För fem-sex år sedan började det i diskussionsforum och på hemsidor visas bilder från vad som sades vara ett övergivet bostadsområde någonstans i Sverige. Intresset för det som idag enklast beskrivs som övergivna platser var vid den här tiden inte alls lika utbrett som det är idag. Det kan nog sägas att det var återupptäckten av bostadsområdet Hästhagen i det lilla brukssamhället Söderfors som var början till en mångfacetterad hobby som numer har många anhängare, däribland jag själv. En mörk och kulen novemberdag 2006 tog jag mig dit för se platsen med egna ögon.
Länsväg 292 från Tierp är bitvis kantad av asfalterade rektangulära parkeringsfickor som inte använts på många år. Det finns även två fälthangarer och en manskapsbarack kvarlämnad längs vägen, som utgjorde s k UOM, underhållsområde, för den hemliga militära flygbasen fält 14 i direkt anslutning söder om lv 292. I en krigssituation skulle vägen användas som förbindelse till flygfältet som fick sin slutliga utformning 1953 och här skulle J 29 Tunnan och J 35 Draken repareras vid behov. Tierpsbasen var ett av alla militära flygfält i Uppland och var som sådan bemannad dygnet runt fram till 1999, då den utgick ur krigsorganisationen. Men det är en annan historia; låt oss i stället fortsätta mot Söderfors vars anor sträcker sig tillbaka till 1600-talet.
År 1676 anlades Söderfors järnbruk av Claes Depken (senare adlad Anckarström) för att tillverka ankare åt den svenska stormaktsflottan. Så småningom utvecklades produktionen inom järnsmide och Söderfors betydelse växte allt mer. I och med att Stora Kopparberg köpte Söderfors Bruk 1907 inleddes en era av expansion och framtidstro som sextio senare kulminerade i konstruktionen av 150 moderna lägenheter placerade i det nya området Hästhagen i samhällets västra delar. Inför den utlovade expansionen på 1970-talet behövdes fler bostäder i den lilla idyllen vid Dalälven. Rekordårens Sverige byggde bostäder för full maskin inom ramen för miljonprogrammet där en miljon lägenheter skulle byggas mellan 1965 och 1975 för att lösa den akuta bostadskris som då rådde i vårt land. Enligt dåtidens normer och standarder uppfördes enhetliga hyreskaserner runt om i landet, de flesta i form av trevåningshus som det blev även i Hästhagen.
Det rådde en positiv anda i Söderfors och man såg fram emot att de nya lägenheterna skulle stå klara. De var så eftertraktade, att de första familjerna flyttade in innan området var färdigbyggt 1967. Det var kommunens finaste bostäder med parkettgolv och modern hushållsutrustning. Längst ner i husen fanns stora förrådsutrymmen och matkällare för de boende, som i ord och bilder berättar om hur de upplevde Hästhagen i ett välgjort examensarbete om platsen som finns att beskåda på SVT:s webbplats.
Det ingick även en avancerad tvättstuga med en särskild maskin för mattvätt som till och med kunde piska och skaka mattorna. Sverige var världens bästa land att leva i med en industri som gick för full fart fram till 70-talet då baksmällan kom och kriserna avlöste varandra. Avsikten var att Hästhagen skulle blivit dubbelt så stort, men 1971 avbröts planerna. Redan 1968 hade Söderfors drabbats av ett bakslag när hårdmetallfabriken flyttade och 200 jobb försvann. Marken bebyggdes i stället med villor och det var så småningom till dessa flera av de boende i lägenheterna flyttade när möjligheten kom. Stora Kopparbergs utlovade expansion i Söderfors blev aldrig verklighet; 1976 såldes bruket till Uddeholmsbolaget som året därpå räddades undan konkurs genom ett statligt lån. Framtiden för Hästhagen och Söderfors såg dyster ut, liksom den gjorde i Sverige i övrigt med varvskriser och minskat behov av stål.
Av finansvalparnas och aktiehajarnas 80-tal märktes inte så mycket i det krympande Söderfors. I Hästhagen bodde i slutet av årtiondet bara ett tiotal hyresgäster kvar men i de stora flyktingströmmarna till Sverige vid den här tiden såg husägaren en möjlighet att få ekonomi i området. Hästhagen hyrdes ut till Invandrarverket som organiserade en flyktingförläggning här fram till 1994, då behovet inte längre fanns. Samtidigt lämnade de sista hyresgästerna sina lägenheter och det drygt 25 år gamla bostadsområdet saknade framtid.
Ägaren beslutade 1995 att riva Hästhagen och bjöd in allmänheten att ta för sig av det man ville i form av köks- och vvs-utrustning, fönster och dörrar innan demoleringen inleddes. Därefter slängde man ut överblivna badkar, spisar och annat på innergårdarna inför den stora rivningen. Men så gick fastighetsbolaget i konkurs 1996 och rivningsfirman, som inte fått betalt, avbröt arbetet.
Plötsligt stod de sju hyreshusen herrelösa. Hästhagen förföll och blev populärt bland traktens unga, som gärna lekte krig i källaren om nätterna. Så småningom spreds ryktet och utsocknes hittade hit liksom polisen, brandkåren och försvaret som då och då använde husen för övningar av olika slag. Det började se ut som ett slagfält och området gavs öknamnet Sarajevo av de kringboende.
I mitten av 70-talet såg Hästhagen ut som vilket miljonprogramsområde som helst. Ett sådant som jag, och kanske även du, växte upp i.
