Det svenska musikarvet omfattar inte bara ABBA, Jules Sylvain och Wilhelm Peterson-Berger. I det ingår även 1970-talets arga protestsånger med reservationer mot kapitalismen, Amerika och borgerligheten, oftast framförda av orkestrar tillhörande något av konsonantpartierna inom vänsterpolitikens utmarker med vurm för tvivelaktiga regimer.

I dessa sånger framförs påbud om revolutioner där ingen nåd skall ges direktörerna som skjuts av arbetarna (följt av trumspel som imiterar en kulsprutesalva).

Det sjungs barnvisor där en son uppmanas att göra sin värnplikt så att han kan hantera ett gevär för att sedan veta den rätta vägen ur förtrycket genom att skjuta på borgarna.

Romantiseringen kring det extrema våldet och de blodiga revolutionerna är obehaglig och vidrig. Exemplen ovan är hämtade ur sånger ur Röda Kapellets och Knutna Nävars repertoarer, men det finns hur många sånger och hur många grupper som helst att plocka citat från.

Röda Kapellet var ett argsint band från Göteborg som var tätt förbundet med VPK och Kommunistisk Ungdom. Deras förebild var Sovjetunionen, vilket bland annat märktes i låten Revolutionens vagga där man bland annat påpekar vilka stora uppoffringar det sovjetiska folket och dess ledare gjorde under andra världskriget.

Röda Kapellet fick viss belöning för sin musikaliska kamp; de påstås exempelvis ha fått uppträda på en av de årliga politiska visfestivalerna (Festival des politischen Liedes) i Östberlin. Kanske var det något som ordnades när VPK:s partiledare Lars Werner badade bastu på den östtyska ambassaden i Stockholm, vem vet. Att en VPK-orkester spelade in låtar som hyllade revolutionen var väl inte så överraskande, men jämfört med de ännu argare göteborgarna i Knutna Nävar så var Röda Kapellet rena syföreningen.

Knutna Nävar bestod av en samling musikanter som, likt sitt parti KFML(r) ansåg att Sovjetunionen och dess satellitstater efter Stalins död i praktiken var att betrakta som borgerliga klassförrädare som svikit revolutionen. I deras sånger hyllades i stället den äkta socialismen som utövades i Maos Kina och Enver Hoxhas Albanien.

Knutna Nävar var emellertid inte ensamma om att se Albanien som en stor nation vid denna tid, vilket jag återkommer till längre ner. Det lilla landet vid Adriatiska Havet hade härjats hårt av tre krig bara under 1900-talet och var sedan 1944 en folkrepublik under Enver Hoxha, som ledde de kommunistiska partisanerna i kampen mot den nazityska ockupationen under andra världskriget. Generalsekreterare Hoxha var en stark anhängare av stalinismen och följde den strikt tillsammans med sin premiärminister Mehmet Shehu; bland annat avrättades alla meningsmotståndare och andra element som kunde utgöra hot mot regimen. Stalins Sovjetunionen kom att bli Albaniens nära allierade fram till 1956, då Chrustjov efter tre år tog avstånd från sin företrädares hårda politik och inledde en avstalinisering vilket ledde till att Hoxha bröt med SSSR.

Albaniens nya vänner fanns nu i Peking i form av Mao Tse-Tungs kommunism. Albanien isolerade sig allt mer och i protest mot splittringen mellan Kina och Sovjetunionen avbröt landet sitt deltagande i Warszawapakten 1961 för att formellt utträda 1968. Mot slutet av 60-talet var även den revolutionära rörelsen stor i Sverige, där allehanda organisationer med förkortningar som namn åtnjöt stor uppmärksamhet. Det fanns mycket att protestera mot; primärt kriget i Sydostasien men även en hel del mer eller mindre inbillade hot från etablissemanget i form av Socialdemokraterna, näringslivet och polisen.

För den politiskt intresserade ungdomen som sökte mening med sin tillvaro fanns gemenskapen i de revolutionära rörelserna som inte bara förde strid mot borgerligheten utan också var upptagna med att tjafsa inbördes och med andra konsonantorganisationer om vem som var mest kommunistisk och ville gå längst i kampen för proletariatets diktatur.

