Sedan några år har jag en säregen bok i min ägo. Jag minns inte hur jag fick tag i den och den är i tämligen dåligt skick med en limning som det blott finns enstaka rester kvar av. Förlaget Foreign Languages Publishing House gav ut den 1985 och titeln är kort och gott Pyongyang.

Sannolikt är den en souvenir köpt av någon som besökt Demokratiska Folkrepubliken Korea, Nordkorea, på 80-talet. Numer kommer det med ojämna mellanrum summariska upplysningar om vad som försiggår i världens mest isolerade stat. Jämfört med vad vi fick veta om DFRK, som dess svenska sympatisörer helst vill att landet ska benämnas, vid tiden då denna bok trycktes så är det en stor skillnad. Souvenirboken med bilder från Pyongyang visade omvärlden vilka sevärdheter den nordkoreanska huvudstaden hade att erbjuda.

På 1980-talet mådde Juchestaten förhållandevis väl eftersom Moskva gav dem ekonomiskt stöd. Kommunismen var representerad som statsskick i fem av jordens sju världsdelar. Demokratiska Folkrepubliken Korea var en av många slutna diktaturer men ansågs, tillsammans med Albanien, vara den hårdaste. Idag är de inte lika många.

Kim Il Sung var folkrepublikens ledare sedan grundandet 1948 och är det än idag, trots att han varit död sedan 1994. Vid frånfället utsågs han till republikens evige president och det kan man vara trots att man för tillfället är död enligt landets synsätt. Efterträdaren och sonen Kim Jong-Il får nöja sig med att bara vara generalsekreterare i det koreanska arbetarpartiet.

Privatbilism är ej tillåten i Nordkorea. Trots detta finns det gigantiska boulevarder och breda motorvägar i landet. De personbilar som syns på gatorna tillhör regering och statsmakt. Mercedes-Benz var, och är än idag, favoritfordonet för representanter ur de högre ledarskikten i Pyongyang. Enligt uppgift ska Kim Jong-Il nyligen ha bytt bil och köpt två Mercedes-Benz S600 av Pullman Guard-modell till ett pris som motsvarar 13 000 ton majs som den svältande befolkningen säkert skulle uppskattat att få ta del av.

Befolkningen tar sig fram till fots eller med kollektivtrafik. I Pyongyang är trådbussar vanliga.

Den nordkoreanska industrin har aldrig varit särskilt framgångsrik, men på 80-talet gick det i alla fall nog lite bättre än idag.

Sverige upprättade diplomatiska förbindelser med Nordkorea 1973 och i utbyte beställde regimen 600 stycken Volvo 144 som levererades 1974. Än idag har nordkoreanerna inte betalat för dessa bilar och ej heller för andra tekniska varor de köpt av svenska företag. Den ursprungliga fordran på 680 miljoner kronor har växt till 2,6 miljarder kronor som den svenska staten inte hyser något större hopp om att någonsin få in. En av anledningarna till att Sverige öppnade ambassad i Pyongyang 1975 var att det kunde underlätta indrivningen av den nordkoreanska skulden. Fram till år 2001 var Sverige det enda EU-landet med ambassad i Nordkorea och vår beskickning representerar fortfarande Kanada, Australien och våra nordiska grannländer. Dessutom är Sverige skyddsmakt åt USA i Nordkorea. De obetalda Volvobilarna är en vanlig syn i Pyongyang även nu för tiden om man ska tro vittnesmålen.

Jucheideologin är statsbärande i folkrepubliken och innebär självtillit och oberoende från omvärlden. Landet har en egen tideräkning som började år 1912 då Kim Il Sung föddes. Koreas Arbetarparti är det ledande partiet men faktiskt inte det enda. Två andra politiska partier, Koreas Socialdemokratiska Parti och Chondoistiska Chongdupartiet, är representerade i den högsta folkförsamlingen där de innehar 7,4% respektive 3,2% av platserna. Under ledning av arbetarpartiet och tillsammans med några andra organisationer ingår de i den demokratiska fronten för fosterlandets återförening som på en gemensam lista ställer upp i de allmänna och fria valen som hålls i den Demokratiska Folkrepubliken Korea vart femte år. Det är enkelt att rösta i Nordkorea; om man inte vill rösta på den enda kandidaten som demokratiska fronten valt ut i ens valkrets kan man stryka personens namn på valsedeln. Detta måste dock göras i ett särskilt röstbås innan man får lägga röstsedeln i valurnan.

Redan på 80-talet fanns Varuhus Nr. 1 i Pyongyang med ett brett sortiment.

Det är fortfarande ledande i sitt gebit, vilket visas i denna video som den koreanska nyhetsbyrån i somras publicerade i sin YouTube-kanal. Vem som ska handla där är en annan fråga; det finns misstankar om att varuhuset, likt så mycket annat som visas för utlänningar i Nordkorea, är en verklig motsvarighet till filmen The Truman Show.

Det finns åtminstone viss sanning i dessa bilder. På 80-talet var inte svälten lika svälten lika utbredd som nu.

