Även om Berlin har renoverats ordentligt de senaste två årtiondena, så finns det fortfarande spår av det inferno som rasade i den rikstyska huvudstaden under det andra världskrigets sista dagar. Det gäller bara att veta var man ska titta. I månadsskiftet maj/april 1945 ryckte Röda Armén fram genom staden och än idag kan man följa deras spår mot Riksdagshuset varifrån den sovjetiska flaggan hissades den 2 maj. Slaget om Berlin var den sista stora sammandrabbningen under andra världskriget i Europa och ledde till Tysklands kapitulation den 8 maj 1945.
Som en del av den 1. vitryska fronten under marskalk Zjukovs befäl var den 5. stötarmén under ledning av den 41-årige generalöversten Nikolaj Bersarin först med att nå Berlins östra utkanter den 21 april 1945 för vidare framryckning mot stadens centrum.
Det desperata tyska motståndet utgjordes till stor del av åldringar och ungdomar, de i praktiken enda överlevande vapenföra människorna i Tyskland vid den här tiden. När röda armén närmade sig stadsdelen Mitte mötte de emellertid hårt motstånd med bara ett par kilometer kvar till Riksdagshuset. Den 32. skyttekårens framryckning över Museumsinsel den 28-29 april gick därför långsamt och än idag kan man med egna ögon se såren efter den sovjetiska elden på många byggnader runt Spree. De flesta skotthålen finns på fasaderna som vätter österut. Zjukov erkände senare att denna sista framryckning var en av de svåraste under hela kriget. Den 30 april begick Hitler självmord tusentalet meter från denna plats och den 2 maj 1945 kapitulerade Berlin till röda armén.
Längs delar av den mindre gatan am Kupfergraben, nästan mitt emot det namnkunniga Pergamonmuseum, är fasaderna perforerade.
Det vittnar om ett helvete av enorma proportioner. Oljuden av oändliga skottsalvor, granater, Katiusja-raketer och avgrundsvrål från döende soldater tystnar aldrig hos de som tvingats lyssna på dem.
Am Kupfergraben hamnade i det som senare kom att benämnas Östberlin. Staten DDR som grundades den 7 oktober 1949 ålades att betala ett enormt krigsskadestånd till Sovjetunionen och var således utfattiga redan från början. Större delen av industrin i den sovjetiska ockupationszonen demonterades redan från 1945 och transporterades till SSSR. Östtyskarna var helt i händerna på Moskva och fick aldrig en chans att komma igång på samma villkor som västtyskarna efter kriget.
Därför blev de flesta byggnaderna som fortfarande gick att använda i Östberlin aldrig särskilt renoverade. Ända in på 80-talet fanns det sönderbombade ruiner kvar i staden, liksom det även gjorde i bland annat Dresden och Leipzig. I Östberlin lappade man hjälpligt de hus som låg längs stadens större gator och utgjorde skyltfönstret mot väst. De övriga lämnades orörda, som till exempel vid am Kupfergraben som ligger en bit från Unter den Linden.
Det var inte förrän på 2000-talet som man började renovera fasaderna på riktigt, men eftersom återföreningen kostade så mycket mer än man väntat sig så finns det inte så mycket pengar kvar längre.
Pergamonmuseum på andra sidan Spree har renoverats i några år och har nu förmodligen återfått sitt ursprungliga utseende. En av de stora pelarna på framsidan hade nämligen en enorm skada efter en granat, som på bilden ovan fast mycket större.
En klok paroll bland alla skotthål på väggen. Givetvis är det bra att man renoverar de sista krigsskadorna i Tysklands huvudstad, men samtidigt är det bra att man med egna ögon och fingrar får känna på vad krig innebär. Det behövs inte mycket fantasi för att inse att krig är ett helvete.