Inte konstigt att Säpo och IB hade fullt upp; gaphalsarna utgjorde i vissa fall ett verkligt hot mot vårt demokratiska samhälle och det är idag milt sagt förargelseväckande hur de som då skrek om att man skulle skjuta direktörer idag närmast koketterar med sitt förflutna och tycker att det var en mysig tid med trevlig samvaro. Att de aldrig fått stå till svars för sin kriminella uppvigling är skamligt.

I takt med samtiden gav det socialistiska tryckeriet Ordfront våren 1970 ut en skrift om Albanien. Syftet med den var att sprida kunskap om Albanien och det albanska folket i ett Sverige vars massmedia ständigt snedvrider informationen om landet, enligt förordet. Låt oss ta en titt i denna intressanta bok som förmodligen är skriven av makarna Myrdal och Kessle, även om uppgift om författare saknas. De gav för övrigt samma år ut boken Albansk utmaning.

Den är ärligt talat inte så spännande som det kan verka, eftersom mer än hälften av den ägnas åt att på ett mycket detaljerat sätt beskriva Albaniens historia på ett inte särskilt objektivt sätt. Men därefter blir det mer intressant när landets statsskick och utbildningssystem presenteras.

Som brukligt med folkrepublikerna så lägger man särskild vikt på att nämna att det råder mötes- och yttrandefrihet. Vidare är arbete en skyldighet och staten garanterar individen ett sådant. Notera även beskrivningen av valsystemet. Beskrivningen kunde appliceras på i stort sett vilket land som helst inom östblocket.

Efter ett klargörande om varför Albanien brutit med Sovjetunionen och att Kina nu är föredömet, så tas läsaren med på ett studiebesök i det albanska samhället och får se hur femårsplanerna utarbetas. På sedvanligt kommunistiskt vis frossas det i statistik.

Det fascinerande referatet av motivationsparoller ovan kommer från kapitlet om arbete och sociala rättigheter som återges i sin helhet här nedanför.

På arbetsplatserna råder enighet och ingen ifrågasätter att det bara finns en tidning. Enpartisystemet där alla trivs och ingen har en avvikande åsikt är normen i denna bok. Att staten bestämmer till vilken kustort den albanske arbetaren av tacksamhet till partiet får lov att resa under semestern är det inget konstigt med.

För barnen är det väl sörjt som alltid under den röda stjärnan.

Fostran till att bli en god socialistisk människa inleds i tidiga år tack vare det albanska arbetets parti PPSH.

…och så här fortsätter det. Jag ska för ordningens skull nämna att alla illustrationer i färg här ovan inte är från nämnda bok utan kommer från mitt eget arkiv, liksom enstaka svartvita (har du ett skarpt öga ser du säkert vilka). Något som inte nämns i Ordfronts hyllningsskrift till Albanien är den extrema paranoia mot omvärlden som rådde. Ett tecken på det är de 750 000 bunkrar som byggdes mellan 1950 och 1985 över hela landet, avsedda att bekämpa imperialisternas ständiga försök att invadera Hoxhas Albanien.

Maos död 1976 och Kinas samtal med USA gjorde att Albanien sedermera bröt med landet då man ansåg att efterträdarna vek undan mot borgarna och förrådde revolutionen. Isoleringen blev ännu mer total och förblev sådan under  80-talet. Enver Hoxha avled 1985 och placerades i ett mausoleum i Tirana. Folkens revolution i Östeuropa 1989-90 nådde inte Albanien förrän 1991, då den kommunistiska diktaturen slutligen föll och det var slut med förljugna propagandafilmer likt denna från 1984:

På Youtube finns även en film från ett förstamajfirande någon gång under 70-talet:

Diktaturvännerna Jan Myrdal och Gun Kessles skötebarn, den svensk-albanska föreningen, må vara historia idag. Men att det än idag finns grupper som saknar denna tid, som påstår att Albaniens nuvarande motsvarighet Nordkorea är ett föredöme och att deras tolkning av frihet och demokrati är den rätta, är en skymf. Inte bara mot de många miljoner som fallit offer för ideologin, utan även mot alla oss andra. Än idag förespråkar vissa grupper diktatur och deportering av dem som har fel åsikt eller bakgrund. Det kan vara lätt att förledas och tro att talangprogram i tv och idrottsresultat är kritiska för människans överlevnad , men när frihet och demokrati ifrågasätts inser man snart vad som är viktigt.