Försvarsupplysning är ett ämne som i våra dagar inte behöver ges lika stora resurser som under det kalla kriget. Trots detta är det fortfarande viktigt. Med en försvarsmakt som tycks styras likt ett privat företag utan varken framtidsvisioner eller tillgång till nödvändiga resurser från sina utländska ägare är det som rapporteras kring vårt militära försvar i media sällan särskilt positivt. I många fall är det väl förtjänt, men nyttan av ett sakligt och opartiskt informationsflöde kan ej underskattas för att befolkningen ska känna förtroende och delaktighet i landets säkerhet.

Under det kalla kriget fanns ett utbrett stöd bland medborgarna för ett starkt militärt försvar. Även om statsmakterna ville påskina annorlunda, så var de allra flesta medvetna om varifrån ett fientligt anfall på vårt land skulle utgå. Torsten Gustafsson, försvarsminister under U137-incidenten 1981, råkade i samband med att ubåten stod på grund uttala ”visserligen är vi neutrala men vi vet var vi hör hemma” och fick därefter klä skott för att han sagt sanningen som inte fick avslöjas.

Under förvirringen på 1990-talet efter Sovjetunionens upplösning beslutade våra folkvalda politiker att drastiskt reducera försvarets omfattning. Det militära hotet mot oss hade förvisso minskat, men det hade inte upphört även om vissa tycktes tro det. I och med försvarsbeslutet 1996 inleddes omställningen från ett förrådsställt invasionsförsvar till ett minimalt insatsförsvar, via en övergångsfas benämnd anpassningsförsvar. Försvarsbeslutet som följde år 2000 innebar den största omorganisationen sedan 1925, då Sveriges krigsmakt mer eller mindre avrustades på grund av att det för tillfället var lugnt och stilla i vår omvärld. När verkligheten var ett faktum i början av 2000-talet hade Försvarsmaktens organisation reducerats med nästan 90% på tio år.

Vårt eget territoriella försvar nedprioriteras alltjämt till förmån för av utlandet beordrade internationella insatser. Den förankring bland medborgarna som försvarsmakten åtnjöt under det kalla kriget är ett minne blott; särskilt som den allmänna värnplikten upphört och ersatts av ett yrkesförsvar. När det inte längre åligger på var och en mellan 18 och 47 års ålder att med vapenmakt försvara sitt land mot yttre hot finns inte heller någon anledning för den enskilde att känna något ansvar för och samhörighet med det gemensamma samhället på samma sätt som tidigare, nu när någon annan har det som yrke.

I ett tidevarv där jakten på den egna tillfredsställelsen tillåts kliva över lik för att nå målet om evig lycka är det svårt att uppbåda stöd för ökade försvarsanslag; inte bara för att avslöjanden om Försvarsmaktens klantigheter avlöser varandra i pressen utan även för att man betalar för något som inte ger något uppenbart utbyte i retur. Det underlättar ju heller inte att svensk media inte låtsas om att stormakten i vår omedelbara närhet på senare tid uppvisar offensiva tendenser som liknar de i fornstora dagar. Jag vill hävda att vanskötseln av vårt militära försvar och särskilt avskaffandet av den allmänna värnplikten är de enskilt största felgreppen som tagits sedan 1925 års försvarsbeslut och det hela har skett utan att någon egentligen varken märkt eller sagt något om det. Det romerska uttrycket bröd och skådespel har sällan passat bättre.

Den beslutande församlingen är övertygad om att vi ej behöver utöka vår försvarsansträngning, trots Försvarsmaktens påpekanden om att vi inte har tillräckliga resurser för att försvara vårt eget land om det skulle krävas. Synen på det militära försvaret och dess kostnader är lika enfaldig som hos den som struntar i att betala sin hemförsäkring. Det må spara några kronor för stunden men när man minst anar det gör någon inbrott och stjäl det man värderar högst bland sina tillgångar. Det militära försvaret är allas vår gemensamma hemförsäkring men tråkigt nog förmedlas inte detta synsätt särskilt väl.

