Kvarlåtenskapen efter den östtyska säkerhetstjänsten MfS – Ministerium für Staatssicherheit – förvaltas på tre platser i Berlin. Dessa utgör viktiga påminnelser om vad som fram till 1990 pågick i vårt södra grannland och vad människor är kapabla att göra mot andra människor i ett samhälle där den som tänker annorlunda per automatik är fienden.
Var och en av dessa tre minnesorter är nödvändiga att bese för att man ska få lite mer grepp om ondskan och mentaliteten i DDR:s statsapparat. Den senast tillkomna drivs av den federala myndigheten BStU (utläses Der Bundesbeauftragte für die Unterlagen des Staatssicherheitsdienstes der ehemaligen Deutschen Demokratischen Republik) som har till uppgift att bevara arkiven och utreda de brott som begåtts i Stasis namn. Ämnet har ju återigen blivit aktuellt i vårt land efter Birgitta Almgrens nya bok Inte bara spioner… som tar upp de drygt 50 svenskar som enligt Almgrens forskning finns registrerade som agenter eller informatörer i arkivmaterialet. Förhållandet mellan våra länder var tämligen kärvänligt när det begav sig och det är ingen orimlig tanke att tro att de svenskar som förr såg DDR som ett föredöme idag inte gärna vill stå för sina åsikter.
Sedan knappt ett år befinner sig Stasi. Die Ausstellung zur DDR-Staatssicherheit på den av Berlinmuren tidigare kantade Zimmerstraße mellan Checkpoint Charlie och Topographie des Terrors. I samband med flytten har man moderniserat utställningen och dessutom gjort den tvåspråkig. Byggnaden i sig har också en intressant historia då det var här som Hitler den 1 maj 1927 höll sitt första tal i Berlin. Gatorna i dessa kvarter är bland de mest historiskt belastade i hela världen.
Utställningen är uppdelad i nio kapitel som vart och ett tar upp Stasi från olika synvinklar. Arbetsmetoderna ägnas extra uppmärksamhet och man häpnar ibland över deras tillvägagångssätt för att inhämta upplysningar.
Den genomarbetade framställningen gör att man fastnar vid så gott som alla föremål och flera gånger frågar sig hur man själv skulle gjort som medborgare i arbetare- och bondestaten DDR när greppet tagits om ens person och valen varit obefintliga.
Inuti de gröna skärmarna som ser ut att sväva fritt i lokalen finns levnadshistorier från några personer som varit utsatta för Stasis metoder. En värnpliktig soldat förde anteckningsbok i vilken han skrev ner sina mest privata tankar om livet. Den hittades vid en husrannsakan och användes senare mot honom i en rättegång.
Man blir tagen av att studera dessa personers öden när man vet att det var oerhört många fler som utsattes för säkerhetspolisens trakasserier. De sex personer som här delat med sig av sina livshistorier är bara några få av alla som vägrade kröka rygg för diktaturen.
Här finns även prov på Stasis digra utrustning. Bland annat dörrnycklar som passade i stort sett varenda lås i hela landet och lera för enkel avgjutning av de nycklar man ej ännu hade. I en monter står även ministern och Stasi-chefen Erich Mielkes personliga röda portfölj i vilken han påstås ha haft personakter över de högst uppsatta i DDR, däribland även Erich Honecker, att ta till om läget så krävde.
Utställningen hyser många exempel på hur regimen höll sina medborgare under uppsikt; inte bara genom postkontroll, angiveri och avlyssning utan även genom insamling av doftprover från misstänka dissidenter och potentiella kritiker av statsskicket. Ibland togs personer in för vad som sades vara ett enkelt samtal med den lokala polisen som i själva verket var förklädda Stasiofficerare som preparerat den misstänktes stol med en gul duk under sittdynan. Duken absorberade personens doft, placerades i en glasburk och sparades för framtida bruk. Denna typ av förebyggande bevisinsamling var emellertid olaglig till och med i DDR och skedde därför i hemlighet. Specialtränade jakthundar skulle kunna ta upp spåret på den misstänkte om det blev nödvändigt i ett senare skede.
