Vägen till Checkpoint Bravo

Mitt i skogarna i Berlins sydvästra utkant ligger en vandaliserad vägrestaurang och en övergiven motorvägsbro. Under det kalla krigets första 25 år fanns här en viktig pusselbit i spelet om det delade Tyskland; här låg fram till 1969 den allierade Checkpoint Bravo, den viktigaste passagen för trafiken mellan Västberlin och Västtyskland. Allt fick plats på en trehundra meter bred landtunga tillhörande väst på DDR:s territorium.

Den speciella status som Berlin fick som ockuperad och delad stad mellan 1945 och 1990 har det skrivits mycket om efter murens fall, men kanske inte på det vis som jag nu ska berätta. Varför träffades världens tre mäktigaste män på Krimhalvön våren 1945? Varför försökte Stalin svälta ut befolkningen i västra Berlin 1948-49? Varför behövde inte Västberlins ynglingar göra lumpen? Svaren får du i denna historiska resa som börjar och slutar vid den bortglömda motorvägsbron i skogen…

Parallellt med den tilltagande desperationen i Berlin våren 1945 började de blivande segrarmakternas ledare planera för Europas framtid efter krigsslutet. I februari det året möttes Franklin D Roosevelt, Winston Churchill och Josef Stalin i Jalta på Krimhalvön.

Resultatet av konferensen innebar en seger för Sovjetunionen, bland annat på grund av Roosevelts naivitet gentemot Stalin som fick igenom sitt krav på en buffertzon mellan Sovjetunionen och de västeuropeiska staterna. Den amerikanske presidenten trodde att Stalin skulle tillåta demokrati och fria val i sin zon så länge han själv inte krävde något i utbyte.

Blott en månad senare erkände Roosevelt att han haft fel om Stalins intentioner; Churchill, å andra sidan, hade sedan länge varnat för riskerna med att låta Stalin härja fritt i Europa.

Under Jaltakonferensen fastställdes den kommande avmilitariseringen och avnazifieringen av det tyska folket, Polens nya gränser och det enorma krigsskadestånd som Sovjetunionen krävde in. Det skulle betalas i form av exempelvis nedmonterade fabriker, järnvägsräls och även drygt 270 000 etniska tyskar som tvingades till straffarbete för att återuppbygga den sovjetiska industrin efter kriget.

Den viktigaste överenskommelsen rörde emellertid den framtida uppdelningen av Tyskland i tre ockupationszoner, som senare blev fyra då Frankrike erbjöds mindre delar av de amerikanska och brittiska zonerna i västra Tyskland. Zonindelningen slogs slutligen fast genom Potsdamöverenskommelsen den 2 augusti 1945. De gränser som gällde för det Hitlertyska riket den 31 december 1937 utgjorde det ockuperade Tysklands territorium och samtidigt avyttrades landytorna öster om floderna Oder och Neisse till Polen, vars nya västgräns därmed hade dragits.

Rikshuvudstaden Berlin delades på samma sätt som Tyskland i övrigt upp av segrarmakterna och en liknande uppdelning gjordes även av Österrike och Wien vars ockupation varade till 1955.

En tredjedel av det blivande DDR befriades av amerikanska soldater, vilket sällan nämndes i den östtyska historieskrivningen där det hette att de sovjetiska bröderna befriat oss. I enlighet med avtalet mellan segrarmakterna lämnade USA över kontrollen av territoriet till den sovjetiska militäradministationen i juli 1945, samtidigt som de tre västallierade staterna övertog förvaltningen av västra delen av Berlin som i sin helhet hade befriats av sovjetiska trupper.

Det sista kapitlet i Tredje rikets historia skrevs snabbt då Wehrmachts kapitulation till de allierade styrkorna, dels i Reims den 7 maj och i Berlin-Karlshorst den 8 maj 1945, följdes av upplösningen av den s k Flensburgregeringen den 23 maj. Hitler hade strax före sitt självmord utsett storamiral Karl Dönitz till sin efterträdare med säte i Flensburg vid den danska gränsen.

