Nämn DDR och de flesta tänker på monotona grå nyanser. En orsak till frånvaron av färg på byggnaderna runt om i landet sägs ha varit att det var svårt att importera grälla färgpigment till den inhemska kemiska industrin i någon större omfattning, men den östtyska statsapparaten gjorde heller inga större ansträngningar att färglägga DDR i övrigt. I byggandet av socialismen fanns det inte utrymme för några nyanser i samhället.

Den östtyska färglösheten personifierades utmärkt av generalsekreteraren i SED:s centralkommitté och ordföranden i DDR:s statsråd, Erich Honecker, som med Leonid Brejznevs goda minne manövrerade ut sin mentor Walter Ulbricht 1971 och styrde landet tills han själv blev avsatt den 17 oktober 1989. Erich var det fjärde av sex barn i gruvarbetarfamiljen Honecker och växte upp så långt västerut i Tyskland det nästan gick att komma. Han föddes i byn Neunkirchen i Saarland 1912, bara ett par mil från gränsen till Frankrike, och skulle i år ha fyllt 100 år.

Skildringarna om hur det var att befinna sig nära maktens kärna i Hitlertyskland har blivit många i takt med att åren gått och fler arkiv öppnats. Däremot har det, drygt tjugo år efter det kommunistiska maktblockets sammanbrott i Östeuropa, inte tillnärmelsevis publicerats lika många berättelser om hur det dagliga livet i partitoppen fortgick i dessa länder. Det är därför särskilt intressant att läsa Lothar Herzogs memoarer som gavs ut på 100-årsdagen av Erich Honeckers födelse den 25 augusti i år. Herzog var Honeckers personlige betjänt och livvakt under tolv år fram till mitten av 1980-talet.

Bokens titel Honecker privat – ein Personenschützer berichtet (Honecker privat – en livvakt rapporterar) ger intrycket av att den uteslutande ger inblick i Erich Honeckers privatliv. Dessbättre (eller dessvärre, beroende på hur man ser det) så är titeln förmodligen satt för att boken ska sälja bättre. Herzog berättar nämligen om sitt liv som servitör och personlig assistent åt fler än Honecker och man får i boken en god uppfattning om hur det rent allmänt var att tjänstgöra för partieliten i Östtyskland, både hemmavid, i statsledningens reservat i Wandlitz och på resor världen över. Han föddes i Chemnitz under kriget och inledde sin yrkesbana som servitörslärling på Interhotel Chemnitzer Hof i staden som då döpts om till Karl-Marx-Stadt, och fick i slutet av sommaren 1961 fast anställning i hotellets restaurang. Han var en av få som stannat kvar då de flesta av hans lärlingskompisar efter avslutad utbildning flytt till väst i sista minuten innan taggtråden delade Berlin.

Personalbristen hade även drabbat det östtyska gränsskyddet, vars personal i stora mängder flytt landet i samband med det som officiellt benämndes åtgärderna den 13 augusti. Ynglingen Herzog, som sympatiserade med dessa åtgärder, blev i samband med detta övertalad av partiets ungdomsorganisation FDJ att ansluta sig till en frivillig gränsbataljon och på sin artonårsdag skrev han under för tre år vid järnridån. Här kunde historien ha slutat om det inte vore för att han, som om vore det en film, strax före inryckningen blev tilltalad av en främling som frågade om han inte hellre ville göra något annat och jobba i Berlin med det han utbildat sig till. Tiden gick och plötsligt blev Lothar inkallad på hotelldirektörens kontor, där två nya främmande män väntade och på nytt ställde frågor om han önskade flytta till Berlin. Orsaken till uppvaktningen avslöjades inte denna gång heller. En månad gick innan de två dök upp på hotellet igen och nu vidtog en diskussion. De mystiska männen hade tidigare krävt att han skulle ta farväl av sin fästmö för att erbjudandet skulle vara aktuellt, något han ej gjort då han inte fått någon förklaring till varför han över huvud taget kontaktats av dem. Det hela slutade med att Herzog fick veta att han skulle inställa sig på en adress i Berlin den 17 januari 1962. Det visade sig vara där MfS HA PS hade sitt högkvarter och han hade blivit anställd av Stasis avdelning för personskydd av landets stats- och partiledning – Hauptabteilung Personenschutz.

