Det svenska systemet med reservvägbaser att användas av Flygvapnet i ofred är ingalunda unikt för vårt land. I exempelvis Finland och Schweiz fanns sträckor i det allmänna vägnätet som kunde användas som reservstråk om ordinarie flygfält blivit satta ur funktion genom fientlig handling. Även de båda tyska staterna lät förstärka vissa sträckor i sina respektive Autobahn-nät med uppställningsplatser och andra nödvändiga installationer – i vissa fall fortsatte man till och med att använda vägbaser som byggts på 30- och 40-talen, i propagandan benämnda die Straßen des Führers. I Västtyskland byggdes systemet av Autobahn-Notlandeplätze ut under det kalla kriget, och fortfarande så sent som på 80-talet tillkom flera nya baser.
Många av vägbaserna var koncentrerade till delstaten Niedersachsen och var belägna i närheten av Bremen, alla i närheten av förgreningar från NATO:s bränslepipeline som försåg 13 länder med drivmedel. Norra Västtyskland var välförsvarat, då området vid ett anfall från Warszawapakten skulle blivit utsatt för mycket hårda angrepp i syfte att nå kusten snarast möjligt. En av de nybyggda vägbaserna var NLP II/7 i närheten av Ahlhorn, som stod klar våren 1984. Innan motorvägen öppnades för trafik passade NATO på att genomföra en övning där då det inte annars gavs så många tillfällen att använda det tungt belastade motorvägsnätet i Västtyskland för dessa ändamål. Övningen fick namnet Highway ’84.
För övningens genomförande ansvarade Jagdbombergeschwader 43 vid den närbelägna flygbasen i Oldenburg. Inledningsvis var det bara en övning för Luftwaffe och för en tid var motorvägsbasen den mest trafikerade flygplatsen i hela norra Västtyskland! Flera andra NATO-länder uttryckte dock snart önskemål om att få vara med och öva, varför flygplan och personal från Norge, Danmark, Nederländerna, Belgien, Storbritannien och USA anslöt.Totalt registrerades 2 400 flygplanrörelser på NLP II/7 Ahlhorn under Highway ’84, som genomfördes på tre veckor med endast ett fåtal småstörningar i form av ett par flygincidenter och ett nattligt sabotage av fredsaktivister som kastat ut fotanglar på rullbanan. Lyckligtvis upptäcktes sabotaget innan den dagens flygningar inleddes. Övningen kom att bli den största och den sista på vägbas för den västtyska försvarsmakten. I slutet av 90-talet utgick Ahlhorn, likt de övriga motorvägsbaserna, ur NATO:s krigsorganisation.
Idag får man ha ögonen och kartan med sig för att kunna se rester av de tyska vägbaserna. Tidigare var mittremsan mellan körbanorna belagd med betong, denna är nu uppgrävd och ersatt av gräs som på övriga motorvägar. Uppställningsplattorna kan vara till förvillelse lika de ordinarie rastplatserna längs Autobahn, men har man tur så kan man ännu se de två taxibanelänkarna ut till banan. De är vinkelräta mot vägen. Förra året försökte jag utforska ett flertal av dessa baser i Niedersachsen, men upptäckte till min besvikelse att alla utom en av de fyra jag tänkt besöka var återställda och förvandlade till normala rastplatser. Den sista var fortfarande någorlunda orörd.
Sträckan mellan Heidenau och Sittensen på Autobahn A1 blev vägbas redan 1936. Efter kriget fick den benämningen NLP II/4 Sittensen med en rullbana på 2 000 m. Så här såg resterna ut i april 2010 när jag passerade.
Bakom skyddräcket till vänster i bild syns en av de två taxibanorna ut till rullbanan, vars sträckning fortsatte till vänster om bilden.
Närbild på taxibanan. Den var många år sedan det rullade flygplan på den.
Den sydvästliga klargöringsplattan ger nu bra plats åt vilande långtradare.
Några vidare eskapader ut i terrängen för att utforska kvarglömda installationer gjordes inte på grund av den 30-gradiga hettan på platsen vid tillfället.
I Europa, och särskilt i Tyskland, finns många rester från det kalla krigets dagar kvar att upptäcka.