Dönitz’ regering försökte förgäves sluta ett fredsavtal med de västliga allierade, varpå kabinettet upplöstes och de allierade segrarmakterna övertog makten i det Tyska riket. I och med Berlindeklarationen av den 5 juni 1945, då befälhavarna för USA, Storbritannien, Sovjetunionen och den provisoriska franska regeringen, meddelade att de övertog kontrollen upphörde rent juridiskt samtidigt Tyskland som stat att existera.

Det allierade kontrollrådet styrde nu Tyskland och den underställda allierade kommandanturan regerade över Berlins fyra sektorer. Bland dess första åtgärder var att inleda en avnazifiering av Tyskland som bland annat tog sig uttryck i att gator och torg med nazistiska namn döptes om. En annan tidig åtgärd var att avskaffa alla nazistiska lagar samt förbjuda nazistiska symboler och organisationer.

I den sovjetiska ockupationszonen inrättades även en mängd specialfängelser, i flera fall förlagda till de nyligen befriade koncentrationslägren, där man internerade alla som kunde tänkas ha sympatiserat med den tidigare regimen i Tyskland eller som hade synpunkter på det nya kommunistiska styret.

Många av de uppemot 150 000 personer som sattes i dessa läger arresterades godtyckligt och avrättades utan rättegång. Ett av dessa specialfängelser inrättades i stadsdelen Hohenschönhausen i östra Berlin och fungerade sedermera som rannsakningshäkte för den östtyska säkerhetspolisen Stasi fram till 1990.

Det dröjde inte länge efter krigsslutet tills samarbetet mellan Sovjetunionen och de tre västliga allierade började krackelera. Winston Churchill hade redan i sitt tal den 5 maj 1946 förutsett vad som var på gång:

A shadow has fallen upon the scenes so lately light by the Allied victory. Nobody knows what Soviet Russia and its Communist international organization intends to do in the immediate future, or what are the limits, if any, to their expansive and proselytizing tendencies. […] From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic an iron curtain has descended across the Continent. Behind that line lie all the capitals of the ancient states of Central and Eastern Europe. Warsaw, Berlin, Prague, Vienna, Budapest, Belgrade, Bucharest and Sofia, all these famous cities and the populations around them lie in what I must call the Soviet sphere, and all are subject in one form or another, not only to Soviet influence but to a very high and, in some cases, increasing measure of control from Moscow.

Efter det gemensamma amerikanska och brittiska beslutet att från 1947 slå samman sina ockupationszoner till Bizonia för att förenkla administrationen, och tillkännagivandet av det amerikanska biståndsprogrammet Marshallplanen, hårdnade tonen från Moskva som förvägrade staterna i sin intressesfär i Östeuropa att ta emot den amerikanska hjälpen.

Bildandet av Bizonia 1947 skedde under protest från Sovjetunionen. När västmakterna under 1948 började förbereda för införandet av en ny valuta i västzonerna, och därmed ett bildande av en självständig västtysk stat, hävdade Moskva att dessa åtgärder stred mot Potsdamöverenskommelsen vilket bevisade att väst inte var intresserade av en gemensam administration.

Den 20 mars 1948 lämnade därför den sovjetiske delegaten Vasilij Sokolovski sin stol i det allierade kontrollrådet för att aldrig återvända och tre månader senare inleddes sovjetisk blockad mot västra Berlin som reaktion. Västmakternas svar på detta blev att försörja Västberlin från luften. Under nästan ett år genomförde västmakterna i genomsnitt 847 flygningar per dag med mat, kol och andra förnödenheter till Västberlin.

Stalin tvingades slutligen ge upp inför den massiva luftbron och accepterade en västlig närvaro i Berlin som nu var en delad stad. De västallierade, och i synnerhet USA, hade på köpet blivit hjältar för den svältande befolkningen i västra Berlin som bara tre år tidigare lidit under deras bombanfall. Berlinarnas särskilda förhållande till sina amerikanska ockupanter förblev hjärtligt och varmt ända fram till våra dagar.

Den första grundlagen för den nya Förbundsrepubliken Tyskland (BRD, Västtyskland) antogs den 23 maj 1949 och gav det västtyska folket en visst grad av självstyre gentemot de västliga ockupationsmakterna.

