På kartorna över Östberlin fanns inga gator eller andra detaljer inritade i området som de flesta regimkritiker mycket väl kände till. Stadsdelen Hohenschönhausen i nordöstra Berlin var synonymt med den östtyska säkerhetstjänstens rannsakningsfängelse.

När det stängdes i slutet av oktober 1990 efter återföreningen av Tyskland omfattade anläggningarna åtskilliga kvarter som sedan 50-talet varit förbjudet område för allmänheten. Under de nästan 40 år som det östtyska Ministeriet för Statssäkerhet (MfS, Stasi) hade sitt centralhäkte för Berlin här beräknar man att runt 22 000 intagna passerat genom portarna; i jämförelse med åren 1945-51, då den sovjetiska säkerhetspolisen använde området är det dock en blygsam siffra. Under de sex första åren efter krigsslutet sägs uppemot 25 000 fångar ha tagits in hit.

Platsen där fängelset kom att anläggas var sedan slutet av 1800-talet industriområde där det bland annat tillverkades maskiner för köttproduktion i Heike-koncernens fabriker. Under den nazistiska regimen tvingades alla judiska företagsägare sälja sina verksamheter och senare fick slavarbetare från Ukraina tillverka vapen och militärfordon i fabrikerna. Det blev ett prioriterat bombmål fram till april 1945 då den 1. vitryska fronten intog Hohenschönhausen. Säkerhetstjänsten NKVD började direkt massarrestera nazister och andra; fabriksägaren Richard Heike med fru avrättades omedelbart, medan andra placerades i det på platsen nyinrättade Specialläger 3. Källarutrymmena i det gamla storköket byggdes om till celler och fram till 1951 passerade ca 25 000 fångar här på väg till andra platser runt om i DDR, bland annat flera tidigare koncentrationsläger där den sovjetiska säkerhetspolisen övertog verksamheten från nazisterna.

Den sovjetiska ockupationsmakten minskade under skiftet 40/50-talet sin säkerhetpolisiära verksamhet för att 1951 överlämna ansvaret till den nybildade östtyska myndigheten Ministerium für Staatssicherheit som våren samma år övertog fängelset i Hohenschönhausen. DDR formades under 1950-talet till att bli en stalinistisk arvtagare till den tidigare nazistiska diktaturen vilket redan den 17 juni 1953 resulterade i omfattande folkuppror över hela landet i protest mot utvecklingen.

Revolutionsförsöket slogs blodigt ner av den sovjetiska militären och tiotusentals personer togs in av Stasi till bland annat Hohenschönhausen, där de placerades i de ökända källarcellerna i det ombyggda storköket. De mörka och ruggiga underjordiska cellerna fick tidigt benämningen u-båten. Riktigt svåra element togs till den närbelägna godsbangården där de placerades i godsvagnar maskerade med postens emblem, för vidare transport till Sovjetunionen och Gulagen där de flesta senare dog. I Hohenschönhausen gjorde man om bombkratrar till massgravar för fångar som dog av de vidriga förhållandena eller avrättades.

Efter Erich Mielkes tillsättning som minister för statssäkerhet 1957 började Stasi växa i snabb takt. Folkupproren 1953 skylldes på uppviglare från väst, varför man kidnappade hundratals misstänkta även i Västberlin och Västtyskland för att ta över dem till Östberlin och Hohenschönhausen där de oftast mötte döden tämligen omgående. Cellerna i u-båten blev konstant fullbelagda och nya lokaler behövdes. Under 1959-60 byggde 250 fångar från arbetslägret nästgårds därför ett stort komplex med 200 nya celler och förhörsrum.

Därtill uppfördes under 60- och 70-talen flera andra byggnader för Stasis ändamål i området och när muren föll 1989 hade myndigheten 91 000 fast anställda, vilket innebar att det gick en Stasimedarbetare på 180 östtyskar, att jämföra med 1:595 i Sovjetunionen och 1:4000 i Västtyskland. Några av de 91 000 hade som uppgift att dagligen öppna ca 90 000 brev och avlyssna 20 000 telefonlinjer i Östberlin. Därutöver hade man 180 000 informatörer som skvallrade om familjemedlemmar, grannar och andra för Stasi. DDR:s befolkning uppgick till ca 17 miljoner personer.