Mercedes-Benz W114/115, W123 och Volvo 144 framför ett hotell. Ju finare Mercedes, desto högre position inom statsmakten. Om västtyskarna någonsin fick betalt för sina bilar förtäljer inte historien. Eftersom nordkoreanerna var så nöjda med Mercedes-Benz, och för att överglänsa fienden i Sydkorea, ville de bli självförsörjande också på bilar och kopierade i slutet av 80-talet en 190E (W201). Den fick namnet Kaengsaeng 88 och hade vissa brister jämfört med originalet; bland annat saknades värme och luftkonditionering i kupén som dessutom hade en förmåga att ta in allt vägdamm som fanns genom skarvarna i den slarvigt monterade karossen. På senare år har tydligen den nordkoreanska bilindustrin vaknat till liv igen.

Den uppmuntrande parollen under taket ser väldigt ljus och skarp ut jämfört med bilden i övrigt. Boken tar oss nu med på en rundtur i den nordkoreanska tillverkningsindustrin, där allt från hissar till stövlar produceras.

Med en inhemskt byggd tv-apparat kan man ta del av den nationella kanalens sändningar, som man till exempel gjorde efter Kim Il Sungs frånfälle 1994 då till och med fåglarna sägs ha gråtit floder av sorg. Det finns även barnprogram.

Eftersom pälsar inte är så populärt i västvärlden längre så lär vi inte få se några berömda nordkoreanska pälsar till försäljning. Däremot exporterades jeans av märket Noko till Sverige för några år sedan. Tre reklamsnubbar låg bakom detta projekt som stötte på patrull direkt när de första paren skulle säljas på PUB i Stockholm 2009. Varuhuset stoppade omedelbart försäljningen då det fanns vissa tveksamheter gällande förhållandena under vilka de tillverkats.

Sedan Kim Il Sung rycktes bort vid 82 års ålder har sonen Kim Jong Il etablerat sig som Koreahalvöns största plöjboy. Förlåt, playboy ska det vara.

Utropstecknen är många på skyltarna runt om i Pyongyang.

Pyongyangs tunnelbana är spektakulär. Bland annat är den världens djupaste med stationer som i genomsnitt ligger ca 100 m under markytan så att de kan utgöra skyddsrum i händelse av kärnvapenanfall. Dessutom är de extra grandiost utsmyckade, enligt uppgift för att bräcka Moskvas tjusiga tunnelbanestationer. I varje vagn finns porträtt på den käre ledaren och den store ledaren, även i de vagnar som man köpt in begagnade från Berlin och bara hjälpligt fräschat upp. Vissa har fortfarande inristat klotter från Berlintiden i sina rutor.

Det nordkoreanska flygbolaget benämns idag Air Koryo, men hette vid bokens utgivning fortfarande Chosonminhang Korean Airways. De trafikerar ett antal destinationer i regionen, främst i Kina, men har på senare tid även öppnat rutter till bl a Kuala Lumpur och Kuwait City. När det begav sig flög de en gång i månaden via Moskva till Östberlin. Deras flotta utgörs av sovjetiska flygplan av olika generationer, bland annat AN-26, IL-18, IL-62 och TU-154. Nyligen fick man leverans av den nya typen TU-204. Air Koryos flygplan hålls noggrant efter, åtminstone på utsidan, och är alltid skinande rena. Att flygbolaget varit bannlyst från EU:s luftrum under många år kanske ger en antydan om hur det egentligen ligger till, men fascinerande är bolaget onekligen.

Det sägs att många Volvo 144 nu används för taxitrafik i Pyongyang.

Gymnastiska massuppvisningar är bland det som är mest känt från Nordkorea. De enorma spektaklen är både djupt fascinerande och obehagliga, eftersom det ger en liten fingervisning om hur fanatism kan te sig.

Kimilsungia är en av Nordkoreas två nationalblommor. Den andra heter Kimjongilia och togs fram 1988.

Jucheideologin anses vara en variant av stalinismen. En sorts bevis på detta kanske är den ZIS-110-limousin som kamrat Kim Il Sung, generalsekreterare i det koreanska arbetarpartiets centralkommitté och president i Demokratiska Folkrepubliken Korea, fick i gåva av kamrat Josef Stalin, generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommitté och ordförande i de Socialistiska Rådsrepublikernas Unions ministerråd.

Följer man rapporteringen från Nordkorea så märker man att det inte är mycket som skiljer dagens bilder från de som publicerades i denna bok för 27 år sedan. Det går inte att förneka att det är fascinerande att ta del av allt som sägs och skrivs om landet. Jag är tyvärr övertygad om att sanningen är långt värre än det vi hittills vet om vad som pågår i Nordkorea. Det är människor det handlar om och när sammanbrottet och avslöjandena kommer kan de nog vara i paritet med upptäckterna av förintelsen och Gulagen. Om man inte väljer den brända jordens taktik med hjälp av kärnvapnen för att förstöra alla bevis; det kalla kriget pågår ju fortfarande för fullt på Koreahalvön.

Uppdatering 21 april 2012: Boken och delar av artikelns innehåll har använts som grund till artikeln ”Välkommen till Pyongyang” i nummer 4/2012 av tidningen Klassiker.