Av den sovjetiska ockupationszonen bildades den 7 oktober samma år den Tyska Demokratiska Republiken (DDR, Östtyskland). Som huvudstad i BRD valdes Bonn vid Rhenfloden, medan man i DDR lät den sovjetiska sektorn av Berlin bli huvudstad under namnet Hauptstadt der DDR, Berlin trots protester från västmakterna som hävdade att det var i strid mot Potsdamavtalet då den östra delen av staden på samma sätt som västra delen var ockuperad mark.

Västberlin tillhörde formellt ej BRD utan fick en särskild politisk status med egna lagar som stiftades av de tre västliga militärbefalhavarna; i realiteten gick de flesta av Västtysklands lagar igenom i Västberlin men skillnader fanns. Västberlins unga män behövde exempelvis inte göra värnplikt i Bundeswehr vilket medförde att vissa grupper i berörda åldersgrupper gärna flyttade till Västberlin av detta skäl.

Enligt Potsdamöverenskommelsen var Sovjetunionen skyldig att garantera de västallierade styrkorna fri passage till Västberlin, något som man med stor motvilja tvingades göra ända fram till 1990. Den innertyska gränsen var fram till 1952 tämligen öppen och lätt att passera för vem som helst, men då allt fler flydde över till väst tvingades DDR att stänga gränsen med taggtråd och minor.

I augusti 1961 spärrades på samma sätt gränsen mellan Östberlin och Västberlin av med Berlinmuren då runt 20% av den östtyska befolkningen lämnat landet. Den officiella orsaken till detta var att stoppa det stora inflödet av spioner, sabotörer och infiltratörer från väst men i själva verket förvandlades DDR till världens största fångläger.

För trafiken till och från Västberlin satte västmakterna upp tre s k Checkpoints där militär personal skulle visa fram sina resedokument; någon funktion som reell gränsövergång hade dessa kontrollpunkter ej då de västallierade inte erkände DDR förrän 1973.

För civila resenärer tjänade de allierade kontrollstationerna inget egentligt syfte då all gränskontroll till och från Västberlin sköttes av DDR på deras territorium, exempelvis i Marienborn på den östtyska sidan om gränsen till Västtyskland där upp til 1 000 personer arbetade vid den enorma kontrollstation som all icke-militär personal tvingades ta sig igenom. På västsidan, som benämndes Helmstedt, befann sig Allied Checkpoint Alpha.

Med åren och efterhand som DDR lättade på restriktionerna för privatresor landvägen till och från Västberlin fick såväl de allierade tullstationerna som de östtyska gränskontrollstationerna byggas ut.

Allierad militär personal rörde sig i korridorerna mellan Västberlin och BRD efter speciella regler och minsta avsteg från dem var till fördel för Sovjet som gjorde allt för att krångla med de västallierade. 1961 gick det så långt att ett tredje världskrig bara var minuter från att utbryta.

Vid flera tillfällen stoppades allierade militärtransporter vid de sovjetiska gränsposterna. I oktober 1963 hölls en amerikansk militärkonvoj kvar i 54 timmar innan de fick lov att fortsätta in i Västberlin. All allierad trafik på de östtyska motorvägarna övervakades minutiöst, även av egna militärpolispatruller som ständigt var beredda att rycka in vid motorhaverier eller andra problem.

Västberlins särskilda status och avtalet mellan segrarmakterna medförde därmed vissa egenheter. Eftersom västmakterna inte erkände den östtyska staten accepterades heller inte att personal från DDR:s gränspolis hanterade deras gränspassager. För allierad militär personal fanns därför en separat gränsövergång till och från DDR:s territorium, tydligt märkt Military och bemannad av sovjetisk militär. Detsamma gällde vid den mest kända gränsövergången i världen – Allied Checkpoint Charlie i Berlin.

