Det har gått 40 år sedan Natos framtidstromb lyfte för första gången. Den 17 augusti 1974 lättade det europeiska samarbetsprojektet Panavia PA.200 Tornado MRCA från rullbanan i Manching i Västtyskland. Under 80- och 90-talen skulle Tornado i olika varianter utgöra ryggraden i sina tre hemländer Tyskland, Italien och Storbritanniens luftförsvar. Typen exporterades även till Saudiarabien. Konstruktionens mångsidighet medgav att en rad äldre flygplantyper kunde ersättas i Natos luftförsvar under det kalla kriget, däribland Avro Vulcan, Blackburn Buccaneer och F-104 Starfighter.
Luftwaffe Tornado IDS 44+61 målad som prototypen P.01. Bild: Panavia Aircraft, september 2014
För att uppmärksamma 40-årsjubileet av jungfruflygningen har Luftwaffe, Royal Air Force och Aeronautica Militare låtit måla upp några av sina flygplan i mer eller mindre fantasifulla dekorer. Prototypen P.01 har exempelvis återuppstått i form av Luftwaffes Tornado IDS 44+61 som fått en målning snarlik sin anfader. En annan tysk Tornado, 46+24, bär det speciella jubileumsmärket på fenan vilket även den italienska ECR-maskinen 50-01 gör.
Italiensk Tornado ECR med arg framtoning. Bild Jerry Gunner via Wikimedia Commons.
Den 17 september firades 40-årsdagen i Manching inför 800 särskilt inbjudna gäster. I samband med jubileet har konsortiet Panavia Aircraft producerat en välgjord och intressant film om systemet som ännu gott och väl fyller sin funktion. Den 992:a och sista Tornadon byggdes 1998 och under de fyra decennier som gått sedan första flygningen har totalt över tre miljoner flygtimmar producerats.
Någon stridserfarenhet fick Panavia Tornado inte förrän under Operation Granby/Operazione Locusta i kriget mot Irak 1990-1991, då flygplan från Storbritannien, Italien och Saudiarabien deltog. Därefter har Tornadoflygplan deltagit i konflikter i bl a Kosovo, Libyen och nu senast i Afghanistan.
Fyra decennier i luften firas med Tornado från tre länder. Bild: Bundeswehr
Genom åren har Tornadoflottan uppgraderats för att svara upp till det moderna slagfältets krav. T ex har den ursprungliga brittiska Ground Strike/Reconnaissance-varianten GR.1 vidareutvecklats till GR.4.
RAF Tornado GR.4 i Kandahar, Afghanistan 2012. Bild: Dave Blackburn, RAF, via Wikimedia Commons.
Jaktversionen ADV, som inom Royal Air Force fick den egna beteckningen F.3, togs ur aktiv tjänst år 2011 och ersattes då av Tornadons yngre släkting Eurofighter Typhoon som måhända gör jobbet lika bra men inte alls utstrålar styrka på samma sätt som sin anfader. Så småningom ska de kvarvarande GR.4-maskinerna ersättas med den amerikanska nykomlingen F-35, men det tycks dröja och affären är omdiskuterad.
Tornado GR.4 ZA412 ur RAF 617. Sqn uppmärksammar 70-årsjubileet av Dambusters-uppdragen i Tyskland 1943. Bild: Alan Wilson via Wikimedia Commons
I Tyskland och Italien har man också börjat ersätta sina Tornado med Eurofighter, men ännu är inte dagarna räknade för flygplanet som trivs bäst på lägsta höjd i dålig sikt; Bundeswehr hoppas kunna behålla sina kvarvarande flygplan i minst tio år till och Panavia själva hävdar att de genom moderniseringar och modifieringar kan hålla Tornado i luften ända fram till 2035.
Aeronautica Militare Tornado IDS 36-51 ur 36. Stormo på flygdag i Waddington 1990. Bild Mike Freer via Wikimedia Commons.
Huruvida det finns någon verklighetsförankring i dessa antaganden återstår att se, men det är om inte annat ett mycket gott betyg till konstruktionen och de snillrika hjärnor som underhåller det europeiska vidundret. Det är inte illa för ett projekt som var en produkt av det kalla krigets realitet i Centraleuropa; vi får hoppas att framtiden inte utvecklas så att Tornado för första gången behöver utföra sina uppgifter i de geografiska områden den var byggd för.