Synen var sorglig, särskilt i det mörkgrå höstvädret som rådde den där novemberdagen 2006 när jag gick runt i kvarteren.
En långdragen byråkratisk kamp om vems ansvaret var för dessa ruiner inleddes redan på 90-talet av Tierps kommun som ansåg att staten var ansvarig och borde bekosta rivningen. Statsverket var av en annan uppfattning och såg helst att kommunen stod för de tio miljoner kronor en rivning beräknades kosta.
Det var inte bara myndigheter som utnyttjade Hästhagen för övningsändamål. Även paintballentusiaster hittade hit och började snart kriga i kvarteren, där man skapade scenarion efter verklig förlaga.
Hästhagen blev ett ofrivilligt turistmål för det i övrigt idylliska och stillsamma brukssamhället. Vandaliseringen tilltog och området drog ibland till sig klientel som inte borde vara där. Hembygdsföreningen slet sitt hår av förtvivlan när det fanns så många andra anledningar att besöka Söderfors. Det utgör Sveriges största byggnadsminnesförklarade område och är enastående vackert.
Någons Mercedes-Benz Kompakt är parkerad utanför ett av husen fotot en vårdag 1975. Men det ser märkligt öde ut i övrigt. Kanske är alla på arbetet?
Min ensamma Volvo ser nästan övergiven ut på den stora parkeringen. Jag lämnade Hästhagen med huvudet fullt av bilder på hur det såg ut här när allt var nytt.
Vädret och ödsligheten skapade en smått mystisk atmosfär i samhället den där eftermiddagen.
Söderfors affärscentrum utgörs av två låga plåtbyggnader varav hälften stod tomma. Rester av en rektangulär skylt följd av sex kvadratiska får mig att tro att det varit en Konsum-butik i den högra delen av denna byggnad.
Jag har nog aldrig sett så många öde butikslokaler på en och samma ort.
För bruket och allmänheten behov anslöts Söderfors till järnvägen 1874 i form av en bibana till Uppsala-Gävle Järnväg. På nyåret 1962 upphörde persontrafiken och i oktober 1989 gick det sista godståget från Söderfors då brukets transporter nu tillgodosågs av vägburen trafik. 1993 revs spåren upp och sedan många år är stationshuset från 1875 förvandlat till Söderfors enda pizzeria.
Turerna kring Hästhagens öde fortsatte och blev kända på riksnivå. Regeringen Persson gav till slut med sig och gick med på att stå för en rivning, men när regeringen Reinfeldt tillträdde 2006 rev man upp beslutet för att utreda det vidare. Snart slöts ett avtal med Tierps kommun om att dela på kostnaderna, men för genomföra en rivning behövde husen en ägare varpå man tvingades återuppliva konkursboet som sålde husen till kommunen för 5 000 kr per styck. I mars 2008 började äntligen rivningsarbetena och en månad senare hade två och ett halvt hus jämnats med marken, såg jag när jag flög över Hästhagen på låg höjd.
Hästhagen var verkligen en skamfläck i det natursköna Söderfors och Dalälven.
När sommaren 2008 led mot sitt slut var Hästhagen borta. De rivningsmassor som inte fick plats i husens källarutrymmen förvandlades till bullervallar på såväl Arlanda som Tierps flygfält. Därefter täcktes allt över med jord och gräsmatta anlades. Allt som återstod var en hög med skrot bestående av dörrkarmar, trappräcken, persienner och annat.
Förvandlingen är total. Vet man inte vad som funnits här är det omöjligt att se det framför sig. Framtidens arkeologer får ett rejält objekt att studera när utgrävningarna startar om tusen år… Alla var nöjda, inte minst Tierps kommun och villainvånarna på andra sidan gatan.
Nu blir Söderfors återigen känt för den unika bevarade bruksmiljön som är väl värd ett besök. Och till råga på allt har stålbrukets numera franska ägare valt att satsa 150 miljoner kronor i Söderfors som ska bli världens största centrum för tillverkning av pulverstål. Det verkar som om något släppte i Söderfors när Hästhagen revs, åtminstone bildligt. Framtiden ser ljus ut igen för idyllen vid Dalälven och det är sannerligen på tiden.
– o0o –
Även om Söderforsborna och industrin välkomnade nya E 4 när den invigdes hösten 2007 så skördade bygget av den nya motorvägen även offer, som brukligt när vägsträckningar ändras. På gamla E 4 mellan Uppsala och Gävle var det tätt mellan bensinstationerna och värdshusen, allt för att rattens riddare skulle vara pigga och mätta inför den fortsatta färden. När inkomsterna försvann över en natt gick det fort utför längs den gamla europavägen. Så här såg det ut knappt ett år senare i augusti 2008 på sträckan mellan Tierp och Uppsala…
Nyligen stängt värdshus. Varorna fortfarande kvar i butiksdelen…
Låst och öde på den gamla Q8-macken.
Värdshuset Röde Orm i Björklinge var fortfarande vid livet, men Statoil-stationen bredvid var nedlagd. På 70- och 80-talen fanns det gott om wärdshus och tavernor med vikingaprofil längs de svenska vägarna. Röde Orm torde väl vara ett av få som överlevt in i våra dagar.
Turen må ha varit på näringsidkarnas sida en gång i tiden men längs gamla E 4 är det slut med det. Vad hände förresten med Bellmanlotteriet?