Gränsövergångarna mellan Väst- och Östberlin var avsedda för olika kategorier av resenärer. Vid den allierade kontrollpunkten Charlie vid korsningen Friedrichstraße-Zimmerstraße var passage endast tillåten för allierad militär personal, diplomater och icke-västtyska medborgare. Medborgare i Västberlin hänvisades till andra övergångar, liksom medborgare i Västtyskland. Checkpoint Charlie var den enda gränsövergång mellan Väst- och Östberlin där även de västallierade hade en närvaro; vid de övriga fanns enbart östtyska gränskontrollstationer.

För att de västallierade skulle ha så kort avstånd som möjligt mellan Västtyskland och Västberlin förlades den allierade passagen till stadens sydvästra stadsgräns, där Allied Checkpoint Bravo sattes upp ett stenkast från Wannsee.

Mellan Checkpoint Alpha i Helmstedt och Checkpoint Bravo i Dreilinden var det blott 170 km vilket innebar en tvåtimmarsresa på den östtyska motorvägen. Det anmärkningsvärda med Checkpoint Bravo var att den 1969 kom att flyttas på grund av att motorvägen A115 drogs om av östtyskarna, något som i sin tur berodde på en att gränsen mellan DDR och Västberlin här hade en säregen sträckning.

Staden Berlin skiljdes 1881 från det omgivande landskapet Brandenburg och blev ett eget administrativt distrikt omfattande de mest centrala stadsdelarna. Den preussiska riksdagen beslutade 1920 att inkludera fler stadsdelar till vad som kom att kallas Storberlin, varpå staden växte ansenligt och fick de gränser som än idag gäller.

Detta beslut fick dock vissa konsekvenser; sedan hundratals år hade lokala lantbrukare arrenderat mindre landytor utanför sina egna gårdar och när Storberlin skapades föll det sig ibland så att de arrenderade områdena hamnade utanför den nya stadsgränsen och därmed blev Berlin-exklaver i Brandenburg. Fram till 1945 var detta bara en administrativ detalj, men när stadens delning var ett faktum föll saken i annat ljus då stadsdelsgränserna kom att definiera ockupationssektorerna.

Plötsligt låg landområden tillhörande Västberlin inne på DDR:s territorium, oftast bara hundratalet, eller tusentalet meter från stadsgränsen.

En välkänd sådan var den lilla byn Steinstücken som var den enda bebodda västexklaven i DDR. De ca 200 invånarna hade fri passage, men efter att DDR 1951 misslyckades med att annektera området isolerades byn som låg 1 km från Västberlins yttre gräns. Den försågs med två gränskontroller som alla var tvungna att passera för att ta sig till Västberlin och skola, arbete och allt annat. Strax efter Berlinmurens uppförande 1961 murades även Steinstücken in då tjugotalet östtyska gränsvakter flytt till väst genom att ta sig igenom de dittills relativt enkla gränshindren. När fyrmaktsavtalet slöts 1971 kunde äntligen Steinstücken få en öppen vägförbindelse med Västberlin genom ett landutbyte med DDR som därmed drog om muren runt vägen.

Bara någon kilometer från Steinstücken sticker en halvö som tillhör staden Berlin ut i Brandenburg och även denna geografiska kuriositet har historisk bakgrund. Det var på denna smala landtunga, benämnd Albrechts Teerofen efter ett tjärbränneri som fanns här på 1700-talet, som de allierade anlade Allied Checkpoint Bravo. Platsens civila namn blev Kontrollpunkt Dreilinden.

Som en följd av Berlins status som ockuperad stad ej tillhörande övriga Tyskland utgjorde den 300 meter breda landtungan den första kontakt bilister fick med Västberlin, eftersom motorvägen byggd 1940 gick just genom Albrechts Teerofen. Den sovjetiska gränsposteringen KPP Nowawes, senare omdöpt KPP Drewitz, anlades därför strax söder om Checkpoint Bravo 1947.

Som synes på kartan ovan innebar denna speciella lösning att man direkt efter att ha passerat Checkpoint Bravo återigen befann sig på sovjetiskt/östtyskt territorium i ca tre kilometer innan man slutligen körde in på Västberlins AVUS-motorväg.