Den som väntar sig några snaskiga avslöjanden om det östtyska ledargarnityrets privata lyxliv i denna bok kammar dock noll. Dels för att det är tydligt att Lothar Herzog kände stor stolthet i sitt yrke och hade den högsta respekt för sina chefer, men också för att någon dekadens av för diktaturer typisk sort ej förekom. I en intervju nämner Herzog att han inte har några hemligheter om Honecker att avslöja, eftersom det inte hände något sensationellt under de 23 år han arbetade som betjänt och livvakt åt de politiska topparna i DDR. Den ”lyx” som centralkommitténs medlemmar som bodde i Wandlitz norr om Berlin åtnjöt inskränkte sig mest till att de där kunde handla västvaror i en egen Intershop-butik på området och betala med DDR-mark i stället för de västmark som övriga Intershops i landet krävde.

Produkter från väst var nämligen något som uppskattades av makarna Honecker. Herzog berättar att Erich föredrog burköl från Dortmund, Langnese-honung och snabbkaffe från Néscafe framför de inhemska varianterna. Hustrun Margot rökte västtyska cigaretter av märket HB. Under sin tid som personlig betjänt åt Erich Honecker, 1971-1984, stod han ständigt till förfogande för allehanda önskemål som kunde tänkas uppkomma. Särskilt många extraordinära uppdrag blev det dock inte.

Herzog beskriver en händelselös tillvaro i Wandlitz med ett centralkök som var öppet dygnet runt men sällan lagade mat på andra tider än de vanliga, och med klubbhus, simhall och andra bekvämligheter som också alltid var tillgängliga men aldrig nyttjades av varken Honecker eller de andra i partiledningen. När det trots allt ringdes efter något från köket levererades detta med en bil av fabrikatet Wartburg, åtminstone inledningsvis tills det kom klagomål att dess tvåtaktsmotor förde för mycket oväsen i den lilla inhängnade byn. För att inte störa kvällsron importerades därför en Volkswagen-buss från klassfienden i väst för matleveranserna.

De östtyska ledarnas bordsskick lämnade en hel del att önska. Det slafsades, rapades och talades med mat i munnen vid borden, skriver Herzog som också nämner att han bara en enda gång under sina 13 år som personlig betjänt till Erich Honecker fört en dialog med honom. Honeckers kommunikation med sin passopp inskränkte sig till Guten Morgen och Tag. Han inledde varje dag med att dricka saften från en pressad citron, för att förbli frisk och kry, och valde helst kassler eller Bouletten, en östtysk variant av frikadeller, till middag. Margot, å andra sidan, var mer öppen mot Herzog och visade visst intresse för hur hans familj hade det. Vid ett tillfälle visade hon till och med honom hur man använde den diskmaskin som installerats i hushållet. Herzogs intryck av Margot, som i sin roll som utbildningsminister var mycket illa omtyckt av befolkningen i landet och kallades den lila häxan på grund av sin fäbless för hårfärgning, var att hon nog hellre velat sköta deras hushåll själv, vilket hon till viss del gjorde. På annat håll har Margots privatchaufför på samma sätt beskrivit att hon var tämligen lätt att prata med och intresserade sig för sin personals väl och ve. Det är inte utan att man undrar hur Erich och Margot egentligen trivdes ihop.

Erich Honeckers privatliv ger intryck av att ha varit minst lika grått och monotont som hela landet i övrigt och som den arbetarson han var lär han motvilligt ha accepterat att ha en personlig betjänt, vilket eventuellt förklarar den distans han höll till Herzog. Honeckers privatliv beskrivs som oerhört händelselöst och enahanda, med jaktutflykterna på Schorfheide norr om Berlin som en av mycket få ljuspunkter i tillvaron. Samtidigt var han en starkt övertygad anhängare av den marxistisk-leninistiska ideologin han, liksom sina föräldrar och fyra syskon, vigt sitt liv åt. Vid de få resor han gjorde i sitt eget land såg han inte det förfall som var så uppenbart för alla andra.

