Gränsdragningen, och den 1961 uppförda muren, mellan Öst- och Västberlin följde till stor del stadsdelsgränser i den tidigare rikstyska huvudstaden. Vid krigsslutet i maj 1945 tog den allierade kommendanturen makten över Berlin, som likt det tyska riket delades upp i fyra sektorer mellan segrarmakterna med USA, Storbritannien och Frankrike på ena sidan och Sovjetunionen på den andra.
Sektorgränserna mellan den sovjetiska ockupationszonen å ena sidan och de tre västliga å andra genom både Tyskland och Berlin fastslogs officiellt att gälla från den 1 juli 1945. Sju år senare spärrades den innertyska gränsen av för att förhindra flyktingar att ta sig över till Västtyskland, men gränserna i Berlin förblev öppna och utgjorde under de kommande åren ett öppet hål i järnridån. Det var inte förrän i augusti 1961 som den östtyska statsledningen slutligen fick tillåtelse av Sovjetunionen att spärra av gränsen i Berlin för att stoppa den åderlåtning av landets arbetskraft som pågick för fullt. Då hade närmare tre miljoner människor flytt diktaturen för friheten i väst.
Men trots att taggtråd och betong klöv Berlin mitt itu fanns fortfarande behov av gränsöverskridande kollektivtrafik. Flera linjer skars av på grund av muren, men två tunnelbanelinjer och en pendeltågslinje som började och slutade i väst tilläts passera på Östberlins territorium. De stationer längs linjerna som hamnade i öst stängdes och sattes under ständig bevakning av gränssoldater från DDR för att förhindra eventuella flyktförsök. Tjänstgöring på någon av de avspärrade stationerna under mark i Östberlin lär ha varit en av de minst eftertraktade posteringarna för soldater i hela landet.
En station i Östberlin förblev emellertid öppen för tåg till och från väst, nämligen Friedrichstraße som också fungerade som gränsövergång för spårbundna resenärer. Den stora järnvägsstationen var en av Berlins knutpunkter och fortsatte i denna roll även under stadens delning. Innanmätet i Bahnhof Friedrichstraße byggdes efter Berlinmurens uppförande om för att hantera in- och utresande resenärer till och från Västberlin som skulle kunna röra sig hela avskiljt från den del av stationen som trafikerades av tåg inom Östberlin och till DDR. Stationen var ett enda gytter av korridorer och kameror som ständigt bevakades av Stasi-personal, men det fanns också speciella genvägar genom järnridån i byggnaden. Till exempel tog Stig Bergling sig in och ut ur Östberlin via särskilda dörrar i stationen utan att passera genom de vanliga gränskontrollerna. I hans fall för att träffa KGB-kontakter i staden och lämna över våra försvarshemligheter. Även terrorister från Röda Arméfraktionen, som fick utbildning och fristad i DDR, använde sig av dessa s k agentslussar.
Efter återföreningen byggdes hela stationen om och idag syns inga spår efter de labyrinter som utgjorde interiör i stationen, förutom den 1962 färdigställda gränsövergångsbyggnaden på norrsidan av Bahnhof Friedrichstraße som uppfördes för att hantera utresande från Östberlin och DDR till Västberlin. Officiellt gick den under namnet GüSt Friedrichstrasse, men i folkmun benämndes den blå byggnaden Tränenpalast (Tårarnas palats) eftersom många tårfyllda avsked togs på platsen när släktingar och vänner skulle resa tillbaka till väst.
Byggnaden, som ritades av arkitekten Horst Lüderitz, gavs en spektakulär och elegant utformning med sluttande tak och höga glasfönster på tre av dess fyra fasader. Vid ingången på norra gaveln stod i regel två gränspoliser som genomförde en första kontroll av de utresandes pass och visum innan vederbörande släpptes in i själva gränsstationen. Den mer ingående och tidsödande genomgången av bagage, valuta, visum och pass ägde rum i flera steg innan resenären slutligen gavs klartecken att lämna DDR genom en tunnel mellan kontrollbyggnaden och själva stationen på andra sidan gatan. Friedrichstraße nyttjades flitigt som gränsövergång under de 28 år muren delade av Berlin; bland annat tack vare dess närhet till många av västmedborgare uppskattade nöjes- och kulturetablissemang i Östberlin.