Fram till 1952 var denna dragning av gräns och motorväg inget större bekymmer, men då DDR spärrade gränsen mot Västtyskland och Västberlin blev det direkt ett problem eftersom biltrafiken på den tre kilometer långa sträckan mellan Checkpoint Bravo och Västberlin befann sig på östtyskt territorium utan att kontrolleras, vilket innebar en påtaglig risk för flyktförsök till väst.

När DDR 1961 även spärrade av Västberlin från Östberlin förstärktes gränskontrollen längs denna väg men gradvis som trafiken till och från Västberlin ökade blev situationen besvärlig även för de sovjetiska och östtyska gränskontrollerna som inte var dimensionerade för detta varför bilister ofta satt flera timmar i kö för att komma in och ut ur Västberlin via Dreilinden/Drewitz.

Under Berlinkrisen i oktober 1961 blockerade Sovjetunionen tillfarten till Västberlin för de västallierade. Det tredje världskriget var mycket nära att utbryta när stridsvagnar mötte varandra vid Checkpoint Charlie i centrala Berlin, men när man till slut släppte igenom en konvoj vid Drewitz vidare mot Checkpoint Bravo var den värsta krisen över för den här gången.

De sovjetiska trakasserierna tog däremot inte slut. Med ojämna mellanrum höll man kvar västallierade militärfordon vid sina gränsposteringar och tillät dem först efter många timmars meningslös väntan fortsätta. Det sovjetiska kravet att västmakterna skulle lämna Berlin hörsammades inte av USA, Storbritannien och Frankrike som i stället förstärkte sin närvaro i Västberlin.

Under det sena 60-talet blev situationen vid den underdimensionerade östtyska gränskontrollen vid Drewitz närmast ohållbar, inte bara på grund av omständigheterna kring motorvägens dragning efter den allierade kontrollpunkten utan också för att en svår storm 1968 hade raserat de flesta av träbyggnaderna och installationerna på platsen.

För att det inte skulle upprepas vid nästa storm valde man att förankra bommar, stolpar och byggnader med järnklumpar. Eftersom alla bommar manövrerades manuellt vid varje passage innebar det ytterligare tidsödande moment som till och med blev för mycket för de östtyska och sovjetiska gränsvakterna. Dessutom hade under 60-talet nya krav på pass och visum införts för resor genom DDR till och från Västberlin, vilket krävde ökade personalresurser. En ny gränsövergång behövdes av flera skäl och hösten 1969 blev den verklighet.

Den nya dragningen av motorvägen runt Albrechts Teerofen mot Västberlins gräns öppnades den 15 oktober 1969. Generalsekreterare Walter Ulbricht lät förstå att den nya sträckningen gjordes av hänsyn till resenärerna till och från Västberlin, eftersom DDR hade svårt att garantera fullgod trafikövervakning och snabba räddningsinsatser i händelse av svåra olyckor på den gamla sträckan mellan Checkpoint Bravo och Västberlin.

Den nya östtyska gränsanläggningen stod i stark kontrast till den gamla. Grenzübergangsstelle Drewitz omfattade ett enormt område vid sidan om den nya motorvägen dit all trafik till och från Västberlin dirigerades, bortsett från den allierade militära trafiken som passerade genom en ny sovjetisk militärpostering.

Inledningsvis hade den nya gränsanläggningen god kapacitet att ta hand om trafiken, men efter det nya fyrmaktsavtalet och transitavtalet mellan de fyra ockupationsmakterna 1971 där Sovjetunionen garanterade fri tillgång till Västberlin via land, vatten och luft för västmakterna samt den östtyska lättnaden av visumreglerna för västtyskars besök i Västberlin, ökade antalet resenärer markant.

Den nye förbundskanslern Willy Brandts Ostpolitik och de förbättrade relationerna mellan BRD och DDR gjorde också sitt till för att nya GüSt Drewitz snart blev hårt belastad med långa väntetider i kö för passerande västerlänningar liksom den lika nybyggda GüSt Marienborn vid gränsen mellan BRD och DDR. Under 70- och 80-talen kunde den 20 mil långa resan mellan Västtyskland och Västberlin ta en hel dag i anspråk på grund av den nitiska pass- och tullkontrollen vid de två östtyska gränsanläggningarna.

