Trettio tusen åskådare styrde två sensommardagar i augusti 1990 kosan mot Skaraborgs Flygflottilj F 7, som firade sitt 50-årsjubileum med att arrangera två storslagna flygdagar för allmänheten. I samma slag passade man på att uppmärksamma att det var 25 år sedan C-130 Hercules togs i tjänst i Flygvapnet och att godset Såtenäs, på vars mark flottiljen anlades, firade hela 600 år. Det var en uppskattad tillställning.

Det har gått nästan 22 år sedan flygdagarna ägde rum och snart är det nog dags att planera firandet av flottiljens 75-årsjubileum år 2015, under förutsättning att F 7 fortfarande finns kvar då. Ingenting i dagsläget tyder på någon indragning men det går ju inte att veta när försvarspolitiken ibland tar de mest oväntade vändningar utan förnuft. Något som dock planeras redan nu är Flottiljens Dag 2012, som kommer att äga rum på dagen 22 år efter 50-årsjubiléet. Den 25 augusti står grindarna öppna för alla som vill bekanta sig med Försvarsmaktens verksamhet, som de själva uttrycker det. Själv hoppas jag kunna besöka evenemanget precis som jag gjorde den 25 augusti 1990, och här följer några bilder av varierande kvalitet från en kamera som undertecknad inte kunde hantera på rätt sätt då det begav sig –  min filosofi är emellertid ”dåliga bilder är bättre än inga alls” och jag har försökt förbättra dem så gott det går i efterhand.

 

Som Flygvapnets mesta Viggen-flottilj visade F 7 givetvis upp flera av sina AJ 37 med olika beväpningsalternativ i markutställningen.

1973 uppsattes en division på F 21 i Luleå för lätt attack, utrustad med SK 60C med IR- och fotospaningsutrustning i nosen samt vapenbalkar under vingarna. Divisionen lades ner tio år senare men möjligheten att nyttja SK 60 för attackändamål fanns kvar, liksom de ökända Turbomeca-motorerna som under 90-talet ersattes med bättre turbiner från Rolls-Royce.

Stora delar av flottiljens område var tillgängligt för allmänheten och i markutställningen visades de olika flygslagen liksom en kavalkad med några av flygplantyperna som genom åren gjort tjänst på F 7.

För en flygintresserad yngling från Västkusten var det närmast exotiskt att med egna ögon få se en JA 37, till på köpet beväpnad med RB 71 Skyflash. Överflygningar i kustbandet med AJ 37 och SK 60 var nästan vardagsmat under det kalla kriget, liksom några enstaka (då nya) HKP 9, men jaktflyget höll sig av kända skäl längre österut i landet. I raden av flygplan bakom den startande helikoptern syns bl a en gråmålad JA 37. Det nya grå kamouflaget togs fram i mitten av 80-talet då det befanns kontraproduktivt att ha mörkt kamouflage på flygplan vars huvuduppgift var att bekämpa andra flygplan på höjd. De flesta JA 37 målades om, men i varje division fick några flygplan behålla det klassiska brungröna splitterkamouflaget av det skälet att en motståndare inte på avstånd skulle kunna avgöra vilken typ av Viggen han mötte i luften över Östersjön.

Den förtjusande franska fröken Alouette fanns på F 7 åren 1972-1987. I dag finns några bevarade på muséer runt om i Sverige.

Tyvärr var det lite si och så med förmågan att få med hela flygfarkosten på bild när jag gick runt med kameran under denna dag; den speciella fotonosen på denna SF 37 fick inte vara med av någon anledning. Modifieringsprogrammet för AJ, SF och SH-versionerna av Viggen som skulle resultera i versionerna AJS, AJSF och AJSH 37 hade för övrigt ännu inte inletts 1990.

Tillverkningen av JA 37 Viggen upphörde detta år och ännu utbildades flygförare på SK 37 på F 15 som fortfarande fanns vid den här tiden.