Rannsakningshäktet Hohenschönhausen och de övriga verksamheterna i kvarteren stängdes slutligen i samband med Tysklands återförening 1990. Sedan 1995 är fängelset en nationell minnesplats som är öppen för besök och likt den mer välkända murens sträckning i centrala Berlin är även muren runt Stasis anläggningar i Hohenschönhausen markerad med streck i marken. Jämför gärna denna bild med den svartvita bilden ovanför som är tagen från motsatt håll.

Numera är det riskfritt att röra sig i kvarteren som förutom det gamla industriområdet även inhyser flera gator med privata villor av det finare slaget.

Två av de under 70-talet uppförda skivhusen ligger direkt utanför spärrområdet och var ursprungligen bostäder för ensamstående MfS-medarbetare. Numera används byggnaderna för hotelländamål.

Kantinen hann bara tjäna sitt syfte i nio år innan den stängdes 1990. Köket hade kapacitet för 2 000 mål mat per dag och personalmatsalarna hade plats för 400 personer. På grund av att förhörsverksamheten i fängelset gärna bedrevs på obekväm arbetstid hade köket väl tilltagna öppettider så de stackars Stasi-befälen kunde få sig ett mål mat även nattetid.

Det här är Gilbert Furian. Han arbetade på ett företag som tillverkade värmeutrustning i Berlin i mitten av 80-talet och gjorde intervjuer med östtyska punkare på fritiden. Utskrifterna kopierade han sedan upp och delade ut bland vänner. För detta arresterades han i mars 1985 och togs in till centralhäktet i Hohenschönhausen där han hölls kvar i ett år innan han blev dömd till två år och två månaders fängelse för att ha producerat och spridit material avsett att skada DDR och dess intressen. Strax efter domen blev han friköpt av Västtyskland och 1990 friade DDR honom från alla anklagelser. Han hade redan i ungdomsåren blivit utesluten ur partiets ungdomsorganisation FDJ för att ha samröre med kyrkan. Sedan år 2000 är han en av guiderna i Gedenkstätte Hohenschönhausen, stiftelsen som förvaltar minnesplatsen och muséet som nu befinner sig på fängelseområdet. Samtliga guider har någon gång varit fångar i Hohenschönhausen.

På grund av platsens historia är endast guidade besök möjliga och man ombedes visa vördnad under sin vistelse där. Normalt tillåts bara filmning för dokumentära ändamål på området; inte ens regissören till De andras liv, det Oscars-belönade dramat om en Stasi-officer och hans kamp mot samvetet under DDR:s sista årtionde, fick lov att filma här. På innergården finns sedan 1990 en minnessten över offren för den kommunistiska diktaturen i DDR.

Cellerna i den ökända u-båten i källaren till det gamla storköket är bevarade och ger ett dystert intryck. Trots att bruket av dem minskade i omfattning sedan de nya lokalerna var klara 1960.

Under de första åren som sovjetiskt fångläger fanns inga fönster i dessa celler. Syftet var att den fängslade skulle förlora tidsuppfattningen.

Cellerna var olika stora med plats för en eller flera fångar.

En träbrits och en hink med sittring för de mänskliga behoven var det enda som fanns i cellerna. Man kan nästan känna stanken än idag.

Någon hänsyn till den enskilde togs aldrig i socialismens DDR, helt i enlighet med ideologin där statens behov går före allt.

Särskilt besvärliga fångar placerades i en gummibeklädd isoleringscell.

Fysisk bestraffning var vanligt förekommande i DDR under 50- och 60-talen. Den här cellen har återställts till sitt ursprungliga utseende med en konstruktion för vattentortyr efter kinesisk förebild.

Även i den nya byggnaden fanns det källarceller.

Också en av dessa celler var avsedd för isolering och beklädd med tjockt gummi.

Golvet täckt med östtyskt linoleum av 60-talsmodell.

Till och med färgvalen är deprimerande. Här skänker inte ens belysningen liv. Här tas liv.

Fångtransporter till häktet i Hohenschönhausen genomfördes med lastbilar av fabrikat Barkas, ofta maskerade som grönsakstransporter men inuti fanns sex minimala celler där man placerade de intagna vid arrestering. För att även de med gott lokalsinne inte skulle veta vart bilen var på väg kördes stora omvägar. Vid ankomst slussades fångtransporten in genom flera portar, tills avsittning väntade och bara några minuter senare var den misstänkte inhyst i sin häktescell.

