Puhdys var ett av de största rockbanden i DDR och nådde stora framgångar under 1970-talet. Deras musik innehöll influenser från Uriah Heep, Deep Purple och Led Zeppelin och blev snart en vanlig syn i östtysk tv, på scen och till och med på biograferna då de fick uppdraget att komponera musiken till en av de mest välkända östtyska filmerna Die Legende von Paul und Paula.
Ryktet om Puhdys spred sig snart även till väst och bandet var ett av få som fick tillstånd att turnera i Västtyskland vilket skedde redan 1976. Framöver kom de att uppträda i bland annat Hamburg, Bremen, Dortmund och inte minst Västberlin med jämna mellanrum; de fick till och med ge ut två engelskspråkiga skivor och turnerade 1981 runt i USA. Puhdys blev något av nationella hjältar i DDR. Men så kom skivan Das Buch 1984 med låten Ich will nicht vergessen…
…och tonen uppifrån blev en annan. Sången förbjöds i östtysk radio och tv av skälet att begreppet Deutschland, som var mer eller mindre tabu att uttala i DDR sedan det tidiga 70-talet, förekom i texten som i övrigt handlade om den tyska delningen.
Särskilt pikant var textraden Denk ich an die Leute drüben und hier, an die, die mit uns gemeinsam die ängste besiegen (ung. jag tänker på människorna där och här, som tillsammans besegrade rädslan) som i Erich Honeckers arbetar- och bondestat 1984 gott och väl hade räckt för en enkelbiljett till Stasi-fängelset i Hohenschönhausen.
Tack vare denna paranoida reaktion från statsmakten blev låten, känd som Denke ich an Deutschland, något av en inofficiell nationalhymn i DDR och spelades flitigt under och efter revolutionen hösten 1989. Puhdys spelar än idag och är sedan länge synonymt med begreppet Ostrock, som även innefattar andra framstående rockband från DDR såsom bland andra Silly, Karat och Pankow.
