Upp som en sol och ner som en pannkaka. Öknamnen på paradisön har varit många – den sista tyska kolonin, Honeckers ö eller det nya Tysklands sjuttonde förbundsstat är några av dem. Dess riktiga namn är än idag Ernst Thälmanns ö och den ligger vid den kubanska sydkusten.
Historien börjar 1972. DDR har sedan ett år en ny förstesekreterare i Erich Honecker, som just fyllt 60 år och med Leonid Brezjnevs goda minne utmanövrerat sin företrädare Walter Ulbricht. 1970-talet började bra för Östtysklands del; landets ekonomiska situation var god och den inhemska industrin gick för högvarv. Jämfört med de övriga länderna inom Comecon, de socialistiska staternas ekonomiska samarbetsorgan, var DDR en mönsternation som ständigt framhölls som ett exempel på hur bra den planekonomiska modellen fungerade. När Erich Honecker samtidigt lyckades få omvärldens diplomatiska erkännande av den Tyska Demokratiska Republiken som suverän nation stod arbetare- och bondestaten på sin absoluta topp.
Tiderna var goda. Det märktes inte minst på alla de smått bisarra och gigantiska byggnader och monument som uppfördes till socialismens ära här och var på jorden. Den i Östtyskland till nationell martyr upphöjde kommunistledaren Ernst Thälmann, som mördades i koncentrationslägret Buchenwald 1944, ärades inte bara i form av gator, fabriker och minnesplatser över hela landet. När Kubas president Fidel Castro 1972 besökte DDR och Berlin hade han en överraskning med sig till sina värdar: han gav en hel ö till sitt socialistiska broderfolk. Den skulle heta Cayo Ernesto Thaelmann, eller Ernst-Thälmann-Insel på tyska, och var ett 15 kilometer långt och 500 meter brett östtyskt paradis i Karibien.
Med sig till Berlin hade han en stor karta, där han egenhändigt ritat in det nya namnet på en del av ögruppen Cayos Blancos del Sur, belägen vid Grisbukten som drygt tio år tidigare varit skådeplatsen för ett misslyckat invasionsförsök av exilkubaner understödda av USA. Hans gåva till folket i DDR var ett bevis på den socialistiska segern över världsimperialismen, hette det, och som ännu ett tecken på detta namngav han den flera kilometer långa, vita stranden Playa República Democrática Alemana – DDR:s strand.
Det socialistiska enhetspartiets officiella organ Neues Deutschland gjorde, likt staten i övrigt, ett stort propagandanummer av Castros gåva till det östtyska folket. Några veckor senare kunde en av tidningens journalister som besökt ön rapportera om den fantastiska omgivningen med palmer och Mangrove-träd så långt ögat nådde. Vid den officiella invigningen i augusti 1972 deltog inte bara DDR:s ambassadör på Kuba utan även en sjömansbesättning från ett östtyskt handelsfartyg och runt hundratalet kubanska unga idrottare som året därpå skulle få representera sitt land vid Världsungdomsfestivalen i Berlin, ett jätteevenemang som på sin tid kallades för öststaternas Woodstock.
Vid invigningen, på den 28:e årsdagen av Ernst Thälmanns död, avtäcktes också en fyra meter hög byst av martyren blickade ut över oceanerna, mot en värld där en kamp mellan två samhällssystem pågick och utgången ännu var oviss.
För den östtyska befolkningen var nyheten om ett paradis i Västindien inte särskilt intressant. De kunde knappt ens ta sig till sina grannländer inom östblocket och genomskådade snart propagandajippot. När DDR:s största schlagerstjärna Frank Schöbel 1975 skickades till Kuba för att spela in tv-programmet Unterwegs mit Musik kunde östtyska tittare följa honom när han tillsammans med några musiker framförde sin nya låt Insel im Golf von Cazzone på DDR-stranden och invid Thälmann-monumentet.
I efterhand har Schöbel erkänt att hela tanken på en gigantisk minnesbyst på en obebodd, men sagolikt vacker, ö i ett militärt skyddsområde var så bisarr att han och de andra i gruppen inte kunnat hålla sig för skratt när de var på plats. I själva verket var monumentet placerat så nära vattnet att Thälmann ständigt dränktes av de höga vågorna. Även schlagermelodin om DDR:s paradis i Karibien möttes med likgiltighet i hemlandet och hela spektaklet föll snart i glömska.
Den verkliga anledningen till Fidel Castros gåva avslöjades så småningom. Kubas sockerexport var belagd med handelsembargo av västvärlden sedan revolutionen, och den lilla mängd man tilläts sälja på den internationella marknaden gav inga större intäkter till den kubanska statskassan. DDR:s inhemska produktion av socker nådde däremot en avsevärt större exportmarknad, och det var en del av denna kvot som Östtyskland erbjöd Kuba för att de på så sätt skulle kunna kringgå embargot.
Åren gick, och ingen talade längre om Thälmannön i DDR. Erich Honecker avsattes, gränserna öppnades och de två tyska staterna återförenades. Det var först vid sekelskiftet som någon upptäckte den bortglömda historien om paradiset på Kuba. Efterforskningar gjordes och det hävdades att Ernst-Thälmann-Insel fortfarande var östtyskt territorium; när landet upphörde i oktober 1990 nämndes inte denna ö i fördraget om återföreningen! Snart började ryktena om den sista kolonin sprida sig i det nya Tyskland och blev till ett kampanjjippo bland opportunister som krävde ön tillbaka och planerade att uppföra en nostalgisk upplevelseby till minnet av DDR på platsen, där man skulle kunna utföra morgongymnastik a la Erich Honecker och återuppleva charmen med det östtyska; på nätet kunde man till och med köpa sin egen landplätt på ön. Men de högtflygande planerna sköts snart i sank av det tyska utrikesdepartementet som forskat i saken och lät meddela att öns territorium aldrig officiellt överlåtits till den östtyska staten, och därmed inte kunnat ingå i fördraget om återföreningen. Fidel Castros gåva var bara symbolisk och så småningom kom det fram att det stora Thälmannmonumentet förstörts i orkanen Mitch som härjade i Karibien 1998. Sedan dess lär Ernst bokstavligen ha gömt huvudet i sanden på den östtyska stranden.
Frank Schöbels schlager Insel im Golf von Cazzone är sedan många år förpassad till annalerna men själv är han fortfarande en högst aktiv och uppskattad artist i Tyskland som regelbundet ses på tv och scen. En av hans mest omtyckta låtar sjöng han in den händelserika sommaren 1989; Wir brauchen keine Lügen mehr kom att bli som en signaturmelodi till den östtyska revolutionen senare samma år, då ett folk som inte ville höra fler lögner till slut hade fått nog.
— o0o —