Trapphusen i 1960 års fängelsebyggnad är ordentligt säkrade mot flyktförsök.

Korridorerna i den nya flygeln är förvisso ljusare än i källaren men skapar en kvävande känsla. Här är man ingen. Bara en ohyra för staten. Från och med nu har man inget namn, bara ett nummer som man tilltalas med.

Då ett av regimens grepp var att totalt isolera fångarna från varandra fanns ett ljusvarningssystem i korridorerna. När lampan lyste rött befann sig en fånge i korridoren, på väg till eller från förhör. Om andra fångar samtidigt fanns i korridoren beordrades dessa att vända sig mot väggen och titta ner.

Korridorerna var försedda med rejäla galler och vakter i vardera ände.

Vakter kontrollerade cellen en gång var femtonde minut genom titthålet i dörren; även nattetid då man även hade en glödlampa bakom luckan ovanför dörren tänd för att den häktade skulle få så lite sömn som möjligt.

Genom en lucka i celldörren gavs fången mat i form av soppa och bröd.

Endast sömn på rygg med händerna ovanpå täcket var tillåten. Om vakten upptäckte att fången vänt sig eller på annat sätt brutit mot reglerna bankades det hårt på dörren. Då och då roade sig vakterna med att föra oväsen i korridorerna om nätterna för att störa sömnen så mycket som möjligt. Ett av Erich Honeckers mål då han tillträdde 1971 var att få igenom ett internationellt erkännande av DDR. För att detta skulle lyckas tvingades man genomföra vissa åtgärder för att få DDR att framstå som mer humant; bland annat upphörde den fysiska tortyren i Stasis fängelser och ersattes istället av psykisk misshandel avsedd att bryta ner den intagne och få honom att på så sätt erkänna det vederbörande var anklagad för. Detta pågick ända fram till hösten 1989.

Ett annat grepp man tog till för att framstå som mänskliga var att låta inreda cellerna med toaletter och tvättställ. Men fången tilläts inte spola efter sig självmant; det gjordes av vakten utifrån. Inga löstagbara delar som kunde användas i angrepp mot vakter eller för självskador fanns i cellen. Spegeln var ordentligt inbyggd i kaklet på väggen.

Förhör med de intagna kunde ske när som helst på dygnet men fördelaktigast på nattetid, då fången var trött och utmattad. Genom ständiga upprepningar, plötsliga belöningar och lögner bröt man ner personen och fick förhoppningsvis fram ett erkännande till det brott som antagligen aldrig ens begåtts. Färdigskrivna bekännelser fanns förberedda.

Förhörsrummen var alla identiska och spartanskt inredda. Ett minimum av lösa föremål fanns i rummet för att undvika plötsliga våldsutfall från den misstänkte. En dramatisering av hur ett förhör kunde gå till kan ses i inledningsscenerna till den viktiga filmen De andras liv.

På områdets södra långsida inrättades ett sjukhus för de intagna men personalen var i första hand Stasimedarbetare och i andra hand läkare.

I anslutning till sjukhuset befann sig även en inhägnad rastgård där patienterna fick möjlighet att se himlen och andas någorlunda frisk luft. Det var förbjudet att sjunga och prata.

Vakter fanns alltid på plats för att från ovan titta ner på fången.

För transport av fångar mellan anstalterna runt om i DDR nyttjades särskilda fångtransportvagnar från Deutsche Reichsbahn. De fick tidigt epitet Grotewohl-Express då de infördes under DDR:s första presidents ämbetstid. Varje vagn hade 18 celler om 1,3 m2 med plats för fyra sittande fångar vardera. Vid DDR:s sammanbrott fanns fem vagnar kvar som då togs ur drift. En av dem har restaurerats och finns nu utställd i Hohenschönhausen.

Galler, taggtråd, strålkastare och murar omger centralhäktet. Skillnaderna mot de nazistiska koncentrationslägren är inte så stora, bortsett från att de östtyska anläggningarna var i bruk fram till 1990.