Den nya allierade kontrollposten fick samtidigt väsentligt större utrymmen, särdeles välkommet för tullklareringen av den ökade lastbilstrafiken som nu kunde hanteras på ett mer effektivt sätt. Handläggningen av civila och militära transporter genom Checkpoint Bravo sköttes nu under en ny byggnad över motorvägen, samtidigt som godstrafiken hänvisades till särskilda stationer vid sidan om motorvägen. Än idag används dessa byggnader som förtullningsstation för godstrafik.

En ny motorvägsrastplats öppnades 1973 hundratalet meter på västsidan om Checkpoint Bravo. Raststätte Dreilinden hade en mycket spektakulär arkitektur som även gick igen i de två närbelägna servicestationerna på var sin sida om motorvägen.

De stora servicestationerna, liksom den futuristiska restaurangbyggnaden, står nu övergivna sedan flera år.

Sedan all gränskontroll mellan Västberlin, DDR och BRD upphörde den 30 juni 1990 är det fri passage genom Checkpoint Bravo. Det enda som minner om byggnadens forna funktion är de många ljussignalerna ovanför vägbanorna och den kvarlämnade skylten över entrén till Allied Checkpoint Bravo.

Från 1969 till 1990 fanns en rad små kontrollkurer under bron. Den militära trafiken hade egna filer innanför bropelarna på respektive sida. Kurerna plockades kvickt bort efter murens fall men det höga utsiktstornet fick vara kvar. Här fanns förutom en videokamera som konstant bevakade de östtyska gränsinstallationerna även plats för en utkikspost.

Tullanläggningen finns kvar och är fortfarande i bruk. Detta var den sista anhalten i Västberlin…

…innan lastbilarna fick rulla vidare 500 meter mot den östtyska gränskontrollen där en betydligt mer tidsödande genomgång väntade. Den exakta gränsen mellan Västberlin och DDR gick tvärs igenom bron som syns på bilden. Under ockupationstiden fanns därför texten YOU ARE LEAVING THE AMERICAN SECTOR målad på brosidan förutom de sedvanliga skyltarna i vägrenen.

De gamla gränsposteringarna försvann snart efter att den nya motorvägen öppnats. Gränsen förstärktes med den ökända muren och den gamla motorvägen förföll.

Lugnet återvände till Albrechts Teerofen och 1971 revs de allierade byggnaderna vid gamla Checkpoint Bravo. Till det smala område där västmakterna tidigare haft en av sina viktigaste utposter flyttade samma år en campingplats som kom att finnas kvar ända till år 2003. Sedan dess är platsen övergiven och inbjuder till en historisk expedition i kalla kriget spår.

Från nästan samma plats som de svartvita bilderna ovanför kan man än idag skönja den svaga kurvan som motorvägen söderut gjorde. Muren gick strax bakom där timmerhögen syns i bilden. Notera det korta partiet som är belagt med gatsten och jämför med 1980 års bild längre upp.

Raststället, som syns i bakgrunden på denna bild från 1961, har sedan länge förlorat sin glans.

Förfallet och vandaliseringen har gått långt. Anläggningen levde vidare under åren som campingen fanns här, men sedan dess står lokalen övergiven. Jämför även med vykortet från skiftet 50/60-tal längre upp (klicka här).

Till och med namnet börjar försvinna.

Idag är inte en ruta hel i det gamla motorvägsetablissemanget. Det är långt till närmaste bebyggelse vilket tyvärr gjort att fel sorts kunder hittat hit.

Ett litet fragment av den senaste affärsverksamhetens skylt sitter ännu kvar.

Ett annat fragment ligger på marken. Deutscher Camping-Club tillhandahöll här 65 platser för vänner av friluftsliv. Runt 80% av platserna upptogs av långtidscampare som lät sina vagnar bo här året runt.

Interiören är inte längre särskilt välkomnande.

Tänk om väggarna kunde berätta om vad som hände i denna byggnad när det begav sig.

Det är anmärkningsvärt att vissa måste slå sönder allt de ser. Man undrar vad det är för fel på sådana individer.

Nu är utsikten från receptionen och bardisken bara sorglig.

