Om man som västerlänning med egna ögon ville bevittna de oerhörda framsteg som gjorts av den reellt existerande socialismen i vårt södra grannland DDR, så kunde man bo på något av de statliga etablissemang som drevs av Vereinigung Interhotel. Kedjan grundades 1965 och var avsedd för gäster från de icke-socialistiska länderna, som i officiell östtysk terminologi benämndes Nichtsozialistisches Wirtschaftsgebiet. De fanns i de flesta större städer i DDR ända fram till slutet. Låt oss ta en titt på lite av innehållet i 1973 års Interhotel-Katalog der DDR…

Paradhotellet var utan tvekan Interhotel Stadt Berlin som invigdes på DDR:s 21-årsdag den 7 oktober 1970. Med sina 2 000 bäddar fördelade på 1 006 rum och 37 våningar syntes den 125 meter höga byggnaden på Alexanderplatz från nästan hela Berlin. Skyskrapan syntes alltid i bakgrunden när arbetar- och bondestaten skulle locka turister till sin huvudstad.

Här erbjöds gästerna det finaste DDR hade att erbjuda. Internationell atmosfär, digert serviceutbud och nära till shopping. Dessutom var det lika nybyggda tv-tornet bara en kort promenad därifrån. På 207 meters höjd kunde man njuta av utsikten över staden från Tele-Cafét, eller låta sig trakteras med lyxig middag i den roterande restaurangen.

Men det var få östtyskar som fick bo här. Huvudsakligen inkvarterades delegationer från broderländerna, och i synnerhet Sovjetunionen, på Hotel Stadt Berlin när de hade ärenden i staden. När Palast-Hotel, några hundra meter västerut, stod klart 1979 kunde man erbjuda även västerländska affärsmän ett eget hotell, så att säga. Flera av rummen var nämligen försedda med avancerad avlyssningsapparatur och hotellet drevs i praktiken av Stasi. Genom att låta sina kvinnliga specialagenter förföra västerländska affärsmän i hotellbaren, och senare inför dolda kameror på hotellrummet, kunde man på så sätt idka utpressning. Interhotel-kedjan övervakades av Stasis avdelning 6 Touristik och även bland de anställda var antalet informatörer högre jämfört med inom övriga företag i DDR. Inte så konstigt, med tanke på att de hade ständig kontakt med västerlänningar. En guldgruva för en spionorganisation.

I parkeringsgaragen syntes kontrasten mellan öst och väst. En kapitalistisk Porsche 911 möter rader av Lada, Wartburg, Trabant och andra östfordon i Hotel Stadt Berlins garage. Efter återföreningen 1990 överlevde inte det nu privatiserade bolaget Interhotel AG särskilt länge på den fria marknaden. Flera av hotellen i kedjan fick nya ägare, däribland SAS International Hotels som bl a övertog ovan nämnda Palast-Hotel. De kvarvarande kom sedermera att ägas av ett bankkonsortium. Hotel Stadt Berlin bytte namn till Forum Hotel 1993 och blev tio år senare förvandlat till Park Inn Berlin och ägt av Radisson SAS Hotels. De senaste åren har det renoverats och är än idag ett av de mer imponerande hotellen i Berlin.

Vid den hektiska korsningen Unter den Linden – Friedrichstraße byggdes 1964-66 Hotel Unter den Linden. Arkitekturen var typisk för tidsandan och läget var så centralt det kunde bli med gångavstånd till järnvägsstationen Friedrichstraße där man även kunde ta sig till och från Västberlin efter sedvanligt krångel med pass, visum och tull.

Prislistan i de icke konvertibla Mark der DDR säger väl egentligen inte så mycket, men de gällde enbart utlänningar med fickorna fyllda av eftertraktad västvaluta. Vid tvångsväxlingen på minst 25 M för alla som besökte DDR användes en fantasikurs om 1 DM = 1 M. Om man vågade sig på att svartväxla på någon bakgata fick man tre gånger så mycket för sina västmark. Hotel Unter den Linden överlevde återföreningen och stod kvar ända till år 2006 då det slutligen revs för att ge plats åt ett nytt varuhus. Under de sista åren kunde man få ett dubbelrum på detta hotell för så lite som €59 vissa dagar, tack vare för att det inte renoverats särskilt utan fortfarande var i tämligen orört skick sedan DDR-tiden. Tyvärr hann jag aldrig uppleva hotellet själv, det revs innan jag hann bo där.