Längs Lichentauer Straße finns en kort del av muren som spärrade av gatorna runt området kvar. Skivhusen uppfördes på 70-talet.

Flera av byggnaderna användes av Stasis teknisk-operativa avdelning för utveckling av spionageutrustning. Här tog man bland annat fram kameror med linsen maskerad som skjortknapp och fågelholkar med avlyssningsutrustning. Det låter som påhittade sagor men är den tragiska sanningen – de finns att titta på i de två andra Stasi-muséerna i Berlin.

Runt hela centralhäktet uppfördes vakttorn av modell BT 11, en lägre variant av samma typ som var mycket vanligt förekommande längs Berlinmuren och den innertyska gränsen.

Informationsskyltar finns utplacerade vid viktiga platser runt det tidigare avspärrade området. I höjd med Lidl-skylten fanns tidigare huvudvakten till centralhäktet, som befinner sig vid vägens bortre ände. Den stora tillbommade byggnaden till vänster uppfördes 1911 som representationsbostad åt Richard Heike, vars fabriker låg bakom huset.

På 60-talet inrättades i byggnaden ett kartotek som hade stort värde för DDR, nämligen det över mer än 100 000 högre nazister i tredje riket. Alla stats- och partifunktionärer i DDR kontrollerades mot detta register som även användes för utpressningssyften mot Västtyskland, som saknade ett liknande arkiv och därför varken kunde förneka eller bekräfta sanningshalten när östtyskarnas propagandakrig mot väst drog igång med hjälp av äkta eller i efterhand förfalskade fynd ur detta arkiv. Många högt uppsatta tjänstemän och militärer i Västtyskland föll offer för anklagelserna. Efter återföreningen flyttades arkivet och huset blev för en kort tidsperiod flyktingförläggning för bosnier innan det lämnades åt sitt öde i mitten av 90-talet.

På andra sidan gatan finns den gamla huvudentrén till de teknisk-operativa byggnaderna som numer är uthyrda åt diverse olika verksamheter.

Närmare huvudporten till centralhäktet finns byggnader som använts för utveckling av vapen och kemisk utrustning.

Gedenkstätte Hohenschönhausens bokhandel och café har på grund av renovering tillfälligt flyttat in i ett av skivhusen på utsidan av centralhäktet. Här köper man även sin biljett för den guidade rundvandringen.

I lokalen finns även en mindre utställning av diverse objekt, såsom dessa värdekuponger som fångar kunde få tilldelade sig vid extra gott uppförande.

Det finns ett rikligt utbud av litteratur såväl om säkerhetstjänsten som om DDR och dess historia i sin helhet. Även engelskspråkigt material finns att köpa.

En väldetaljerad modell av centralhäktet med alla dess byggnader står till beskådan mellan bokhyllorna. Ironiskt nog blev den siste fången i Hohenschönhausen ingen större än Erich Mielke som hösten 1989 tvingades bort då folket gjorde revolution i DDR. Som den lilla människa han var hävdade han att han var sjuk för att kunna undgå juridiskt ansvar när rättvisan äntligen hann ifatt honom. Han placerades i en cell i häktessjukhuset tills han dagen efter det nya Tyskland bildades flyttades över till Moabit-fängelset i västra Berlin den 4 oktober 1990, varpå centralhäktet i Hohenschönhausen slutligen stängdes för gott.

Det du just tagit del av pågick i vårt södra grannland DDR fram till och med hösten 1989. Det är bara drygt 20 år sedan som oliktänkande fängslades knappt tio mil söder om den skånska kusten. Många svenskar såg DDR som ett föredöme och utbytet mellan Sverige och DDR var omfattande, bland annat inom skolväsendet där mängder av svenska lärare vidareutbildade sig i Östtyskland. Vill du lära dig mer om förhållandet mellan Sverige och DDR, och det bör du göra, så rekommenderar jag definitivt forskaren Birgitta Almgrens bok Inte bara Stasi… relationer Sverige-DDR 1949-1990. Jag rekommenderar givetvis även ett besök på Gedenkstätte Hohenschönhausen i Berlin. Guidningar sker på tyska och engelska.

Diktaturens kreatur i öst hade mängder av sympatisörer i de nyttiga idioter som fanns och ännu finns i vårt land och försvarar samma totalitära ideologier.