En resa längs riksväg 51 är en färd genom ett Sverige från igår. Södra Närke är en av alla de regioner i vårt land som har gott om glesbygd och bruksorter. En av dessa ligger en halvmil väster om 51:an och har idag en befolkning på ett drygt tjugotal personer.

Spikfabriken med anor från 1600-talet finns emellertid kvar och byn ger idag vittnesmål om en industri som krympt radikalt. Här finns en hel gata med övergivna villor. Den kallades i fordom lyckliga gatan.

I sin höjds dagar sysselsatte tillverkningen av spik runt 100 personer. Byn hade till och med ett eget sidospår från Norra Östergötlands Järnvägars smalspåriga linje mellan Norrköping och Örebro för transporter till och från bruket. 1970 uppgick befolkningen till 132 personer, men därefter minskade det. Tio år senare fanns blott 63 bofasta kvar och vid sekelskiftet var siffran nere i 59. Efter år 2000 finns ingen statistik i SCB:s databas för småorter, eftersom definitionen på en småort är en befolkning på minst 50 personer. I en by där vägen slutar och jobb inte finns spelar det ingen roll hur vacker och magnifik naturen omkring är. Det går inte att leva på luft.

Efterhand som bruket expanderade och fler anställdes, växte byn till andra sidan sjön och en bro leder över forsen till ett bostadsområde som uppfördes i början av 1960-talet och en bit in på 70-talet. Idag står de flesta av dessa villor öde och övergivna sedan många år. De tio gulbruna elementhusen längs lyckliga gatan stod klara 1965, dekorerade med plåtfasader och takpannor i betong. Här fanns lekplats, garage och närhet till både vattnet och skogen. En folkhemsidyll i Tage Erlanders Sverige.

Gamla invånare har fina minnen från sin tid i byn med trevlig grannsamvaro och gemensamt midsommarfirande med liv och rörelse. Till midsommarfirandet 2011 dök fyra personer upp.

Hus av den här varianten är tämligen vanliga i vårt land. Det sägs finnas mellan 15 000 – 18 000 elementhus runt om i landet, alla uppförda under rekordåren och en stor del av dem tillverkade i Mockfjärd.

Hemma är det bäst, men vad har hänt med skogen?

Är det något test, var är min sommaräng?

Inget är som förr, ser inga spår av plogen…

…grannens ytterdörr har någon spikat igen.

Här var hem och hägn och fullt av människor

Här levde far och mor, du och jag och lillebror

Låt oss flyga högt som svalorna…

…se som om det vore ett paradis.

Det vilar en smått sorglig stämning över gatan med alla dessa hus. Här och var stöter man på spår av mänsklig aktivitet, som till exempel ett skattemärke från 1990.

De senaste årens hårda vintrar har varit för mycket för några av garagetaken.

Uppgifter säger att husen längs den här gatan utrymdes för 20 år sedan. Det var väl ungefär lika länge sedan något senast anslöts till påfyllningsröret.

Garage av den här modellen finns det massor av runt om i vårt land även om de flesta saknar träd framför portarna.

Husen påstås ägas av en person som även äger bruket i byn. Gräsmattorna runt de övergivna husen klipptes regelbundet fram tills nyligen men numer når växtligheten upp till knäna. Det sägs att husen ska rivas eftersom det inte finns något behov av dem i framtiden. Är man stark som en björn och har en bra hammare så får man nog ner dem till slut.

Man undrar om Leif ”Blomman” Blomberg kände till spikfabrikens betydelse för de boende i byn och vad den lokala fackklubben gjorde för att bevara jobben.

På ett hus finns en namnskylt. Kanske var Arne förman eller hade en annan högre position på bruket.

Arne verkade ha bråttom med att flytta härifrån. Genom ett hål i ytterdörrens glas ser man rakt in i en kusligt närvarande röra av kläder, skor och prylar. Jag väntade mig nästan att en åldrig man skulle sticka fram huvudet från hallen och fråga vad jag sysslade med. Det kändes inte bra att titta in här.

I ett av grannhusen var situationen en annan. Här har någon spacklat och sedan stuckit. Det gjorde jag med när denna bild tagits, jag fick intrycket av att jag trängt mig på i något som skulle vara i fred. I fjärran hörde jag en bilmotor men i övrigt fanns inte ett livstecken någonstans. Utanför de bebodda 70-talsvillorna i närheten stod några bilar men inga människor syntes till. En märklig känsla fyllde mig.

Gullans affär låg i byns centrum och här fanns allt, sägs det. Det lär ha varit affär i huset sedan 30-talet och runt 1989-90 slog Ica-butiken i byn igen för gott och då hade nedgången pågått i många år. SJ lade ner godstrafiken till bruket 1985 och fyra år senare revs spåren upp. Sverige hade blivit en smalspårig bana fattigare. I bakgrunden syns spikfabriken vars produktion till hälften är avsedd för utlandet. Den stora världen når även hit ut i obygden.

ICAnder och MonICA intygar omtanke och service i en Ica-butik av den gamla sorten. Det omtyckta handlarparet pensionerades från Ica-reklamen runt 1990, samtidigt som Gullans affär stängde för gott.

Jag lämnar denna plats med blandade känslor. Det känns som om jag inkräktat i stillheten trots att jag inte såg en enda människa under mitt besök. Fler främlingar har gjort besök i byn och som vanligt är Jan Jörnmarks bildreportage från trakten det mest läsvärda.

Min korta stund i byn gjorde mig sorgsen. Inte bara för att den ligger vid vägs ände utan även för att denna by är långt i från den enda i sitt slag i Sverige.