Tidstypisk inredning som lika gärna kunde vara i ett västhotell under den här tiden.

Bodde man på ett Interhotel fanns det möjlighet till dans och underhållning i restaurangen.

Det moderna östtyska motorvägsnätet erbjöd ett snabbt och säkert sätt att ta sig mellan de stora turistresmålen i DDR. Dessutom fanns det höga övervakningstorn vid varje korsning, för allas bästa. Här ser vi en trafikmiljö utanför Jena i sydvästra delen av landet. Många av de smala motorvägarna i östra Tyskland hade inte förändrats nämnvärt sedan de byggdes på 30- och 40-talen. Ännu 20 år efter återföreningen pågår upprustningen av det gamla östtyska vägnätet som var i ett miserabelt skick. Fortkörning var sällan ett problem i DDR; det var helt enkelt olidligt att köra i dessa hastigheter på vägarna.

Interhotel am Ring, Karl-Marx-Platz, Leipzig. F d Interhotel Deutschland, numera Radisson Blu Leipzig. Under Erich Honecker bestämdes det att begreppet Deutschland stod för den imperialistiska klassfienden på andra sidan muren varför hotell som detta och flera andra inrättningar fick nya namn under 70-talet.

Interhotel International, Leipzig. Numera Hotel Fürstenhof, lyxhotell.

Interhotel Kongress i Karl-Marx-Stadt. Numera Mercure Hotel Kongress i Chemnitz.

Interhotel Panorama, Oberhof. Invigt 1969 som spektakulärt feriehotell för det östtyska fackförbundet FDGB:s medlemmar. Numera Ramada Treff-Hotel Panorama Oberhof.

En stillsam dans i en glest befolkad hotellrestaurang blev verklighet under en vistelse på ett Interhotel.

Reisebüro der DDR i Haus des Reisens vid Alexanderplatz erbjöd all nödvändig hjälp om man var turist och hade tur. Lägg märke till den magnifika kopparreliefen Människan övervinner tid och rum på fasaden. Den finns där än idag. Byggnaden används numera för olika ändamål.

Gesellschaft für internationalen Luftverkehr mbH, Interflug, var sedan 1955 landets nationella flygbolag. Det grundades emellertid som Deutsche Lufthansa och under en tid fanns det således två flygbolag med samma namn, eftersom det 1955 även i Västtyskland bildades ett flygbolag med namnet Lufthansa. Västtyskarna stämde tidigt östtyskarna inför Europadomstolen i Haag, som tilldömde det västtyska flygbolaget namnet. Det östtyska flygbolaget antog 1963 namnet Interflug genom att slå samman sitt Lufthansa med dotterbolaget Interflug. Den 27 april 1991 lades Interflug ner efter många försök att rädda det genom sammanslagningar med f d västtyska flygbolag, däribland Lufthansa.

Även om man förlorade namnstriden inom flyget så vann man den för järnvägen, som behöll namnet Deutsche Reichsbahn emedan järnvägsbolaget i Västtyskland antog namnet Deutsche Bundesbahn. Efter återföreningen slogs DR och DB samman 1994 under namnet Deutsche Bahn.

Även rättigheterna till namnet Mitropa, som grundades 1916, tillföll DDR. Bolaget var är ett av de få östtyska företag som övertog ett västtyskt efter återföreningen.

Bränslestationerna i Intertank-kedjan låg ofta längs transitvägarna i DDR. Det gick bara att betala med västvaluta på dessa stationer, som givetvis övervakades av Stasi. Här kunde man få bränsle med 98 oktan, något som var alldeles för starkt för Trabant och Wartburg som krävde tvåtaktsdrivmedel.

Den östtyska estetiken upphör aldrig att fascinera mig. 50-talsformgivningen blev norm för resten av statens existens utom inom arkitekturen, där 60-talets brutala socialistiska byggstil kom att ge eko även i våra svenska förorter. Det sägs att miljonprogrammets arkitekter åkte på studieresa till såväl Östberlin som Moskva för att få inspiration. Värt att forska vidare i…