Det som idag syns från Försvarsmakten i massmedia är antingen meddelanden om skjutningar på lokala övningsfält, några enstaka informationsbroschyrer och rekryteringsannonser formgivna med låtsas-militära teckensnitt av amerikansk modell. Något sammanhållande och förenande folkförsvar är det sannerligen inte tal om. ”Karlstad, Kabul. Sak samma” är ett påstående som enbart de mest naiva kan instämma i och tyvärr är det ett påstående som Försvarsmakten, efter order från riksdagen, ser som sanning nu för tiden. Jag undrar hur många som ens inser följderna av vad deras folkvalda beslutat om; samhällsorientering anses ju vara ett tråkigt ämne bland de breda massorna som därmed ger fullt mandat åt mer eller mindre välinformerade politiker att bestämma om saker som de facto är av yttersta vikt för vår säkerhet. Ironiskt nog klagas det därefter på hur dåliga politiker vi har eftersom många tycks ha missat att det är vi, medborgarna, som är alla politikers arbetsgivare. Vi har därmed de politiker vi förtjänar.

Kontakt med krigsmakten, med undertiteln Upplysningstidskrift för försvaret, var namnet på en publikation som utgavs av försvarsstaben mellan åren 1945 och 1960. Den tjänade två syften, inte bara som personaltidning för krigsmaktens personal inom samtliga vapenslag utan även som officiellt upplysningsorgan från försvarsstaben. Efter viss debatt i riksdagens andra kammare beslutades att dra in anslagen till tidskriften från och med sommaren 1960 och i stället utreda möjligheterna för totalförsvarsupplysning i annan form. Några ekonomiska skäl för nedläggningen fanns egentligen inte; det påstods däremot att regeringen känt viss irritation över att försvarsstaben i sin strävan att sprida objektiv och saklig information kommit att tangera politiskt ömtåliga områden, som det uttrycktes i en krönika. Nummer 3/1960 blev därmed det sista numret, betitlat Försvar 60, av Kontakt med krigsmakten som enligt redaktionen nådde uppemot 40 000 läsare per utgåva. Dess funktion övertogs samma år av de redan existerande tidningarna Arménytt, Flygvapennytt och Marinnytt som år 2003 ersattes av den försvarsgemensamma tidskriften Insats & Försvar vilken i sin tur lades ner år 2009.

Det svenska totalförsvarets utveckling under de första decennierna efter andra världskrigets slut är i skenet av de senaste årens avslöjanden ännu mer intressant. Med de kunskaper vi idag har om vårt lands dubbelspel under det kalla kriget är det därför ganska intressant att ta del av det som för drygt 50 år sedan skrevs om vårt säkerhetspolitiska läge och om tanken med det svenska militära försvaret. Ur det allra sista numret av Kontakt med krigsmakten, nr 3/1960, följer här delar av en artikel om just detta. Det är intressant läsning för alla som känner ansvar för vårt lands väl och ve. Andemeningen i det som nu följer är nämligen inte så inaktuell som man kan förledas att tro.

Sveriges försvar

av Överstelöjtnant C-H Nordenskiöld

Vilka former får ett militärt angrepp mot vårt land? Svaret på den frågan blir beroende av angriparens politiska och militära syfte, hans resurser, våra försvarsmöjligheter och en mängd andra faktorer. Och bland dem är de psykologiska kanske de mest svårbedömbara.

Syftet kan variera inom vida gränser. Målet kan exempelvis vara att få disponera mindre landområden, baser, genomfartsleder eller fri rätt till överflygningar. Ytterligheten är att hela landet ockuperas och utsätts för stor skadegörelse.Syftet måste avvägas så, att insatserna står i rimlig proportion till de fördelar som kan vinnas. Ju starkare värt försvar är desto större blir angriparens kostnader för att uppnå ett visst syfte. På samma gång skärps angreppsmetodernas art, vilket medför en efter hand stegrad politisk belastning.
En väsentlig utgångspunkt när det gäller att bestämma våra försvarsbehov är alltså att söka klarlägga vilket värde främmande makter tillmäter Sverige och Skandinavien.

Skandinavien och stormakterna

Somliga anser att Skandinavien förlorat sin strategiska betydelse genom den militärtekniska utvecklingen, som efter hand ökat möjligheterna till interkontinental krigföring från baser långt från stormaktsblockens gränsområden. Många anser att ingen närbelägen makt har intressen som utgör ett hot emot vår säkerhet.

Andra pekar på vår långa front i gränsområdet mellan Öst och Väst och anser att båda parter med stor fördel skulle kunna utnyttja svenskt territorium för krigföring. I varje fall skulle båda parter anstränga sig för att hindra motståndaren att dra fördel av vårt lands läge och resurser.

Västs luftförsvarssystem är framskjutet till Skandinavien där man nu disponerar luftbevakningsorgan och flygbaser i Norge och Danmark.

