Det har gått 23 år sedan anläggningens existens blev överflödig, men än idag ger dess blotta uppenbarelse ett kyligt och ogästvänligt intryck när man passerar. Trots att hälften av anläggningen sedan länge är riven är det som lämnats kvar tillräckligt för att man ska få en uppfattning om hur misstänksamt den östtyska staten betraktade sin omvärld. Förr var Marienborn ett begrepp bland bilister på väg mellan väst och öst. Idag är den forna gränsstationen ett minnesmärke över Tysklands delning.

Tillfartsvägarna till Västberlin var i det delade Tyskland hårt reglerade genom avtal mellan de fyra segrarmakterna i det andra världskriget. Via tre s k transitvägar garanterades militära och civila fordon fritt tillträde till den västliga enklaven inne i DDR. Några avsteg från de väl övervakade vägsträckorna tilläts ej; de patrullerades ständigt av den östtyska folkpolisen och vid varje korsning var höga övervakningstorn placerade. Eftersom respektive sträcka tog en viss tid att köra, var det dessutom säkrast att man höll hastighetsgränsen och inte stannade på rastplatserna för länge. En restid längre eller kortare än den tillåtna sågs inte med blida ögon och resulterade ofelbart i tråkigheter.

För den militära trafiken till och från Västberlin var endast en gränsövergång mellan de två tyska staterna tillåten; den var belägen där avståndet mellan Västtyskland och Västberlin är som kortast, ca 15 mil. Den kom senare, särskilt efter att fyrmakts– och transitavtalen slutits 1971, att bli den största och mest utnyttjade även för civil trafik. Grenzübergangstelle Marienborn placerades ca en kilometer in på östtyskt territorium. Motsvarande anläggning vid Helmstedt på västsidan om gränsen benämndes Allied Checkpoint Alpha, en av tre kontrollstationer mellan Västtyskland, Östtyskland och Västberlin avsedda för militär personal. De allierade fordonen hölls åtskilda från övrig trafik vid gränsövergångarna, bland annat eftersom omvärlden ej erkände DDR som självständig stat förrän 1973 och de västliga ockupationsmakterna bara godtog att deras sovjetiska motpart skötte formaliteterna vid gränserna. I närheten av samhället Marienborn fanns även järnvägens gränsstation där motsvarande kontroller genomfördes av allierade militärtåg. Den tyska delningen medförde exempelvis att västs stridsvagnar och andra tyngre militärfordon nattetid transporterades per tåg längs denna sträcka mellan Västtyskland och Västberlin, rakt igenom Warszawapaktens västliga front!

I och med de förbättrade relationerna mellan Öst- och Västtyskland i början av 70-talet ökade fordonstrafiken till och från Västberlin avsevärt. Den tidigare relativt lilla östtyska GÜSt Marienborn ersattes av en helt ny, och betydligt mer omfattande anläggning som kom att utgöra arbetsplats åt tusentalet personer fram till 1990. Samtliga gränsstationer längs den 1 378 km långa gränsen till Västtyskland var förlagda i en buffertzon vars djup varierade, men oftast uppgick till 4-5 km dit enbart bofasta med särskilt tillstånd hade tillträde utöver personalen som arbetade vid gränsstationer och -posteringar.

Som trafikant körandes från väst kunde man redan på långt håll se ett högt fackverkstorn, placerat hundratalet meter innanför gränslinjen som skar diagonalt över motorvägen. Tornet, som snabbt gavs öknamnet ”skeppet” av de östtyska gränsvakterna på grund av dess förmåga att svaja betänkligt vid minsta vindpust, gav full översikt över såväl Checkpoint Alpha som det egna gränsområdet. Det var ständigt bemannat av tre personer, varav en oavsett väder och vind alltid höll vakt på balkongen utanför kuren.