Säkerhetspolisen genomsyrade hela det östtyska samhället. Man beräknar att var 90:e person i DDR på ett eller annat sätt hade kontakter med Stasi. Av en befolkning på drygt 17 miljoner människor innebar det en fast personalstyrka om 91 000 personer och runt 100 000 informatörer och angivare både inom och utom landet. MfS var en synnerligen ambitiös myndighet som inte såg några som helst hinder för att uppnå sina mål.
Stasi såg sig själva som partiets sköld och svärd, vilket visade på organisationens täta band med det statsbärande partiet SED. Feliks Dzerzjinskij, ledare av den tidiga sovjetiska säkerhetspolisen tjekan, var föredömet och man arbetade efter hans skoningslösa metoder mot all verklig och inbillad kontrarevolution. Dzerzjinskij lär ha sagt bara den som håller huvudet kallt, hjärtat varmt och händerna rena kan bli tjekist och detta var polismördaren Erich Mielkes motto under hela sin karriär som minister för statssäkerhet under åren 1957-1989. När vid sammanbrottet ställdes till svars för dödsskjutningarna vid muren, fängslandet av oliktänkande och förtrycket hävdade han att han ”älskade alla människor” vilket möttes av hånskratt från ledamöterna i folkkammaren.
Stasi var en byråkratisk organisation av gigantiska mått. Det producerades oändliga mängder dokument av alla de sorter, till exempel ovanstående som ger förslag på hur en agent kan maskera sig för att undgå misstankar i en folkmassa.
Men även om skrattnerverna retas ibland så kommer man snart tillbaka till verkligheten när man får se bevis på hur folk beter sig i ett land där man inte kan lita på någon, kanske inte ens de egna familjemedlemmarna. I brevet ovan har någon har meddelat sin lokala Stasi-filial om en okänd bil som stått parkerad på en öppen plats i kvarteret i några dagar och som omedelbart väckte vederbörandes misstänksamhet. Det gällde ju att visa sig själv som en god medborgare så att man stod fri från eventuella misstankar om vad som helst från statens sida. Medlöparna var många som alltid i diktaturer.
När man ska beskriva skillnaderna mellan Hitlertyskland och DDR säger man ibland att nazisterna lämnade ett berg av lik efter sig och kommunisterna ett berg av dokument. Det är inte så felaktigt och idag och för många år framöver sitter BStU och pusslar samman pappersbitar ur de tusentals säckar som desperata Stasianställda fyllde när DDR:s sammanbrott var ett faktum. Nu har man fått tillgång till avancerad datorutrustning som arbetar betydligt snabbare med att sammanfoga de miljontals pappersstrimlor som hittats i säckarna. Det beräknades kunna ta BStU:s personal drygt 100 år att pussla samman bitarna innan datortekniken blev såpass avancerad att den kunde ta över arbetet. Vad som döljer sig i dessa säckar återstår att se, men det är väl inte orimligt att tänka sig att det mest komprometterande materialet är det som man strimlade först.
Ett besök på Stasi. Die Ausstellung zur DDR-Staatssicherheit rekommenderas utan förbehåll för alla med minsta intresse för DDR, Berlinmuren och det kalla krigets historia. Plus i kanten för att utställningen numera även är på engelska och att det finns intressant och unik litteratur att köpa i receptionen, dessutom till självkostnadspris eftersom det inte finns något vinstsyfte med BStU:s verksamhet.
Har man tid bör man även passa på att besöka Gedenkstätte Hohenschönhausen, Stasis fängelse där man på plats får ta del av hur staten behandlade alla med avvikande åsikt. Jag har varit där och berättar om upplevelsen i en kommande artikel.