Med stöd av baser i Nordnorge, på Island och på Grönland har Väst ett gynnsamt utgångsläge för att försvåra den sovjetiska ishavsflottans tillträde till Atlanten. I söder kontrollerar Väst de områden kring sydvästra Östersjön med östersjöutloppen, som inte tillhör Sverige. Detta kan av Öst uppfattas som ett hot mot dess östersjöflank. Härtill kommer att västmakterna — så länge de kan försvara sin position där — har stora möjligheter att spärra östersjöutloppen och därigenom hindra sovjetiska sjöstridskrafters förflyttning mellan Östersjön och Atlanten.

För Sovjet skulle det naturligtvis innebära avsevärda fördelar, redan om Väst kunde hindras utnyttja skandinaviskt område på det här antydda sättet.

För luftförsvaret av såväl det sovjetiska hemlandet som de marina baserna i Östersjön skulle det vara av stor betydelse, om man kunde flytta fram sina luftförsvarssystem till Skandinavien. En sådan framflyttning tar emellertid lång tid. Även Väst skulle ha betydande fördelar av att flytta fram sina luftoperativa positioner till svenskt område.

Den sovjetiska ubåtsflottan utgör även från sin nuvarande tillbakadragna basering vid ishavskusten ett allvarligt hot mot Västs sjöförbindelser. Detta hot skulle bli ännu allvarligare, om Sovjet disponerade det gynnsamma baseringsområde, som Skandinaviens västkust utgör. Det tar visserligen relativt lång tid att organisera en fullständig bastjänst för ubåtskrigföring, men med fartygsbaserad underhållstjänst torde Sovjet utan tidsödande förberedelser kunna utnyttja den skandinaviska västkusten för framskjuten basering.

Om Sovjet kunde uppnå fullständig kontroll av Östersjön och östersjöutloppen, skulle risken för angrepp mot dess östersjöflank bli väsentligt mindre. Sovjet skulle — sedan man även hunnit vidta åtgärder för luftförsvaret – dessutom kunna utnyttja Östersjön som bakre baseringsområde för sjöstridskrafter.

Väst har alltså ett gynnsamt geografiskt utgångsläge i Skandinavien, medan Sovjets läge är inringat och instängt. En framflyttning av den ena partens positioner till svenskt område skulle betyda en radikal försämring av den andra partens läge.

Vårt behov av försvar får emellertid inte bedömas enbart med hänsyn till den dagsaktuella situationen. Motsättningarna har inte utjämnats. Verkliga och potentiella konfliktanledningar finns i vårt omedelbara grannskap. Det militärpolitiska läget i vår del av världen inbjuder inte till isolerad avrustning. Förändringar till det sämre kan ske på mycket kortare tid än det tar att förstärka vårt försvar.

Angreppsformer mot oss

Det är knappast troligt, att en angripare enbart förlitar sig på en enda betvingelsemetod. Det troliga är att han istället använder en kombination av olika metoder för att framtvinga en spridning av våra begränsade resurser och för att därigenom åstadkomma snabbast möjliga avgörande. Hur den kombinationen görs beror på de mål angriparen vill vinna och på försvarets utformning och styrka. Av militärpolitiska och ekonomiska skäl kommer sannolikt en angripare — med hänsyn till tidsfaktorns betydelse — att eftersträva så enkla och billiga metoder som möjligt.

Genom att våra försvarsåtgärder förbättras, tvingas en presumtiv motståndare att öka insatsen. Den insats, som angriparen anser vara nödvändig för att nå framgång i en viss situation, kan därigenom bli så stor, att den antingen överstiger vad de eftersträvade målen bedöms vara värda eller också tar för lång lid. Försvaret har då löst sin huvuduppgift — att vara fredsbevarande. Detta understryker betydelsen av att vår krigsmakt har en så mångsidig sammansättning som möjligt och utvecklas så, att en angripare hindras att snabbt betvinga oss. Vi måste sålunda vara beredda på de olika möjligheter som den tekniska och militärpolitiska utvecklingen kan ge.

De kombinationer av betvingelsemetoder som är möjliga kan sammanfattas i ett antal angreppsformer med sinsemellan gradvis ökad intensitet och omfattning. Det kan exempelvis röra sig om strategisk innästling, strategisk kupp, storangrepp utan avsiktlig terror eller terrorangrepp. Vårt försvar bör byggas upp för att motstå så omfattande angreppsformer som våra resurser medger.

