Det har snart gått 22 år sedan den soliga men vårkyliga lördagen den 7 april 1990 då Skandinavien vaknade upp till nyheten om att en bilfärja på väg mellan Norge och Danmark eldhärjats på Skagerrak under natten.

Sedan dess har det som då var Skandinaviens värsta katastrof på 200 år tyvärr överskuggats av än värre tragedier, men för oss som bodde i Lysekil vid den här tiden är Scandinavian Star-katastrofen fortfarande färsk i minnet. Branden krävde 159 liv och än idag är det inte helt klarlagt vad eller vem som orsakade den.

Fartyget M/S Scandinavian Star var byggt 1971 och inte ens 20 år gammalt när tragedin inträffade. Hon hade bara varit i trafik på linjen Oslo-Frederikshavn i en vecka och hade alldeles nyligen bytt miljö från Västindien till Skandinavien.

Dessförinnan seglade hon i Medelhavet under sitt ursprungliga namn M/S Massalia från hemmahamnen i Marseille.

Färjeleden mellan Norge och Danmark är sedan många år populär både som transportled till kontinenten men även för rena nöjeskryssningar. Det var för det senare ändamålet som rederiet Vognmandsruten köpte Scandinavian Star för att låta henne trafikera Da-No Linien mellan Oslo och Frederikshavn.

Fartyget lade ut från kajen i Oslo på fredagkvällen den 6 april 1990 med 383 passagerare och 99 besättningsmedlemmar ombord. Tidigt på lördagmorgonen, när de flesta tagit plats i sina hytter, gick det första brandlarmet då en hög med sängkläder i en hyttkorridor fattat eld. Branden släcks men bara fem minuter senare brinner det i en annan korridor på däck 3 och den här gången sprider sig elden mycket snabbt.

Blindkorridorer på hyttdäcket, branddörrar som förblir öppna och sprinklers som inte fungerar gör att katastrofen är en realitet. Den filippinska besättningen är inte tillräckligt utbildad på fartyget, som inte ens var helt iordningsställt när kryssningarna började. I flera utrymmen ombord pågår renoveringsarbeten. Tio minuter efter att branden utbrutit är de flesta korridorer rökfyllda. Passagerarna har inte en chans när kolmonoxiden kväver dem. Döden inträffar efter ett par minuter.

Det var till dessa nyheter vi i kustbandet och övriga Skandinavien vaknade på lördag morgon. Norsk, svensk och dansk tv visade extra nyhetssändningar och det visades suddiga bilder från räddningshelikoptrar som på natten tagit sig ut till haveristen. En färja från Stena Line hade anslutit och räddade överlevande passagerare. TV-bilderna visade hemska syner på ett brinnande fartyg i natten. Senare på dagen bestämdes att Scandinavian Star skulle bogseras in till Lysekil, som var den närmaste hamnen som kunde ta emot ett fartyg av denna storlek. Dessutom fanns ett större sjukhus här.

När eftermiddagen gick över i kväll såg vi rökplymerna från fartyget ute vid horisonten. I sakta mak rörde det sig närmare, tills det vid 21-tiden på kvällen inför tysta och chockade lysekilsbor drogs in till hamnkajen där utrymmen gjorts i ordning. Det luktade inte vanlig brandrök om fartyget. Det var en obehaglig odör som jag inte glömmer bort i första taget.

Det var en lördagkväll olik alla andra för de flesta i Lysekil. Alla visste vad som fanns inuti skeppet som med sina krossade fönster och sotiga skrovsidor förtöjdes vid Grötökajen. När lördag gick över i söndag hade branden spridit sig till bryggan och giftig rök spreds över Lysekil. Vi ombads stänga fönster, dörrar och ventilation. Tragedin hade spridit sig ut i världen och snart började utländska journalister dyka upp i den tidigare så anonyma kustorten.

Min skola kom att bli central för informationsflödet. Aulan förvandlades till presskonferens. Lektionssalar och lärarrum i den för påsklov stängda Gullmarsskolan blev arbetsrum för journalister från hela världen. CNN, Sky News, BBC – alla hade de personal på plats i Lysekil, den lilla staden som nu blev känd över hela världen.

När branden väl var släckt stod det klart att den krävt 158 dödsoffer. Hela familjer hittades ihopkrupna i sina hytter. Ett fryshus på kajen gjordes om till kylrum för kropparna, som under de kommande dagarna lyftes ut ur fartyget i containrar. Den största delen av de omkomna, 136 stycken, kom från Norge. För oss som bodde i Lysekil, blott tio mil från grannlandet, kändes det extra svårt. Samhörigheten med Norge och norrmännen är stor i norra Bohuslän.

Efter några dagar började norska fryslastbilar rulla mellan Lysekil och Oslo. Vi mötte dem på vägarna och visste vad som vilade inne i kylrummet  när de var på väg tillbaka till Norge. Vi kände och delade sorgen.

Så småningom kunde jag ta mig ner i hamnen och fotografera vraket. Efter tio dagar bogserades hon ner till Köpenhamn där hon blev liggande i fyra månader. Omedelbart efter katastrofen hade en sjöförklaring hållits i Köpenhamn, där ägarbolaget var registrerat. Det fanns frågetecken kring ägarförhållanden och ansvar.

I det rättsliga efterspelet dömdes ägaren, rederiets direktör och kaptenen till fängelse i ett halvår vardera. Det visade sig att fartyget fortfarande ägdes av SeaEscape, som var i färd med att sälja det till dansken Henrik Johansen och Vognmandsruten men att betalningen ännu inte var gjord. Strax före katastrofen hade SeaEscape däremot försäkrat färjan för drygt 20 miljoner dollar, trots att de själva bara betalat hälften så mycket när de köpt henne av den förre ägaren några veckor tidigare.

Den kriminaltekniska undersökningen visade att bränderna förmodligen anlagts av en pyroman som befunnit sig ombord men omkommit i branden, fastän detta är omtvistat av anhöriggrupper och efterlevande som kräver att fallet ska tas upp på nytt så att ett försäkringsbedrägeri kan bevisas. Att något är skumt stod klart redan i början av 90-talet när rederiets VD smet från sitt fängelsestraff. Någon medkänsla och ansvar visade ingen av de åtalade upp när de ställdes till svars.

ShipSpotting.com
© Ken Smith
ShipSpotting.com
© Dr. Allan Ryszka-Onions
ShipSpotting.com
© Ken Smith

Det utbrända vraket bogserades efter några månader över till Storbritannien, döptes om till Candi och lades upp i Southampton mellan 1990 och 1994, då man lyckades sälja henne till Bahamas.

Efter en omfattande ombyggnad i Italien blev hon M/V Regal Voyager och seglade återigen i Medelhavet för att slutligen hamna i Karibien till 2003 då hon lades upp vid den amerikanska kusten. Året därpå såldes hon till indiska upphuggare, döptes om till Regal V och bogserades till stranden i Alang på den indiska kusten för att äntligen möta det öde hon borde utsatts för redan efter tragedin i april 1990. Att renovera ett fartyg i vilket 158 personer omkommit i en brand är minst sagt osmakligt.

När haveriutredningen var klar infördes nya regler och krav på kommersiell sjöfart men fyra år efter Scandinavian Star-tragedin vaknade vi till en ännu värre nyhet. Natten till den 28 september 1994 gick M/S Estonia under i Östersjön med 852 dödsoffer.