Över den gamla kyrkogården i östra Stockholm vilar än idag en rofylld atmosfär. Årtalen på de medfarna och utspridda gravmonumenten är från en tid då allt såg annorlunda ut i vårt land och då livsfarliga epidemier tog med sig tusentals in i döden.
När koleraepidemierna härjade som värst under 1800-talet fick dödgrävarna jobba oavbrutet. Smittas man av den otäcka tarmsjukdomen riskerar man att avlida inom ett dygn på grund av den omfattande vätskeförlust som följer med de kraftiga diarréer som kolerabakterier orsakar. I Sverige inträffade den första koleraepidemin sommaren 1834 och skulle följas av ytterligare sju under de nästa 32 åren.
I och med att befolkningen i allt raskare takt började flytta in till städerna fick sjukdomar stor spridning på grund av otillräcklig hygien och obefintliga avloppssystem. När dessa två brister började rättas till förbättrade den svenska folkhälsan radikalt. Den sista stora koleraepidemin i Sverige grasserade år 1866 och dittills hade massgravar anlagts utanför stadskärnor över hela landet för att smittorisken skulle minimeras. Det berättas om hästdragna kärror som på nätterna hämtade upp kistor med avlidna i Stockholms portgångar, där de ställts ut av anhöriga. På två månader avled 3 665 personer av kolera i Stockholm under den första epidemin 1834.
Men om denna plats verkligen varit en kolerakyrkogård är svårt att säga. Det sägs ha varit patienter från det närliggande Danvikens Hospital som fick sin sista viloplats här, och bland dem fanns förutom kolerasmittade även fattiga och leprasjuka. Vissa av de illa medfarna gravstenarna berättar att i trakten framstående personligheter vilar här, bland dem en kyrkoherde och föreståndare från hospitalet. Kyrkogårdens begravningsbok är sedan länge försvunnen och ingen vet av vilket skäl begravningsplatsen verkligen anlades år 1834.
Det är närmare hundra år sedan den sista begravningen ägde rum här, förutom en enskild jordfästning i en familjegrav som gjordes år 1956. Nu är många av gravmonumenten söndervittrade och de till synes slumpmässigt utspridda stenarna och korsen skapar en mystisk atmosfär på platsen. Griftefriden upphörde år 2006 då det gått 50 år sedan sista begravningen.
Namnet af Rolén tyder på att det här vilar en herre av börd. Undrar vem han var och vad han gjorde. En slagning på Google ger vid handen att det funnits en Johan Samuel af Rosén, född 1794 men död 1846. Det verkar ej vara densamme med tanke på dödsåret. I dag finns 27 levande personer i Sverige med detta släktnamn, förmodligen ättlingar till mannen i graven på ett eller annat sätt.
