittligt intresse för det kalla kriget är emellertid AlliiertenMuseum ett obligatoriskt besöksmål när man befinner sig i staden.
De första planerna på ett museum om de allierade västmakternas historia i Berlin väcktes redan 1991 och fick sedermera stöd av den amerikanska, brittiska och franska representationen i staden. När de sista allierade styrkorna lämnade Berlin 1994 inleddes en ombyggnad av militärbiografen Outpost som redan samma höst öppnade som utställningslokal. Arbetet med att bilda ett museum fortsatte och lagom till 50-årsjubiléet av den allierade luftbron 1998 kunde förbundskansler Kohl inviga AlliiertenMuseum som då även omfattade biblioteksbyggnaden intill, samt ett flertal utställda föremål på gårdsplanen – exempelvis ett flygplan av typ Handley Page Hastings och den sista allierade expeditionsbyggnaden från Checkpoint Charlie.
Muséet drivs sedan dess som en ideell verksamhet med sju huvudmän, där representanter från de tre västallierade nationerna ingår och tillsammans med tyska intressen utgör det fyrmaktsråd som gemensamt styr verksamheten. Förutom de fasta utställningarna pågår även en tillfällig utställning som skiftar en eller två gånger per år.
Besöket på AlliiertenMuseum inleds i den tidigare militärbiografen Outpost. Sparade föremål från krigsslutet tar betraktaren med på en resa till en tid som i tysk historieskrivning brukar benämnas som timmen noll. De avgörande första fem åren efter krigsslutet ägnas stort utrymme i muséet och hjälper till att skapa förståelse för den situation som rådde i Europa då.
Med sparade förstasidor från dåtidens tidningar får man en liten uppfattning om segerruset i Europa efter fredsdagen den 8 maj 1945.
Lokalens tidigare funktion som biograf är uppenbar, men nu är det en permanent föreställning om Tysklands återuppbyggnad och Berlinblockaden som möter besökaren.
Under Berlinblockaden 1948-49 skeppades allt som krävdes för Västberlins överlevnad via flyg. Totalt flögs 1,5 miljoner ton kol in till Berlin under de elva månader som den sovjetiska blockaden spärrade av tillfartsvägarna på land; hela 65 procent av den totala mängden gods som flögs in från västra Tyskland utgjordes av detta livsviktiga bränsle.
De västallierades närvaro i Berlin var mer uppskattad bland berlinarna än den sovjetiska och snart hade den tidigare fienden USA förvandlats till vän, särskilt när förbudet mot umgänge med tyskar för amerikanska soldater hävdes under 1946. Direkt efter krigsslutet var det inte ens tillåtet för allierade soldater att prata med tyskar, ett förbud som upprätthölls genom ständiga påminnelser om vilka som var ansvariga för koncentrationslägren. Efter den framgångsrika luftbron tog berlinarna de allierade till sina hjärtan och än idag har särskilt den äldre generationen i västra Berlin ett särskilt förhållande till USA, även om det knakade lite i fogarna under det amerikanska kriget i Irak i början av 2000-talet.
Utställningen är fylld av föremål som varit med i skapandet av historien.
Föremål som varit avgörande för ett folks överlevnad. Biståndsprogrammet CARE (the Cooperative for American Remittances to Europe) tillkom vid krigsslutet som ett sätt för amerikaner att skicka humanitär hjälp till den europeiska befolkningen. För tio dollar kunde man skicka ett paket och CARE-initiativet kom att omfatta 83 000 ton livsmedel bara till Västtyskland. Det upphörde så sent som 1960 – utom i Västberlin, dit de sista paketen skickades 1962. Det ger en uppfattning om vilka följder ödeläggelsen efter det tolvåriga tredje rikets härjningar fick på den tyska befolkningen.
Den allierade luftbron till Berlin utgjordes av tusentals flygplan av olika fabrikat, bland annat de namnkunniga C-47 Skytrain och C-54 Skymaster (civila benämnningar DC-3 och DC-4) men även mer ovanliga typer som exempelvis den brittiska fyrmotoriga transportmaskinen Handley Page Hastings. Muséets exemplar är ett av blott fyra återstående i världen och bär registreringen TG503. Hon deltog i luftbron och än idag kan man finna spår av kolet som fraktats ombord. Just denna individ fanns kvar i tjänst i Royal Air Force till 1977.
Den välkända expeditionsbyggnaden vid Checkpoint Charlie är bevarad åt eftervärlden, men faktum är att den bara var tre år gammal när muren föll 1989. Det var först på 80-talet som anläggningarna vid världens mest kända gränsövergång byggdes ut, både på öst- och västsidan. De allierade soldaterna transporterades allt som oftast till och från Västberlin i militärtåg från respektive land. Förhållningsreglerna under passagen på östtyskt territorium mellan gränsstationerna i Västberlin och Marienborn var stränga: fotografering var absolut förbjuden, liksom att ens ha kameror och kikare synliga från utsidan. Vidare fick man inte kommunicera med varken ryssar eller östtyskar under resans gång, ej heller lämna sin kupé då tåget stannat under färden genom DDR. Allt som kunde irritera den sovjetiska ockupationsmakten i östra Tyskland skulle undvikas för att inte riskera en ny blockad av Västberlin.
Avspärrningen av Västberlin med taggtråd och mursten från den 13 augusti 1961 tog hela världen med överraskning. Historiens dom över de från Moskva styrda åtgärderna för att säkra gränsen har tagits upp vid åtskilliga tillfällen på denna webbplats, varför några ytterligare utsvävningar i ämnet ej är nödvändiga. AlliiertenMuseums intressanta utställning om den andra stora krisen i Berlin under 1961 läggs fram från en huvudsakligen amerikansk synvinkel, med exempel på hur västerländsk press beskrev läget och John F Kennedys besök i Västberlin ett par år senare.