Vem släpar hit tre bildäck? Förmodligen samma personer som tagit dit en tältsäng.

Gepökeltes Eisbein mit Erbspüree? Gänsebraten mit Grünkohl? Rollmops? Berlinerköket bjuder fortfarande på spännande maträtter och alla har de nog intagits i denna lokal.

Restaurangköket är inte längre funktionsdugligt.

Det är lika bra att lämna lokalen och ge sig ut i terrängen. Den lilla bron utanför raststället är en av två som ingår i den 300 meter breda halvö som Albrechts Teerofen utgör.

Av byggnaderna som raserades 1971 finns inga spår kvar, men en liten överraskning bjuder platsen ännu på.

Tre flaggstänger står fortfarande kvar. Förmodligen de som syns vid husets bortre gavel i bilden ovan.

Alldeles i närheten syns fragment av vägmarkeringar.

Fortsätter man ut på den gamla motorvägsbron över Teltowkanalen syns ännu fler gamla vägmarkeringar.

Bron invigdes 1940 och var då en viktig anslutning mellan stadsmotorvägen AVUS i Berlin och motorvägsringen runt staden. Den var bara i drift i 29 år. Jämför bilden med de från skiftet 50/60-tal längre upp i artikeln, till exempel denna.

Bron sträcker sig över Teltowkanalen som först 1981 öppnades sjötrafik till och från Västberlin. En sjögränsstation upprättades i närheten av gamla Checkpoint Bravo och 1987 passerade i snitt 350 fartyg per månad här.

Ännu drygt 40 år efter att kontrollstationen flyttade kan man tydligt se filmarkeringarna för personbilar (PKW), lastbilar (LKW) och bussar på bron. Den allierade kontrollpunkten låg där träden idag börjat återta naturen. Gränsen till DDR gick mitt på bron strax före filmarkeringarna och den 300 meter breda sträckan som tillhörde Västberlin tog slut strax bortom träden.

Vänder man sig om och tittar norrut syns gatan genom skogen fortfarande tydligt, trots att asfalten revs upp på 90-talet. Fram till 1969 hade man just nu passerat över bron och hade tre kilometer på östtyskt territorium framför sig innan man kunde fortsätta in i Västberlin. Jämför med kartan som dock inte visar den järnvägsbro som passerade över motorvägen just innan den svänger av österut mot Västberlin.

En knapp kilometer längre fram korsas den gamla motorvägen av en järnvägsbro av större format. Före stadens delning var detta inget märkvärdigt, men det är lätt att förstå östtyskarnas bekymmer med att deras medborgare enkelt bokstavligen kunde hoppa av till väst här när övervakningen var otillräcklig.

Idag ser järnvägsbron malplacerad ut i den omgivande terrängen, men faktum är att motorvägssträckan var tämligen intakt ända in på mitten av 1990-talet. Då hade en sektion av den till och med återställts för att agera kuliss i den tyska polisserien Alarm für Cobra 11 – die Autobahnpolizei. Därefter revs asfalten upp.

Järnvägssträckningen mellan Berlin och Potsdam invigdes redan 1838 och var således drygt 100 år äldre än den nya motorvägen. Den är sedan länge nedlagd och uppriven.

Bron med dess strukturer är sedan länge tacksamma klotterväggar.

Makadamen ligger kvar samtidigt som naturen återtar sina domäner.

Vet man inte att det gått en järnväg här kan man lätt missa banvallen som fortsätter in genom skogen mot Potsdam…

…och direkt efter bron fortsatte motorvägen i en nordostlig riktning mot det fria Västberlin, som låg bortom träden. Än idag kan man längs vägens gamla sträckning finna gamla läskflaskor och annat skräp som naturen inte kunnat bryta ner.

Alla dessa gränskontroller du just läst om, alla murar, taggtråd och hot om ömsesidig garanterad förstörelse med kärnvapen blev resultaten av en mans vanföreställningar om hur världen och mänskligheten borde se ut. Våra dagliga liv påverkas än idag av det helvete som Europa gick igenom under 30- och 40-talen.

Historia är en livsviktig kunskap.