Med alla sina historiska sevärdheter är Berlin som ett öppet museum. Stadens vars kända, och ökända, adresser lockar mängder av besökare som med egna ögon vill se de platser som spelat en avgörande roll för vår moderna historia. De flesta besöksmålen finns beskrivna i det stora antalet guideböcker med olika inriktning som finns att tillgå, men adressen Hauptstraße 78 i stadsdelen Schöneberg i södra Berlin nämns inte i någon av dem. Här låg på 1980-talet diskoteket La Belle.
Berlins roll i det kalla kriget torde vara väl bekant för den frekvente läsaren av dessa sidor, liksom den är för alla och envar med grundläggande historiska kunskaper. Diskoteket på Hauptstraße 78 var en populär nöjeslokal för de amerikanska soldaterna som var stationerade i Västberlin och lördagkvällen den 5 april 1986 var inget undantag. Våren 1986 var händelserik med bland annat en exploderande rymdfärja, en mördad statsminister och ett havererat kärnkraftverk under loppet av några få månader. Bombattentatet mot La Belle i Västberlin, som krävde tre liv och skadade 230 personer, utgjorde ännu ett sorgligt kapitel i den internationella terrorismens historia och dess efterverkningar fick större konsekvenser än någon nog kunde ana.
Det anrika nöjesetablissemanget Roxy-Palast stod klart 1929 och var från början en för sin tid avancerad biograf. Byggnaden inrymde även affärs- och kontorslokaler, en funktion som till viss del gäller än idag. Efter biografens nedläggning i mitten av 1970-talet gjordes delar av utrymmena om till konsertlokaler, vilka sedermera utvecklades till diskoteket La Belle. Det var hit som de amerikanska armésoldaterna gick för att roa sig och möta lokalbefolkningen. Sent på kvällen den 5 april 1986 befann sig runt 500 personer i lokalen. Det var lönehelg för soldaterna.
Klockan 01:40 exploderade en tvåkilosbomb laddad med spik och järnskrot under ett bord nära dj-båset. En 21-årig amerikan och en turkisk kvinna dödades omedelbart. Två månader senare skördade attentatet sitt tredje offer då en 25-årig amerikan avled på sjukhus av sina skador. Uppemot 200 personer, varav ett åttiotal soldater, skadades och lokalen blåstes ur i explosionen.
Enligt ett anonymt telefonsamtal sade sig Kommando Holger Meins, en del av Röda Armé-fraktionen, vara ansvariga för attentatet men det visade sig snart vara falskt. Amerikansk signalspaning snappade snart upp ett telex från Libyen till den egna ambassaden i Östberlin där man gratulerades för ett väl utfört uppdrag. Det antogs att terrorattentatet i Berlin var en hämnd mot USA som i mars 1986 sänkte två libyska patrullbåtar under en konflikt om landets territorialvattengräns i Medelhavet.
Åren 1985 och 1986 hade terrorismen skördat många offer, främst i Europa och Mellanöstern genom åtskilliga flygkapningar och bombattentat. Efter de blodiga attentaten mot flygplatserna i Rom och Wien i mellandagarna 1985 lät Khadaffi förstå att hans stöd till Röda Arméfraktionen, Röda Brigaderna och IRA ej skulle upphöra så länge som de europeiska regeringarna fortsatte att stödja regimfientliga element i Libyen. Provokationer och incidenter mellan amerikanska och libyska flott- och flygstyrkor i Sidrabukten förekom vid flera tillfällen, bland annat i mars 1986 då amerikanska flottan hävdade den internationellt överenskomna territorialgränsen om 12 sjömil från land. Libyen ansåg sig ha rätt till en fiskezon om 62 sjömil vilket inkluderade hela bukten.
När amerikanska fartyg rörde sig, i vad de ansåg vara internationellt vatten, närmare kusten ansågs det av libyerna som en gränskränkning varpå beskjutning inleddes med luftvärnsraketer mot de eskorterande stridsflygplanen. Luftstrider mellan libyska och amerikanska flygplan tog därefter vid men resulterade inte i några förluster på endera sidan. Det var först när en sjömålsrobot av typ Harpoon avlossades från en A-6 Intruder mot ett libyskt patrullfartyg som konflikten krävde dödsoffer.
Efter fler misslyckade libyska försök att skjuta ner amerikanska flygplan sänktes en andra korvett med ytterligare en Harpoon-robot. Totalt beräknas 35 libyska sjömän ha omkommit i anfallen, som därmed gav Khadaffi ett potentiellt skäl till att beordra attentatet mot diskoteket i Västberlin några veckor senare.
President Reagan var väl medveten om det problem som Libyen utgjorde i dåtidens maktspel mellan öst och väst. Det fanns farhågor om att Khadaffi sökte inleda tillverkning av kärnvapen; en indikation på detta skulle vara den libyska ockupationen av grannlandet Tchad vars naturtillgångar bland annat inkluderade uran. Landets stöd till terrororganisationer och fientligheten mot Israel var andra viktiga anledningar till att Libyen i början av 1980-talet hamnade i USA:s blickfång och den 14 april inleddes därför Operation El Dorado Canyon mot libyska flygbaser och städerna Tripoli och Benghazi. Ett av målen var general Muammar Khadaffi, som emellertid undkom tack vare ett varnande telefonsamtal från den italienske politikern Bettino Craxi. Detta andra bakslag för operationen föregicks av en fransk, spansk och italiensk vägran att upplåta sina luftrum till flygplanen som utgick från de amerikanska flygbaserna i Storbritannien. Trots att några civila mål skadades i anfallet ansågs resultatet av företaget lyckat; Khadaffi lät som hämnd avfyra två SCUD-robotar mot en amerikansk kustbevakningsstation i Italien. De missade sitt mål och här kunde denna tragiska historia i bästa fall tagit slut. Men nu tog utvecklingen en ny vändning.