Strategisk innästling

Angriparens avsikt med strategisk innästling är att genom en begränsad militär insats — bl a genom innästlade styrkor i kombination med femtekolonnverksamhet och sabotage — erövra delar av vårt land. En sådan angreppsmetod kräver omfattande politiska förberedelser och kan dessutom kombineras med ekonomisk krigföring, exempelvis i form av avspärrning. Innästling av militära styrkor torde främst ske genom flygtransport och – bl a i skärgårdsområden – med små snabba fartyg och ubåtar.

Strategisk kupp

Med en strategisk kupp vill angriparen snabbt och överraskande erövra hela landet eller delar därav.

Sannolikt kommer han då att i första hand inrikta sin luftkrigföring mot vårt luftförsvars stridsledningsorganisation och bassystem för att därigenom få den nödvändiga luftöverlägsenheten. Dessutom sätter han förmodligen in flyganfall, dels mot övriga militära anstalter för att i största möjliga utsträckning störa vår mobilisering, dels mot militära och civila ledningsorgan för att störa vår ledning och dels också mot kommunikationerna för att försvåra koncentreringen av våra stridskrafter. Sannolikt har vi också att räkna med hot om terroranfall.

Begränsade arméstridskrafter sätts in genom flyg-, sjö- och landtransport för att ta strategiskt betydelsefulla punkter. Angriparen fullföljer sedan anfallet med större styrkor.
Strategisk kupp kan utföras med eller utan understöd av kärnvapen. De taktiska atomvapnen ger den anfallande ökade möjligheter att genomföra ett kuppföretag överraskande och med stor snabbhet.

Storangrepp utan avsiktlig terror

Angriparens avsikt är i det här fallet att — i samband med operationer mot exempelvis den europeiska nordflanken (östersjöutloppen och skandinaviska halvön) — genom omfattande militär insats erövra hela vårt land eller delar därav. I den här angreppsformen lägger man sannolikt huvudvikten vid invasion. Angriparen förbereder det avgörande anfallet genom luftkrigföring mot militära och civila ledningsorgan, fasta försvarsanläggningar, flyg- och marinbaser, kommunikationer och försörjningscentra, förråd av drivmedel och ammunition m m samt mot krigsförband av olika slag. Däremot undviker man sådana anfall, som kan få karaktären av avsiktlig terror. I den förberedande bekämpningen före invasionen deltar även marinstridskrafter.

Liksom tidigare har man anledning att räkna med att angriparen samtidigt kan utföra en stor invasion över landgränsen och en stort upplagd invasion över havet inom ett invasionsområde. Man kan sannolikt också vänta luftlandsättningar i samband med övriga invasionsformer.

Storangreppet kan utföras med eller utan understöd av kärnvapen, och avspärrning kan ingå som en del av angreppsformen.

Terrorangrepp

Med terrorangrepp syftar angriparen till att genom ohämmade kärnvapenanfall med robotar och flygplan — eventuellt i kombination med kemisk och biologisk krigföring — snabbt bryta vår försvarsvilja och motståndsförmåga. Avsikten är att terrorangreppet snarast skall fullföljas med ockupation. Metoden förutsätter, att angriparen är beredd att ta de politiska och militära konsekvenserna av sannolika reaktioner i omvärlden. Angriparen måste också kunna ta nackdelen av att bl a vårt näringsliv helt lamslås och att radioaktiv beläggning kan uppstå inom stora områden.

Den militärhistoriskt bevandrade noterade säkert artikelförfattarens namn. Claes Henrik Nordenskiöld (1917-2003) var son till general Bengt Nordenskiöld, flygvapenchef 1942-1954. Nordenskiöld d.y. var under sin karriär bland annat flottiljchef på F 10 1960-1962 innan han blev chef för flygstaben. Han lämnade senare krigsmakten i protest mot de nedskärningar som då gjordes. Vad han ansåg om nedskärningarna under 1990-talet har ej meddelats. Däremot kan man väl med ledning av det han 1960 skrev dra egna slutsatser:

Vårt behov av försvar får emellertid inte bedömas enbart med hänsyn till den dagsaktuella situationen. Motsättningarna har inte utjämnats. Verkliga och potentiella konfliktanledningar finns i vårt omedelbara grannskap. Det militärpolitiska läget i vår del av världen inbjuder inte till isolerad avrustning. Förändringar till det sämre kan ske på mycket kortare tid än det tar att förstärka vårt försvar.

Det tål att tänkas på. Jag vill gärna ha en hemförsäkring som täcker det mesta. Det vill vi nog alla innerst inne, även de som fått för sig att vi ingen behöver för att spara pengar.

– o0o –