Byggnadsverkets storhet är vida känd bland vänner av historia och arkitektur. Platsens betydelse för den prövade befolkningen under den sovjetiska blockaden av Västberlin i slutet av 1940-talet och dess funktion som en frihetens utpost i diktaturernas Östeuropa under resten av det kalla kriget går ej att underskatta.
Den välrenommerade arkitekten Sir Norman Foster beskrev Zentralflughafen Berlin-Tempelhof som alla flygplatsers moder och den drygt en kilometer långa byggnaden räknades länge bland världens största samtidigt som den lär ha haft världens minsta taxfree-butik. Som jag nu ska berätta var Tempelhof en unik flygplats på många sätt, inte bara för dess magnifika arkitektur.
Berlins speciella status efter andra världskriget medförde att staden betjänades av flera internationella flygplatser. De tre västliga sektorerna hade varsin flygplats, förvisso avsedda för militära transporter, men två av dem blev efterhand även aktuella som knutpunkter för livlinan till västra Europa. Det gamla exercisfältet Tempelhof nyttjades för flygförsök redan 1909 och utsågs till flygfält 1923, då det samtidigt blev Berlins huvudflyghamn och tog över funktionen från närbelägna Johannisthal. Tre år senare grundades här Deutsche Luft Hansa [sic] som kom att bedriva flygtrafik från Tempelhof till hösten 1939, då kriget bröt ut. När Lufthansa nybildades 1955 förbjöds de att flyga till och från Berlin, något som gällde ända tills den 3 oktober 1990 då de båda tyska staterna förenades och återfick sin suveränitet.
Den ursprungliga flygstationen stod klar 1927 och var belägen nästan mitt på fältet. Deutsche Luft Hansa, namnet skrevs så till 1933, bedrev omfattande flygtrafik från navet på Tempelhof redan från början och flygplanflottan uppgick till 162 flygplan redan 1926. När trafiken inställdes den 30 augusti 1939 hade Lufthansa ett världsomspännande linjenät och Tempelhof var en av tre stora knutpunkter för den europeiska luftfarten. De andra två var Croydon och le Bourget utanför London och Paris.
En titt i Lufthansas tidtabell från 1937 ger en liten inblick i hur finmaskigt linjenätet var, så även till Skandinavien. Priset för en biljett mellan Stockholm och Berlin det året var 160 kronor, vilket i dagens penningvärde motsvarar ca 4 500 kr. På 75 år har egentligen inte så mycket förändrats med tanke på att det då bara fanns första klass på flyget.
Fenomenet flygplatslounger är heller inget nytt. Redan 1930 hade resenärerna tillgång till bekväma lokaliteter före ombordstigningen. Trafiken på Tempelhof expanderade emellertid såpass mycket under 30-talet att stationsbyggnaderna blev trånga. I Hitlers planer på att göra om Berlin till världshuvudstaden Germania ingick också att Tempelhof skulle omgestaltas till en flygplats av kolossala mått. Under olympiaåret 1936 inleddes det enorma byggnadsprojektet efter arkitekt Ernst Sagebiels ritningar.
Från luften skulle hela komplexet likna den nazityska riksörnen som under sina vingar gav plats åt hangarer, stationsbyggnad och kontorsutrymmen. Taket på den 1,2 kilometer långa bågformade hangarbyggnaden var avsett som åskådarterass under de flyguppvisningar och politiska masspektakel som planerades. De 65 000 åskådarna skulle ta sig upp via 14 trapphus, men så kom kriget och 1941 avbröts byggnationen. De underjordiska tågtunnlarna gjordes om för sammansättning av jakt- och bombflygplan och Tempelhof blev snart ett allierat bombmål. Den 24 april 1945 belägrades fältet av sovjetiska trupper efter hårda strider med kvarvarande tyska förband och i juli övertog amerikanerna flygfältet i enlighet med överenskommelsen vid Jaltakonferensen.
Vänskapen mellan Sovjetunionen och de västallierade efter krigsslutet var dock inte särskilt långvarig. Stalins avsikter med Tyskland var, tvärtemot vad som överenskommits i segraravtalet, att hela landet skulle bilda en kommunistisk stat efter sovjetisk förebild. För att åstadkomma detta sökte han underminera de allierades närvaro i Berlin för att få dem att självmant dra sig tillbaka och lämna staden helt i sovjetiska händer.