Sedan F 16 i Uppsala ombeväpnat till JA 37 i mitten av 1980-talet flyttades TIS 35-utbildningen till F 10 i Ängelholm som därmed blev den enda flottiljen i Sverige med J 35 Draken. I skiftet 80/90-tal fick flygplan 35 något av en renässans med modifieringsprogrammet till J 35J och leveranser av J 35OE till Österrike, som fick sina första flygplan 1987 och kom att använda dem i 19 år. I Sverige togs J 35J ur förbandstjänst 1998. SK 35C var en flitigt nyttjad flygplantyp också i början av 90-talet.

Flottiljen fick även utländskt besök i form av F-16A Fighting Falcon och F-5A Freedom Fighter från grannlandet Norge och den närbelägna flygbasen Rygge. Med tanke på vad vi vet idag om vårt lands försvar under det kalla kriget är det ett intressant val av flaggor man hissat i bakgrunden.

I Mikael Holmströms prisbelönta bok Den dolda alliansen berättas det bland annat om hur norska och svenska militära flygplan besökte varandras baser i hemlighet under det kalla kriget, även utom ramarna för SVENORDA-samarbetet.

Rygge Flystasjon har likt många andra baser från det kalla krigets epok numer minskat sin verksamhet och har släppt in det kommersiella flyget på äldre dagar.

Men om den hemliga krigsplaneringen och spelet under bordet visste givetvis varken flygförare, flagghissare eller aggregatmekaniker något vid den här tiden. I efterhand är det lätt hänt att se ”bevis” på det hemliga samarbetet som kanske bara varit ren slump. Om man väldigt gärna vill att något ska vara på ett visst sätt anpassas så småningom synen efter önskemålen och ser konspirationer bakom varje buske. Det är inte särskilt sunt.

Klockan 13:30 inleddes huvudprogrammet med flottiljchef Stig Abrahamssons öppningsanförande varpå Flygvapnet med en ljudbangande Viggen inledde sin styrkedemonstration med både flygplan och helikoptrar innan det dova och angenäma ljudet av startande Allison-motorer hördes i fjärran. TP 84 efter TP 84 rullade ut till start för att förbereda sitt deltagande i flygdagens final. Det var, och är fortfarande, ovanligt att alla åtta TP 84 Hercules är hemma samtidigt varför synen var tämligen unik.

Gustav 841, Flygvapnets första och äldsta Hercules, flög avancerat och enligt sedvänjan stod Hulken och vinkade åt publiken från lastrampen. Detta uppvisningsmoment har glädjande nog återkommit i senare års uppvisningar. Numera är det dessutom inte omöjligt att besättningen som flyger TP 84 är yngre än själva flygplanet.

En rote SK 60 demonstrerade ett lätt attackanfall med raketer. Det kalla kriget pågick fortfarande i vår omvärld 1990 trots att folk börjat hacka i murar och gjort fredliga revolutioner. DDR existerade fortfarande, i drygt en månad till, och Warszawapakten skulle inte upplösas förrän 1991 liksom Sovjetunionen. Även om risken för världskrig minskat radikalt efter den fantastiska hösten 1989 så förelåg det fortfarande viss osäkerhet kring situationen inom östblocket som befann sig i upplösning. Det var först efter den misslyckade statskuppen i Moskva i augusti 1991 som den sista spiken i Sovjetunionens kista slogs ner och beseglade ödet för den ena av världens två supermakter.

Flygdagens final samlade hela 31 flygplan i en magnifik defilering över fältet. Fjorton Viggen, fyra Draken, tre SK 60, två Lansen och alla åtta TP 84 bjöd på en syn- och ljudupplevelse som etsat sig fast i minnet.

Den storslagna avslutningen var också början till slutet på de stora flyguppvisningarna Flygvapnet skämt bort oss med i flera årtionden. Med 90-talet kom sparkraven i rask takt från en riksdag som inte verkade tänka särskilt förnuftigt utan bara ville lägga ner så mycket som möjligt för att klara budgeten. År 1990 fanns tolv flygflottiljer i vårt land. År 2000 var det sju kvar och sedan 2005 har vi blott tre. Vill man vara otrevlig kan man nästan påstå att hela dagens flygvapen skulle rymmas i defileringen på bilderna ovan. Men riktigt så illa är det ju inte ännu.