Efter gränskontrollernas upphörande den 1 juli 1990 tömdes byggnaden på sin inredning. Den gjordes året därpå om till kulturlokal och döptes officiellt till Tränenpalast; fram till 2006 hölls mängder av utställningar, konserter och andra evenemang i den spektakulära hallen. Efter att de senaste åren genomgått en omfattande renovering öppnades på 50-årsdagen av murens uppförande, den 13 augusti 2011, ett nytt museum om Berlins delning i den gamla gränsövergångsstationen; den kostnadsfria utställningen Grenzerfahrungen – Alltag der Deutschen Teilung är sedan dess öppen alla dagar utom måndag och ett givet besöksmål för alla Berlinresenärer som vill få en bättre förståelse för hur det kalla kriget påverkade det dagliga livet.
Då det var strängt förbjudet att fotografera gränsövergångar finns tämligen få bilder från Friedrichstraße och andra GüSt från DDR-tiden, men ovanstående bild från april 1990 ger en god uppfattning om hur det såg ut när byggnaden fortfarande tjänade sitt syfte. Bilden nedan från mars 2012 visar hur den nya utställningen ser ut i den till stora delar återställda lokalen.
Det vilar en känsla av uppbrott i lokalen. Om väggarna ändå kunde tala.
På senare år har byggnaden fått nya grannar i form av ett iögonenfallande höghus tätt intill som bland annat inrymmer ett hotell och kontorsutrymmen.
Vid inresa i Östberlin var det obligatoriskt att växla in minst 25 D-Mark per person och dag. Då det samtidigt rådde utförselförbud av DDR-Mark var första anhalt när man kommit in i Tränenpalast att ställa sig i kö vid någon Staatsbank der DDR:s två växlingskiosker. Numer används en av dem för att visa upp några av alla de skyltar som mötte resenärer på väg in eller ut från Östberlin.
Den officiella växelkursen mellan D-Mark och DDR-Mark var 1:1, men på de stilla bakgatorna kunde den våghalsige västerlänningen få mångdubbelt fler östmark för sina västmark om han vågade ge sig på att svartväxla. Problemet var dock att allting var så billigt i Östberlin, att det oftast inte gick att förbruka de inväxlade 25 västmarken trots att man kostat på sig restaurangbesök och kanske till och med handlat i någon butik. De bland västerlänningar populära Intershop-butikerna, som förde skattefria västvaror på exempelvis järnvägsstationer och i större hotell i Östberlin, mottog bara konvertibel västvaluta. De östmark man hade hade kvar vid utresa fick antingen deponeras på ett särskilt konto, eller doneras till Röda Korset.
Bahnhof Friedrichstraße var den enda av alla gränsövergångar i Berlin som var öppen för resenärer av alla nationaliteter. De övriga passagerna mellan Väst- och Östberlin var samtliga öppna för olika kategorier såsom medborgare i Västtyskland, medborgare i Västberlin, diplomater, militärer eller medborgare i övriga stater förutom Västtyskland och Västberlin. Den mest kända gränsstationen Checkpoint Charlie var exempelvis med vissa undantag enbart öppen för allierad militär personal, diplomater och medborgare från andra länder än de två tyska staterna och Västberlin.
Alltysk grundlighet i kombination med plikttrogen östtysk tullpersonal medförde att det tog tid att få sitt bagage genomsökt även vid utresan. Idag kan här man ta del av berättelser från de som på nära håll upplevde stadens delning och hur den påverkade kontakten med familjemedlemmar på andra sidan. Ibland lyckades smugglingsförsöken.