Västmakterna lät sig inte påverkas av Stalins planer utan ville i stället integrera Västberlin ekonomiskt med vad som senare skulle bli Västtyskland; detta skulle ske genom att bl a ersätta den värdelösa riksmarken med den nya valutan D-Mark. Den sovjetiska responsen till detta, och en hel del annat gnissel mellan dem och västmakterna, blev en land- och sjöblockad för att på så sätt tvinga Västberlin att ta emot bränsle och förnödenheter från östsidan och därmed tvinga bort USA, Storbritannien och Frankrike från staden. De västallierade svarade genom att under elva månader förse Västberlin med livsmedel och kol via en luftbro.
I maj 1949 lyftes den sovjetiska blockaden då det stod klart att västmakterna inte tänkte ge upp Västberlin. Då hade i runda tal 280 000 flygningar genomförts och drygt 2,3 miljoner ton förnödenheter fraktats mellan västra Tyskland och Västberlin. Resultaten av blockaden och luftbron blev att ockupationszonerna omvandlades till två tyska stater, BRD och DDR, att Västberlin förblev en fri stad och att befolkningen funnit nya vänner i sina tidigare fiender. Än idag råder en särskild vänskap mellan Berlin och amerikanerna.
När förbindelsevägarna mellan Västberlin och Västtyskland öppnades efter blockaden kunde återuppbyggnaden av staden inledas. Flygplatsen stod under amerikansk förvaltning och ingick i det amerikanska flygvapnet som Tempelhof Air Base, men tjänade även civila syften. År 1950 inledde Pan American Airways, Air France och året därpå även British European Airways trafik till Berlin-Tempelhof. Fyrmaktsavtalet reglerade att enbart flygplan registrerade i segrarmakterna fick lov att trafikera Berlin; på östsidan kringgicks detta då flygplatsen Schönefeld rent geografiskt låg på DDR:s territorium och inte inom Berlins stadsgräns som tangerade flygfältet.
Skadorna efter kriget var omfattande på byggnaderna, som i de flesta fall inte heller var färdigställda då arbetet lades ner 1941. En första temporär avgångshall inrättades i en sektion bredvid den stora hallen som efter uppröjningsarbete och ombyggnad stod klar 1963.
Passagerarhallens monumentala proportioner korrelerar väl med flygplatsen och den nazistiska arkitekturen i övrigt. Sagebiels konstruktion var en av få byggnader av typisk nazistisk stil som stod kvar i Berlin efter krigsslutet.
Interiören i den tempelliknande hallen bestod i stort sett ända tills flygplatsen stängdes den 31 oktober 2008. Vykortet är från 1963.
Pan Americans Internal German Services-division var baserad i Berlin och opererade från 1966 med Boeing 727-100, ett för tiden revolutionerande jetflygplan med bra prestanda för de korta banorna på Tempelhof. Passagerarsiffrorna steg fram till 1971, då Tempelhof var Tysklands näst största flygplats mätt i passagerarsiffror. Samma år slöts ett nytt avtal mellan de allierade segrarmakterna som lättade på reglerna kring passage till Västberlin landvägen, varför andelen resenärer som reste med flyg därefter gick ner. Trängseln, bullret och närheten till stadskärnan gjorde att all civil trafik 1975 flyttade till den nyuppförda stationsbyggnaden på Tegel i norra Västberlin. Tempelhof blev nu en militär flygplats och kom i stort sett att förbli sådan tills 1990.
Under 90-talet inleddes en ny era då regionalflyget började trafikera Tempelhof. Dess centrala läge i den återförenade staden, med bara 15 minuters cykelväg från korsningen Unter den Linden/Friedrichstrasse, var till fördel jämfört med både Tegel och Schönfeld som båda låg 30 minuters bilväg från stadskärnan.
Flygtrafiken från Tempelhof efter det amerikanska uttåget 1993 fick tämligen snäva ramar att hålla sig inom. Redan 1996 började stadsfullmäktige i Berlin diskutera möjligheterna att samla allt flyg i Berlin på en gemensam flygplats som skulle ges namnet Berlin-Brandenburg International. De politiska kvarnarnas långsamma malande gjorde att det mynnade ut i ett slutgiltigt klartecken från högre instanser först i mitten av 2000-talets första decennium. Villkoret att BBI fick anläggas vid gamla Schönefeld-flygplatsen mot att Tempelhof och Tegel stängdes stötte på större motstånd än anat, och diskussionerna rasade särskilt kring Tempelhofs framtid.