Manskapet i tornet hade även visuell kontakt med övriga övervakningstorn i omgivningen, främst genom strålkastare som det nattetid blinkades med en gång per timme. Vidare kunde man från alla övervakningstorn i området genom en knapptryckning omedelbart spärra alla vägar och isolera hela anläggningen om ett flyktförsök misstänktes. På några ställen gjordes detta genom att bastanta betongbalkar snabbt sköts ut tvärs över vägen, kapabla att helt stoppa tyngre lastbilar i farter upp till 80 km/h. På övriga platser runt om på anläggningen fälldes bommar ner över vägbanan, invändigt förstärkta med vajrar som därmed på ett makabert sätt effektivt hindrade flyende personbilar på väg västerut mot gränsen. Hela systemet provkördes varje natt.

Grenzübergangstelle Marienborn var öppen för all slags trafik från väst och vidare in i östblocket och gränsövergången blev med åren hårt belastad. Bara mellan 1985 och 1989 passerade 34,6 miljoner människor; det är en bra bit över 15 000 personer per dag. Med dessa siffor i bakhuvudet är det kanske lite lättare att förstå anläggningens omfattning.

Det ständiga köandet var en del av vardagen i östblocket och kom även att inkludera västerlänningar vid gränsövergångarna. En inresa i DDR inleddes med väntan i bilen i någon av de 14 filerna till passkontrollen.

För att ”effektivisera” hanteringen fanns vid längre ut i varje fil en kur där man lämnade in sitt pass och fordonsdokument, som placerades i olikfärgade fickor av konstgjort läder och därefter skickades iväg på ett långt väderskyddat transportband fram till passkontrollavdelningen. Syftet var emellertid inte att minska väntetiden för resenärerna utan ett helt annat.

Den röda läderfickan med passet landade så småningom vid ett av alla arbetsbord i den avlånga passkontrollbyggnaden längre fram. Där placerades det på en särskild plats, varpå en fast monterad videokamera fotograferade av bild och persondata. Bilden sändes till stabsbyggnaden en bit därifrån, där man i registren kontrollerade vederbörande och huruvida personen i fråga var önskvärd som gäst i arbetare- och bondestaten DDR. Det förekom även att man på detta sätt kapade västerlänningars identiteter då samtliga passkontrollstationer vid gränserna till Östtyskland och Östberlin bemannades av personal från Ministerium für Staatssicherheit, Hauptabteilung VI. Samma Stasiavdelning var även ansvarig för övervakning av rastplatser, hotell och mängder av andra turismrelaterade resmål runt om i DDR.

Om registerkontrollen inte gav något tändes ett grönt ljus för att släppa fram fordonet till utlämningsluckan där pass och papper återlämnades.

 Efter avklarad passhantering väntade en genomgripande tullkontroll under ett annat jättetak några hundra meter längre fram.

– Guten Tag, Zollkontrolle der DDR. Waffen, Munition, Sprengstoff, Literatur? Tulltjänstemannens allseende argusögon betraktade noggrant fordonet och dess resenärer. Om misstankar fanns mot otillåten smuggling kunde fordonet tas in för en mer genomgående kontroll i garage, där man mer eller mindre plockade ner bilen. Vid utresa var denna kontroll ännu hårdare, då man gjorde allt för att upptäcka flyktförsök.

1978 inleddes ett hemligt försök med att röntga lastbilar och bussar vid utresa från DDR. En strålkanon gömdes i en brygga över filerna för tyngre fordon, och genomlyste allt som passerade med radioaktiv gammastrålning. Syftet var att avslöja gömda flyktingar i fordonen; enligt de östtyska tullreglerna var det förbjudet för medborgarna att lämna landet på olagligt tillvägagångssätt, det vill säga utan det utresetillstånd som så gott som aldrig gavs. Strålkanonen plockades ner i skymundan under hösten 1989 och dess existens avslöjades först några år in på 90-talet. Än idag är omständigheterna kring den till viss del oklara.

