Sedan några veckor läser jag med stora ögon Mikael Holmströms nyutkomna bok Den dolda alliansen, en 656 sidor lång redogörelse för hur Sverige i hemlighet hade ett djupgående samarbete med NATO under hela det kalla kriget. Vår officiella hållning om alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig var något som i själva verket inte var så allvarligt menat. På senare år var det mer eller mindre allmänt känt att det svenska försvaret endast kunde hålla ut i ett par dagar vid ett fientligt anfall, tills dess hjälp utifrån kom. För hjälp fanns att få från NATO och USA, som i praktiken räknade Sverige som medlem i alliansen redan från 50-talet. Samarbetet var omfattande, särskilt med Norge och Danmark med vilka vi hade ett ingående utbyte av underrättelser mot vår gemensamma fiende Sovjetunionen.

Ubåtar har sedan fartygstypen uppfanns rört sig i våra kustvatten. Den för Sovjetunionen pinsamma grundstötningen med U137 (som i själva verket hade beteckningen S-363; U137 var en lögn som fartygschefen Anatolij Gusjtjin dragit för kommendörkapten Karl Andersson som var förste svensk på den strandsatta ubåten) i Karlskrona skärgård den 27 oktober 1981 var bara en i en rad av kränkningar från främmande makt och del i en decennielång katt-och-råtta-lek mellan svenska marinen och utländska inkräktare. Många naiva debattörer och politiker vid den här tiden insinuerade att ubåtarna i själva verket var minkar eller helt enkelt bara synvillor, och att ingen ville Sverige något ont. Helst skulle Sverige avrusta helt, för att i gå i bräschen för en värld utan vapen där alla är vänner. Kanske var de nyttiga idioter i någon fredsrörelse som på senare år avslöjats som en del i den sovjetiska maskirovkan och fått finansiellt bistånd från Moskva.

Dramat kring den grundstötta ubåten i ett militärt skyddsområde när det andra kalla kriget just hade inletts efter avspänningens 70-tal är väl dokumenterat och finns i minnet hos de flesta, men vad som inte är allmänt känt är att Sverige varken förr eller senare varit så nära krig med Sovjetunionen som under de kulna dagarna i oktober 1981. Ett inledande tecken på det var ögonvittnesskildringen från divisionschefen Jan Andersson, flygförare i en av de två SF 37 Viggen ur F 13 Norrköping som den 28 oktober ingick i incidentberedskapen och gick upp för att inspektera området:

Det ledande fartyget var en modern jagare av typ Krivak. Jag började fotografera men när jag passerade jagaren var det inte som det brukade vara med personal på däck som vinkade och tittade. Jag drabbades av en obehaglig känsla när jag såg att alla luckor var stängda och att ingen människa syntes till på däck. Jag konstaterade att det inte var så hälsosamt att vara så nära som jag var. Jag uppfattade det som att jagaren var beredd för något allvarligare än jag sett vid tidigare möten.

Samma kväll begärde den sovjetiske ambassadören i Sverige, Michail Jakovlev, att fyra sovjetiska fartyg skulle släppas in och dra loss ubåten. Statsminister Thorbjörn Fälldin hade svaret klart sedan innan; det var helt otänkbart. Risken för att sovjetiska styrkor nu skulle försöka genomföra en fritagning av ubåten bedömdes som stor, och Överbefälhavare Lennart Ljung fick därför order om att att vidtaga lämpliga åtgärder för att förhindra detta. IKFN-förordningen om ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet gällde och tillät nu bruk av verkanseld för att förhindra ett fritagningsförsök. Sedan tidigare var kustjägare mobiliserade i området.