En rådgivande folkomröstning om det anrika flygfältets stängning hölls i Berlin våren 2008 och drygt 60% röstade för att behålla Tempelhof i drift. Resultatet godkändes ej på grund av att endast 21,7% av de röstberättigade deltog. Vid midnatt den 30 oktober 2008 släcktes banbelysningen för gott och Zentralflughafen Tempelhof stängdes efter 85 år.
Tre år efter att det sista flygplanet lättat från Tempelhof har inte mycket förändrats. Byggnadskomplexet tjänar flera olika syften och den tidigare stationsbyggnaden står numer till förfogande för evenemang och festivaler.
När man rör sig i de kalkstensbeklädda kolonnaderna ger den storslagna arkitekturen upphov till illusioner som är svåra att föreställa sig på annat håll.
Parkeringsplatserna framför huvudentrén av idag står i skarp kontrast till hur det såg ut för bara fyra år sedan då det myllrade av aktivitet här.
Innergårdarna på varsin sida om centralhallen används fortfarande flitigt för olika typer av verksamhet.
I det ruggiga höstvädret tornar de grandiosa trapphusen upp sig ett efter ett längs den kilometerlånga bågformade byggnaden. Innandömena blev aldrig färdigställda och renoverades bara hjälpligt efter kriget.
Nästan tjugo år efter att amerikanerna lämnat Tempelhof finns fortfarande lämningar att upptäcka i form av skyltning och varningstexter. Numera finns bara texten Detachment kvar, men fram till för blott några år sedan stod där även U.S. Army Aviation på väggen som byggts upp i en igensatt järnvägsport.
Fältet är förvandlat till friluftsparken Tempelhofer Freiheit som dagligen håller öppet för allmänheten. Tittar man noga kan man stöta på rester av den riktigt gamla rampbeläggningen på marken. På området hålls konserter och sportevenemang samtidigt som det är ett reservat för fridlysta fåglar, växter och insekter. Motionsspår av olika längd finns utmärkta i marken på de gamla taxi- och rullbanorna.
All flygfältsskyltning finns kvar vid rampen, taxi- och rullbanorna. Det är en närmast surrealistisk känsla att följa det gula strecket i marken en dimmig dag.
Man blir lite osäker när sikten är såpass dålig som denna dag. Det står U.S. Army Aviation på hangaren. Tänk om jag hamnar i vägen för en stor fågel?
TACAN är ett militärt navigeringssystem som fungerar på samma sätt som de civila VOR/DME-fyrarna men med större noggrannhet.
Många är de foton där den välkända centralbyggnaden syns i bakgrunden. Nu ligger rampen tom och öde, men det känns inte som om det varit så i över tre år. Det sista flygplanet skulle lika gärna kunnat lämna Tempelhof veckan före mitt besök. Tiden verkar ha stannat.
En kvarlämnad flygmaskin får evig vila på samma plats som den allra första stationsbyggnaden låg på 20- och 30-talen.
Är flygtrafiken verkligen inställd? Man ser knappt en människa.
Om trafiken inte är inställd så har jag i alla fall rest tillbaka i tiden. Under det enorma hangartaket står en C-54 Skymaster och den ser ut som de gjorde under luftbrons dagar. Flygplanet är bofast på Tempelhof sedan många år och har tidigare stått uppställt vid staketet längs Columbiadamm i fältets nordliga del. Idag utgör flygplanet en uppskattad fond till evenemang och en och annan filminspelning.
Förbi där det tidigare låg kontor för den flygoperativa driften tas nu grupper av besökare som med egna ögon får se innanmätet av den labyrint som flygplatsens alla gångar och trappor utgör.
Komplexets storlek gör att interiörerna skiljer sig en aning mellan de olika sektionerna. Här är vi den del av byggnaden som tidigare inhyste den amerikanska militära ledningen för Tempelhof Air Base. Ännu en tidskapsel.
Inredningen är tidstypisk och vittnar om betydligt kallare tider i flygplatsens historia.
I det rum där det amerikanska flygvapnets sambandsenhet haft sitt operationella center finns ännu spår att upptäcka. Inte bara i form av vägguttagen av amerikansk standard.
Heltäckningsmatta på golvet, väggskyltar där namnen är borttagna och en tavelram av större modell möter dagens besökare i korridoren där de högsta befälen hade sina tjänsterum.
Utrymmena för de amerikanska soldaterna inreddes i lokaler ovanför själva passagerarhallen och intilliggande byggnader. Det var väl sörjt för flygsoldaternas rekreation, bland annat i form av en diner med tillhörande bowlingbana av det mindre slaget.