Den Tyska Demokratiska Republiken grundades den 7 oktober 1949 och varade i 40 år, 11 månader och 26 dagar till den 3 oktober 1990, då Tyskland återigen blev ett land.
En knappt 140 mil lång gräns skar rakt igenom det tidigare tyska riket och delade en hel värld. Så sent som i januari 1989 meddelade generalsekreterare Erich Honecker att muren skulle komma att bestå i 50 och kanske 100 år till om inte problemen som orsakade dess uppförande lösts.
Under de första årtiondena efter Tysklands delning pågick ett propagandakrig från båda sidor, både över den innertyska gränsen men också i Berlin. Både skyltar och flygblad med påpekanden om för- och nackdelar med BRD respektive DDR förekom. Östtyskarna ansåg att Bonn-regeringen med Konrad Adenauer som förbundskansler var en direkt arvtagare till Hitlerregimen och satte därför upp stora skyltar mot västsidan av gränsen med parollen Vänd dig om! Din fiende står bakom dig!, illustrerat med ett skelett med Adenauers ansikte, iförd nazitysk hjälm och med mängder av gravkors bakom. Nidbilderna av Adenauer var många under 50- och 60-talen och det sades nästan rätt ut att Västtyskland med Nato i ryggen var en krigshetsande fascistisk stat.
Två väldetaljerade modeller av Bahnhof Friedrichstraße och gränsövergångsbyggnaden finns att betrakta och ger en god bild av hur komplex anläggningen var, särskilt som det var viktigt att hålla öst- och västresenärer åtskilda. Det är så gott som omöjligt att i verkligheten föreställa sig hur det såg ut inne i stationen när man är där. Allting är ombyggt.
Raden av kontrollbås står på sin ursprungliga plats. I fonden beskrivs DDR:s sammanbrott som en avslutande del av utställningen.
De av Stasi anställda gränspoliserna betraktade med allseende argusögon den utresande och hans pass och visum noggrant innan den efterlängtade stämpeln slås till och låset på dörren ut öppnas.
Ministeriet för Statssäkerhet bemannade samtliga östtyska gränsstationer.
Övervakningen av den utresande upphörde inte för att dörren ut till stationen och de avgående tågen till Västberlin öppnades. Kameror och övervakningsbås bakom spegelglas fanns överallt. Själva tågresan ut ur Östberlin och in i Västberlin tog inte mer än några få minuter. Det första stoppet på andra sidan gjordes på Lehrter Bahnhof, på samma plats som Berlins nya centralstation idag ligger. Någon egentlig inresekontroll gjordes inte i Västberlin annat än genom stickprov för att bland annat komma åt otillåten införsel av skattefria varor från Intershopen vid Friedrichstraße. Många satte i system att ta tunnelbanan eller pendeltåget under Östberlin för att snabbt hoppa av på Friedrichstraße och handla billigt innan resan fortsatte vidare in i Västberlin.
Den våg av terrorattentat som drabbade Västtyskland under senare delen av 60-talet och större delen av 70-talet gav upphov till ständigt höjd beredskap och omfattande underrättelsearbete i jakten på de skyldiga. Planscher med efterlysta, likt den ovan, fanns uppsatta vid alla gränsstationer till Västberlin och Västtyskland under flera decennier. RAF gjorde uppror mot den västtyska staten, som man ansåg inte gjorde tillräckligt för att förhindra tidigare nazister att ta sig högt upp i näringslivets och statsförvaltningens hierarkier.
Efter Tysklands återförening har det framkommit att DDR understödde Röda Arméfraktionen på flera sätt i kampen mot klassfienden i väst. Det är ett av alla sår som rivits upp när arkiven öppnats och fler lär det bli efterhand som allt fler strimlade dokument från DDR:s sista dagar som diktatur pusslas ihop och kan läsas.