Alla kontroller vid gränsstationen upphörde vid midnatt den 30 juni 1990 i och med att valutaunionen mellan Västtyskland och Östtyskland trädde i kraft, vilket samtidigt medförde att samtliga gränspassager öppnades helt. GÜSt Marienborn hade då varit i drift i exakt 45 år, då de första gränsposteringarna mellan den brittiska och sovjetiska ockupationssektorn i det gamla nazityska riket sattes upp på platsen den 1 juli 1945. Efter några års förfall revs de delar av anläggningen som berörde utresa ur DDR, medan södra delen rustades upp och i augusti 1996 invigdes som Gedenkstätte Deutscher Teilung Marienborn. 

På platsen finns sedan dess ett besökscenter med museum över Tysklands delning i den gamla stabsbyggnaden, utöver de byggnader på området som nu är utmärkta med beskrivande skyltning och datoriserade infostationer. Området är inte bara avsett att visa dagens generationer hur verkligheten såg ut i det delade Tyskland, utan har även som syfte att vara en plats för hågkomst och reflektion även för alla som drabbades av det totalitära statsskicket i DDR. Att minnesmärket i Marienborn fyller en funktion visar det faktum att man efter tio år haft 1,3 miljoner besökare. Stiftelsen som driver anläggningen är även ansvarig för minnesmärket i byn Hötensleben, ca 15 km söderut, där en flera hundra meter lång sektion av den innertyska gränsen bevarats för eftervärlden. Jag har tidigare skrivit om platsen i artikeln Hötensleben på gränsen.

Museidelen i besökscentret är tillägnat de tyska staternas delning och de konsekvenser för befolkning och samhälle som denna medförde. Det visar en annan sida av järnridån än Berlinmuren och de numera välkända historierna och föremålen kring dess existens som annars är lite väl vanliga på muséerna i huvudstaden. Här får besökaren ta del av hur det var att leva nära gränsen och hur de mest centrala delarna av det gamla Tyskland plötsligt blev de mest isolerade. Berättelserna om hur släktband slets itu av den innertyska gränsen är många.

Bland de utställda föremålen finns bland annat en översiktstavla där man får en bra uppfattning om anläggningens storlek. Den enda trafik som tilläts passera på motorvägen var allierade militärfordon, som stannade vid den sovjetiska gränsposteringen. All övrig trafik leddes in mot den stora gränsstationen, där den övre halvan var avsedd för utresande och den undre inresande fordon.

När det raljeras kring den tyska historien brukar vissa säga att det Tredje riket lämnade ett berg av lik efter sig medan DDR:s kvarlåtenskap bestod i ett berg av dokument. Till viss del kan man väl instämma i det när man besöker något av alla de muséer som tar upp DDR:s existens.

I stabsbyggnaden har enstaka rum bevarats i sitt ursprungstillstånd, även om de till vissa delar har fått återställas då många efter DDR:s sammanbrott tog ut sin ilska mot staten genom att vandalisera olika lokaler. Exempelvis krossades många av rutorna i passkontrollbyggnaderna när verksamheten upphörde 1990.

Nu växer ogräset mellan betongskarvarna i de tidigare så vältrafikerade tillfartsfilerna till passkontrollen. Flera av de tolv synnerligen höga strålkastartornen har bevarats; de 8000 watt starka lamporna kunde nattetid dränka hela anläggningen i dagsljus utan risk för skuggbildningar.

Endast två av de tidigare nämnda transportbanden för pass och fordonsdokument har bevarats och skymtar i bildens högra del. Det grå vädret vid tiden för mitt besök gjorde sitt för att förstärka känslan av ett färglöst östblock där solen aldrig sken.

Intill kontrollanläggningen för personbilar finns motsvarande utrymmen för lastbilar och bussar. Här gjordes pass- och dokumentkontroll och tullklarering under samma tak.

Trots att det gått 22 år sedan verksamheten upphörde känner man ändå allvaret när man närmar sig den respektingivande anläggningen.