Bredvid finns en större idrottshall med alla tillhörande attribut. Än idag finns det egna basketlaget Berlin Braves emblem kvar på golvet. Ursprungligen var utrymmena ovanför passagerarhallen planerade för en flygplatsrestaurang av det finare slaget, men så kom kriget och förstörde allt.
Logementskorridor för flygsoldater.
Trapphusen i den amerikanska sektionen höll en något högre standard än de som lämnats åt sitt öde, men som synes var standarden inte särskilt hög ens här.
Direkt ovanför huvudentrén finns en stor sal som förblivit orörd sedan den upptäcktes efter krigsslutet. Den blev aldrig färdigställd och eldhärjades i krigets slutskede.
Det skulle blivit en lokal för de finare flygresenärerna i Germania men omvärlden ville annorlunda.
När krigsförlusten stod för dörren ville man förstöra så mycket som möjligt för fienden. Än idag finns spåren efter bränderna kvar.
I stationsbyggnaden finns det mesta kvar som man lämnade det i oktober 2008. Här erbjöd Sixt, Budget, Hertz och Avis m fl hyrbilar till ankommande resenärer.
Vid den intilliggande foajén mellan entrédörrarna och passagerarhallen fanns även ett mindre café och en informationskiosk.
Det är lätt att förstå vad Norman Foster menade med alla flygplatsers moder.
I passagerarhallen finns alla incheckningsdiskar kvar, även om några av dem skyltats om för en filminspelning. På mezzaninen hade flygbolag och polis sina kontor.
Hallen hann aldrig tas i bruk utan användes under kriget i stället som förvaringslokal för vingarna till de flygplan som byggdes i de underjordiska kulvertarna. Golvet rasade ner i källaren när tyskarna försökte spränga sönder byggnaden vid krigsslutet och lokaliteteterna kunde inte tas i bruk förrän 1962.
Under flygplatsens sista år i drift minskade antalet kommersiella flygrörelser markant då de kvarvarande operatörerna redan börjat flytta över till Tegel eller Schönefeld. Den allra sista passagerarflygningen avgick kl 22 på kvällen den 30 oktober 2008 till Mannheim.
I taket hänger fortfarande de segelflygplan som sedan länge varit bofasta i hallen.
I de stora kulvertarna under byggnadskomplexet döljer sig såväl järnvägsspår i marken som kvarlämnade lyftanordningar i taket. Här sattes bl a Focke-Wulf Fw 190 och Junkers Ju 87 Stuka samman och det fanns inte många centimeter tillgodo mellan väggarna när vingarna monterats.
Uppe på markytan finns fler rester av den amerikanska närvaron i form av den amerikanska vaktbyggnaden vid Columbiadamm. På fasaden som vätter mot gatan kan man än idag se spår av texten U.S. Air Force – Tempelhof Air Base. På andra sidan gatan ligger militärbiografen Columbia som öppnades 1951, numera omgjord till konsert- och evenemangslokal.
I den så kallade filmbunkern under byggnadens norra del lär hemliga och unika filmrullar ha förvarats under kriget. När de sovjetiska styrkorna nådde Tempelhof i april 1945 försökte de spränga sig in i.
De kom så småningom in i bunkern, vars innehåll då stod i ljusan låga eftersom det var lättantändliga celluloidfilmer som förvarades här. Allting förstördes i den ödesdigra branden och man kan bara ana vilka hemligheter om det tredje riket som filmerna kunnat avslöja.
Nu berättar den svartsotiga bunkeranläggningen i stället om krigets vansinne.
Dessa korridorer utgör bara ett fåtal av alla underjordiska utrymmen på Tempelhof. Några av dem återupptäcktes först på 90-talet.
Ett exempel är de bisarra väggmålningarna i detta skyddsrum avsett för Lufthansas personal. De är gjorda av satirtecknaren Wilhelm Busch och lär ha varit avsedda att lätta upp stämningen i lokalen om läget krävde att skyddsrummen behövde användas.
Tempelhof var i ordets rätta bemärkelse ett magnifikt flygfält som inte lämnar någon oberörd. Ett mått på dess betydelse för befolkningen är att de tre dagliga visningar som hålls för allmänheten fortfarande lockar många besökare. Det är lätt att förstå varför.
Bonus! Ytterligare 47 bilder från Tempelhof i galleriet nedan. Du kan bläddra mellan dem med piltangenterna.