Det politiska kriget mellan Libyen och västvärlden, med USA i spetsen, fortsatte under de kommande åren. Redan i september 1986 resulterade en av Libyen beordrad flygkapning i Pakistan i att 20 personer ur gisslan på en Boeing 747 från Pan Am dödades. Det redan hårt ansatta flygbolaget drabbades nu av en motgång som tyvärr skulle överträffas drygt två år senare. Under 1987 inträffade flera incidenter där libyska intressen var involverade; bland annat hejdades ett från Libyen avseglat handelsfartyg lastat med sovjetiska vapen avsedda för IRA. Hämnden lät inte vänta på sig; flera västerlänningar som tagits som gisslan i Beirut avrättades av den av Libyen understödda organisationen Abu Nidal. De var även ansvariga för attentaten mot flygplatserna i Rom och Wien 1985.
De 243 passagerarna och 16 besättningsmedlemmarna som befann sig ombord på Clipper Maid of the Seas, en Boeing 747 från Pan American World Airways, på Heathrowflygplatsen utanför London på onsdagkvällen den 21 december 1988 hade en sju timmar lång resa till New York framför sig. PA103 lyfte från Heathrow klockan 18:25 och satte kurs mot Skottland och Atlanten. Knappt 40 minuter senare var allt över. En tidsinställd bomb gömd i en kassettbandspelare slet upp ett halvmeter stort hål i skrovets vänstra sida och slet därefter flygplanet itu. Ingen omkom otroligt nog av själva explosionen.
En två minuter lång skräckfärd tog vid; de flesta tappade lyckligtvis medvetandet av tryckfallet och orkanvinden som rådde i den öppna flygplanskroppen då den snabbt föll ner mot jorden i den mörka vinterkvällen. Större delen av vraket slog ner i och omkring byn Lockerbie. Elva personer på marken och samtliga 259 ombord omkom. Utredningen fastslog att flera av passagerarna förmodligen återfått medvetandet när man närmade sig markytan. De tre piloterna återfanns fastspända i sina stolar inuti den stora vrakdelen av nospartiet och flera av passagerarna hittades i sina stolar. En flygvärdinna ska ha varit vid liv då hon upptäcktes, men avled av sina skador innan hjälp kom. Tragiken var enorm och alla 270 var helt oskyldiga.
Katastrofen fick stora konsekvenser för flygbranschen. För Pan Am var detta den sista spiken i en kista som varit på väg att långsamt stängas i flera år. Bolaget var ökänt för att inte ta säkerheten på allvar, då det riskerade att skrämma bort kunder. Väskan med bomben tros ursprungligen ha kommit från Malta till Frankfurt, där den omlastades på en mindre Pan Am-maskin som anslöt till den avgående jumbon i London. Efter bombattentatet infördes rigidare säkerhetsprocedurer, men det hjälpte inte flygbolaget som 1991 gick i konkurs.
Efter en tre år lång utredning kom man fram till att ansvaret låg på två anställda vid Libyan Arab Airlines, varav den ena var stationschef för flygbolaget på Malta. FN-sanktioner och långa förhandlingar med Khadaffi resulterade till slut i att de två lämnades ut och ställdes inför rätta 1999; livstidsstraff utdömdes för en av de två medan den andre frikändes. Det rättsliga efterspelet rörande de 270 offren har pågått ända fram till för några år sedan och kom åter i dagens ljus sedan Libyen år 2002 erbjöd sig att betala ut motsvarande 10 miljoner dollar till var och en av de efterlevandes familjer. I och med Khadaffis död under den libyska revolutionen härförleden kan kanske den över 20 år långa tragiska historien fått sitt slut.
De skyldiga till bombattentatet mot diskoteket i Berlin 1986 kunde i skydd av DDR förbli okända i några år framåt, men när Stasis arkiv öppnades efter murens fall avslöjades sanningen. En namngiven underrättelseagent vid den libyska ambassaden i Östberlin pekades ut som en av fyra ansvariga för attentatet; han, och fyra medskyldiga, greps 1996 och ställdes inför rätta fem år senare. Fyra av de fem dömdes till fängelse i mellan 12 och 14 år. Bomben hade tagits in i Västberlin via libysk diplomatpost och placerades under bordet inne på diskoteket av två unga kvinnor, som såg ut som om de bara var där för att dansa.
Med historien kring bombattentatet mot diskoteket i bakhuvudet låter Ultravox’ hit We came to dance från 1983 i vissa stycken som om den handlar om just den tragiska natten vars eftermäle kom att ta sig helt oväntade uttryck. We came to dance /…/ the piper calls out a different rhyme.