Här finns även speglar under taket, avsedda för en första inspektion av vad lastbilar och bussar eventuellt kan bära med sig på flaken och taken.

Bland de mer morbida inslagen i den östtyska gränskontrollen fanns ett garage avsett för ambulanser och andra sjuktransporter på väg till Västtyskland. Oavsett hur akut transporten var togs fordonet in för kontroll av förare och patient, för att säkerställa att det inte pågick ett flyktförsök. Även liktransporter omfattades av detta förfarande. Det låga vita garaget syns mellan tullkontrollanläggningen och stabsbyggnaden i mitten av bilden.

Gränsanläggningens nervcentrum fanns i huvudvakttornet beläget vid motorvägen. Här satt vakthavande befäl som med sin personal ständigt hade full uppsikt över verksamheten.

När väl tvångsväxlingen var avklarad i Staatsbank der DDR:s lilla kontor mittemot stabsbyggnaden var det i de flesta fall klart att fortsätta in i DDR, antingen för att köra de 15 milen till Västberlin och en ny tidsödande utresekontroll vid Drewitz, vidare till Folkrepubliken Polen eller den Tjeckoslovakiska Socialistiska Republiken eller till slutmålet någonstans i Östtyskland, allt beroende på vilket visum man var försedd med. Förutsatt att man inte hade djur med sig. Oavsett storlek och ras skulle samtliga inspekteras av veterinär vid inresa.

Välkommen till den Tyska Demokratiska Republiken! Håll hastighetsgränsen och gör inget dumt, för då får du problem. En normal resa mellan Västtyskland och Västberlin kunde med två gränskontroller ta sex timmar, varav två utgjorde egentlig restid.

Något avsides finns ett område med garage för gränsstyrkornas fordon, verkstad och byggnader för diverse ändamål.

Då det inte ingår i minnesplatsen har detta område förfallit under två decennier. Ett äldre vakttorn som tidigare var placerat på annan plats har lämnats åt sitt öde här, liksom diverse skrot.

Kontorsbyggnaden inhyste bland annat en kommunikationscentral där all telefontrafik över gränsen liksom alla förbindelser inom gränskontrollanläggningen avlyssnades.

Det fanns även en personalkantin och sammanträdesrum i lokalerna som nu har förfallit och spikats igen för att hindra vandalers framfart. Om några år har det gått längre tid sedan muren föll än vad den stod uppe. Trots det finns förfallet kvar över hela det gamla DDR. Landet var i betydligt sämre skick än vad man förväntade sig från västtysk sida vid återföreningen. Det märks fortfarande på landsbygden, där tiden i många byar verkar ha stått still förutom att bilarna är lite modernare. Samtidigt kan man fortfarande stöta på en och annan Trabant och Wartburg där man minst anar det.

För den som är seriöst intresserad av DDR, Tysklands delning och det kalla kriget rekommenderar jag ett besök på Gedenkstätte Deutscher Teilung Marienborn och samtidigt en avstickare 15 km söderut för att uppleva den innertyska gränsen som den såg ut på landsbygden, i Hötensleben. Det finns även ett gränsmuseum i Helmstedt på västsidan om den gamla gränsen vid Marienborn. Idag tar det knappt två timmar att köra från Berlin nu när gränsformaliteterna inte längre sinkar. Det finns mängder av muséer och minnesmärken att besöka längs den knappt 1 400 km långa innertyska gränsen. Landet bjuder på mängder av överraskningar und es ist eine Reise wert!

Boktips: The Berlin Wall and the Intra-German border 1961-1989 av Gordon L Rottman (Osprey Fortress 69)

— o0o —

Du kan se ett mer omfattande album från mitt besök på GÜSt Marienborn på min Flickr-sida. Klicka här!

Artikeln har uppdaterats 14.9.2012 med länkar till några av Lena Breitners artiklar kring Stasis identitetskapning.