Senare samma kväll inleddes ett sovjetiskt fritagningsförsök. Nio fartyg varav två jagare gick rakt mot den svenska territorialvattengränsen. Än så länge hade det svenska försvaret inte hunnit mobilisera fullt ut; ett par Jaktviggen på F 17 och en torpedbåt var det enda som fanns i närheten. Det fasta KA-batteriet på Tjurkö var heller inte driftdugligt, måhända ett resultat av de besparingar som gjorts under 70-talet då man bedömde att risken för krig var mindre. Den här kvällen hade fienden kunnat gå in och hämta ubåten utan motstånd och dessutom var de medvetna om att eldledningen plockats ner i batteriet på Tjurkö. Men vad de inte visste var att Kustartilleriet sent samma kväll lyckats få dit en mobil eldledningsenhet av senaste snitt. Det som sedan skedde räddade Sverige från ett potentiellt krig.

För att försvåra fiendens möjligheter att störa ut eldledningen kan man aktivera en hoppande frekvens på enheten, men funktionen får enbart användas i krigsläge. Eldledningspersonalen följde det största fartygets väg mot gränsen och rapporterade till operationsrummet tusen meter kvar – tre minuter. Spänningen steg i det lilla rummet och snart kom beskedet 700 meter – två minuter. Det var dags för ett beslut och major Lindén som var chef i batteriet tog det när fartygen var 400 meter från den svenska gränsen ute i Östersjön. Ordern var att slå över eldledningen i hoppfrekvens, eftersom Lindén befarade att kriget nu var ett faktum.

Men sedan hände något oväntat. Inom en minut hade samtliga sovjetiska fartyg stannat, just vid rätt sida gränsen. De hade inte väntat sig detta beteende från svenskarna och hade förmodligen tagit det som att Sverige menade allvar. Dagen därpå gjordes ett nytt, och i tjugo år okänt, försök att bryta igenom och ta hem ubåten. En sovjetisk bogserbåt passerade nonchalant förbi den svenska ubåten Neptuns varningssignaler vilket gjorde att ubåten tog upp jakten och så småningom kunde hindra bogserbåten längre in i farleden. De sovjetiska fartygen vid gränsen ökade i antal och var dagen efter uppe i 29 stycken. Ombord på några av dem fanns hundratals marininfanterisoldater som med våld skulle frita ubåten kl 03:00 på morgonen den 30 oktober. Tack vare att det svenska försvaret mobiliserats i snabb takt och nu började visa sin styrka avblåstes det hela endast en halvtimme innan. Sovjetunionen menade nu också allvar – senare samma dag fick den svenska ambassaden i Moskva veta att ”allt kunde inträffa” även om en hög sovjetisk officer kort därefter beklagade hela händelsen i Karlskrona.


Läget mellan Stockholm och Moskva var ganska låst. Efter det medialt uppmärksammade förhöret på land av ubåtskapten Gusjtsjin hotades Sveriges ambassadör i Moskva av vice utrikesministern Zemskov att ”Sverige skulle få betala dyrt för det sätt som man uppträdde”. Några dagar senare fick statsminister Fälldin besked om att två fartyg ur den sovjetiska flottstyrkan nu stävade rakt mot Karlskrona. Det var nu ÖB fick ordern ”håll gränsen”.


Vad som sedan skedde är nog de flesta medvetna om men hur nära krig vi egentligen var har först i våra dagar kommit fram. Flera idag pensionerade befäl jag talat med intygar att läget var skarpt. Jag har fått berättat för mig hur de satt beredda på attackbaser i skogen med skarpladdade Viggen, bestyckade med sjömålsrobot RB 04 och väntade på startorder. Och likt flera andra har jag hört berättelser om vad som setts i den svenska skärgården under 80-talet men som av högt uppsatta avfärdats som synvillor. Någon gång kanske vi kan få reda på sanningen även i den frågan. Det finns för många frågetecken och sidor som saknas i krigsdagböcker med mera.

Artikeln är delvis baserad på kapitlet »’Nu är vi nog i krig’  U137 – Uppvaknandet« ur Den dolda alliansen – Sveriges hemliga NATO-förbindelser av Mikael Holmström. ISBN 9789173534048. Läs den omedelbart!

Tillägg 27 oktober 2011: SvD/Mikael Holmström har publicerat nya artiklar kring S-363/U137 under hösten 2011, bland annat U137 i hemlig led och Nu är vi nog i krig.