Partimedlemmen Herzog, som trodde på systemet, började inse att chefen kanske inte hade grepp om verkligheten då han påstod att medborgarna i DDR hade det mycket bättre än i väst. Den information som Honecker fick var alltid anpassad till kartan och inte till realiteterna. Ett bevis på detta var att fastigheterna längs de stora utfartslederna från Berlin norrut till Wandlitz alltid hölls i fint skick. Åtminstone utåt, på markplan. Det var det som man såg genom fönstren på de limousiner som transporterade partiledningen. Intressant är också reseberättelserna från statsbesök i många länder där Herzog på ett inlevelsefullt sätt beskriver hur det var att representera lilla DDR i den stora världen. Episoderna är många och läsvärda, och sällan har väl förhållandet mellan förmyndaren storebror Sovjetunionen och lillebror DDR beskrivits på ett mer träffande sätt än hur det gick till när Honecker skulle besöka Leonid Brejznev och fick vänta i tre dagar innan den sovjetiske generalsekreteraren behagade dyka upp. Beroendet av Sovjetunionen var totalt för den östtyska statsledningen, som alltid tvingades ta vägen om Moskva på hemvägen från statsbesök för att avlägga rapport.

Det var först när sonsonen Roberto kom till världen 1975 som Erich Honecker för första gången började visa någon form av livsglädje, skriver Herzog vidare. Som morfar visade Erich en mänsklig sida, som tog sig uttryck i både lekar och utflykter när pojken växte upp. Roberto fick till och med en cockerspaniel, Flex, som visade sig vara en byracka av sämre sort. Den skällde och levde om, vilket störde personalen såpass mycket att det blev problem. Det gick såpass långt att Lothar Herzog en dag tog mod till sig och för första gången någonsin tilltalade sin chef för att fråga om det fanns möjlighet att inte låta hunden vara i matsalen när han serverade, eftersom han var rädd att bli biten i benen och snubbla. Honecker förstod problemet och såg till att Flex inte fanns i rummet nästa gång. Men det dröjde inte länge förrän han, till Herzogs stora förvåning, föll till föga för sonsonen och släppte in hunden igen. Dagen därpå blev Herzog förflyttad och förbjöds att vistas i Honeckers närhet. Några månader senare blev han avskedad från Stasi och avdelningen för personskydd. Huruvida det var hundepisoden som var anledningen fick han aldrig något svar på. Samtidigt hade nämligen Stasi fått reda på att Herzogs dotter blivit kompis med en yngling från Västberlin som hon därefter ringt flera telefonsamtal till, vilket kan ha fått den paranoida säkerhetspolisen att misstänka att det fanns risk för ett flyktförsök.

Lothar Herzog fick så småningom ny anställning som hovmästare i en av restaurangerna i Palast der Republik, det brunglasade nöjes- och kulturetablissemanget i centrala Östberlin. När PdR så småningom stängdes på grund av asbest 1990 började han arbeta på kongressanläggningen BCC i före detta Västberlin, där han blev kvar fram till pensionen år 2005.

Honecker privat – ein Personenschützer berichtet ger en inblick i hur politbyrån och Erich Honeckers privatliv tog sig ut. Samtidigt blir man lite förvånad över det, förvisso även för författaren själv, snopna slutet och känner ett stort sug av att få veta mer om hur det dagliga livet i dessa kretsar var. Boken är emellertid Lothar Herzogs memoarer och inte någon levnadsbeskrivning av Erich Honecker, den till synes färglöse och oromantiske kommunistiske politikern som i själva verket hade en flera skelett i den garderob som öppnats efter hans död. Jag återkommer till dessa i en senare artikel, för den gråe Erich har en mer spännande livshistoria än man först kan tro.

Boken finns tills vidare enbart utgiven på tyska. Har du kunskaper i detta språk och är intresserad av DDR kan jag rekommendera den.