Det kalla kriget medförde en mängd kuriösa aktiviteter som kan överraska den som börjar studera epoken. Det enligt ett avtal mellan de allierade segrarmakterna tillåtna spionaget på vardera sidas militära aktiviteter torde ha varit en av de mest besynnerliga sysslorna. Syftet var att minska risken för spänning mellan öst och väst genom att underrättelsepersonal tilläts dokumentera den andra sidans verksamhet.
För ändamålet upprättades en Alllied Military Liaison Mission i Potsdam, på östtyskt territorium, varifrån olivgrönt målade personbilar försedda med särskilda nummerplåtar utgick till områden över hela DDR. Det var tillåtet att spana på sovjetisk militär verksamhet över hela landet, förutom i vissa avtalade förbudszoner, men trots detta förekom det incidenter där västerländsk personal skadades och ibland omkom i ”olyckor”. Sovjetisk underrättelseverksamhet pågick på liknande sätt i Västtyskland tills Tysklands återförening i oktober 1990. MLM-gruppernas inhämtning var av största vikt för terrorbalansen i Europa under det kalla kriget mitt i all dess egendomlighet.
Den militära närvaron i Västberlin medförde även en del praktiska lösningar för de allierade soldaterna och deras familjers vardagsliv. Det bedrevs amerikansk, brittisk och fransk busstrafik mellan de olika anläggningarna i staden och även post och telekommunikation för dessa grupper var ombesörjt.
Muséet är välfyllt av små och stora detaljer från de 49 år som Berlin stod under allierad ockupation. Här finns exempelvis originalskyltning från sektorgränserna runt om i staden. Det kan vara värt att lägga på minnet att den amerikanska You are now leaving the American sector-skylten som idag står vid Checkpoint Charlie är en replika. Den för världshistorien så viktiga platsen har förvandlats till en turistfälla där korv och kebab är viktigare än den historiska atmosfären, anser många berlinare som vill ge den tidigare gränsövergången sin värdighet åter. Det hedrar dem.
Under alla år de västallierade fanns i Berlin arrangerades en mängd evenemang för stadens medborgare.
Ett årligen återkommande evenemang var Tag der Alliierten Streitkräfte, där de tre nationernas militära styrkor visade upp sig för allmänheten. Det skedde bland annat i form av militärparader på den västliga delen av öst-väst-axeln i centrala Berlin, Straße des 17. Juni, som sedan 1961 var avskuren vid Brandenburger Tor.
Spionaget under det kalla kriget pågick inte bara ovan jord. Via en nedgrävd 450 meter lång tunnel mellan de södra stadsdelarna Rudow i väst och Alt-Glienicke i öst kunde amerikanska CIA och brittiska SIS under elva månaders tid avlyssna 440 000 telefonsamtal till och från det sovjetiska högkvarteret i Östberlin. När operationen avslöjades 1956 grävdes tunneln på östsidan upp och försvann, medan den blev kvar i väst ända till 1997. Efter restaurering till originalskick finns nu sektionen utställd på AlliiertenMuseum. Den försvunna sektionen som togs upp 1956 återfanns tidigare i år i ett skogsparti i närheten av Pasewalk, 15 mil norr om Berlin. Avslöjandet av västmakternas spiontunnel 1956 blev en propagandavinst för Sovjet och DDR, och senare visade det sig att man hade känt till tunnelns existens ända från början tack vare den brittiske dubbelagenten George Blake. Exakt varför man inte stoppade spionaget förrän efter knappt ett år är än idag inte helt känt, även om det tros vara för att Sovjetunionen ville skydda Blake.
Vid tiden för mitt besök, hösten 2011, pågick utställningen Wie ein Pulverfass – Berlin-Krise und Mauerbau med anledning av att det var 50 år sedan världens öde stod på spel i staden.
Utställningen gav en omfattande inblick i hur Berlinkrisen 1961 påverkade världen, hur propagandakriget tog sig ut och hur bräcklig freden var under de kritiska veckorna i oktober 1961, då sovjetiska och amerikanska stridsvagnar stod på var sin sida om gränslinjen vid Checkpoint Charlie. Det var inte en fråga om kärnvapenkriget skulle bli en realitet utan när.
Med autentiska stridsspetsar från två kärnvapenraketer tas man med in i den bistra verkligheten.
Utbildnings- och informationstavlor av östtyskt och sovjetiskt ursprung ger en kylig bild av samtiden. Utställningen omfattade även tidigare ej publicerade dokument rörande krigsplaneringen.
En studie av det östtyska informationsmaterialet från hösten 1961 visar hur skickliga propagandamakarna på östsidan var när det gällde att övertyga de egna om rättfärdigheten i att låsa in ett helt folk. Det kalla krigets största slag stod inte på de centraleuropeiska fälten utan genomfördes med hjälp av tryckpressar och filmkameror. Propagandakriget mellan öst och väst är något som ännu inte är helt utforskat och som säkerligen kommer att beröra oss när det väl bearbetas i framtiden. Många av offren i kriget mellan ideologierna vet inte ens själva att de använts som brickor i spelet om världsherraväldet.
— o0o —
AlliiertenMuseum har öppet dagligen utom onsdagar och har fritt inträde. Ta dig dit med tunnelbana U3 till Oskar-Helene-Heim eller busslinje 115 som stannar utanför muséet. Det är väl värt ett besök.
Webtips: Berlin-Brigade-Memories