Det är först de senaste få åren som många detaljer ur vårt lands historia under efterkrigstiden blivit offentligt kända.
En av de nyare upptäckterna i det kalla krigets skattkista rör den penningreserv som i största hemlighet togs fram under det andra världskriget och fanns i beredskap ända in på 1990-talet.
Historien ger åtskilliga exempel på akut kontantbrist i länder under svåra kriser eller krigstillstånd. När samhället står under angrepp tömmer folk sina bankkonton, något man även räknat med skulle ske i Sverige i ett sådant läge. En annan påtaglig risk då krigsfara råder är att fienden söker destabilisera ekonomin genom att trycka stora mängder förfalskade sedlar. Det skedde i Europa under 30- och 40-talen, och med detta färskt i åminnelse fattade Riksbanken 1951 ett beslut om att låta trycka beredskapssedlar motsvarande det totala belopp som vid den tiden var i allmänt omlopp: 4,3 miljarder kronor, vilket i dagens penningvärde motsvarar ca 55 miljarder.
Det skulle göras snabbt och i största hemlighet, vilket visade sig bli svårt att genomföra här hemma. Till tryckningen av de ca 124 miljoner sedlarna anlitades därför för första – och enda gången i svensk historia – ett utländskt sedeltryckeri; Thomas de la Rue & C:o Ltd i London fick uppdraget efter att specialtillstånd givits av regeringen.
Sedlarna transporterades 1952-53 till Sverige i totalt 2 663 trälådor och placerades därefter i bergrum runt om i landet. Riksbanken hyrde utrymmen i en mängd berganläggningar, bland annat i Stadsparksberget i Jönköping där delar av den svenska guldreserven lär ha förvarats under kriget.
Förfarandet kring den svenska penningmedelsförsörjningen under krig och krigsfara finns beskrivet i lag (1957:684) som ännu gäller, om än med vissa förändringar som gjorts genom åren. I kungörelsen 1964:18 om tillämpningen av denna lag finns direktiv för framställning av s k provisoriska betalningsmedel:
14 § Riksbanken, mynt- och justeringsverket och postverket samverka för att trygga tillgången på sedlar och mynt i landets olika delar. Det ankommer på riksbanken att, om så erfordras för motverkande av knapphet på sedlar och mynt, i förekommande fall efter samråd med mynt- och justeringsverket vidtaga åtgärder för förfärdigande och utgivande av provisoriska betalningsmedel.
Det fanns två avsikter med de svenska beredskapssedlarna; dels som ersättning vid kontantbrist i krig eller krigsfara, men även som betalningsmedel i ett Sverige under ockupation.
I vår grundlag står skrivet under kapitlet rörande krig och krigsfara att regering och riksdag ej får fatta beslut på ockuperat område. Generellt gällde under kalla kriget att rikets ledning och statschefen skulle lämna Stockholm om läget så krävde för att bege sig till en skyddad plats i de inre delarna av landet. Om delar av Sverige skulle ställas under ockupation, var planen att beredskapssedlarna skulle användas som betalningsmedel i de delar av vårt land som fortfarande var fria.
Genom att förvara krigskassan i bergrum skulle de förbli okända för fienden som därmed inte haft någon möjlighet att på förhand sabotera ekonomin med falska sedlar eftersom beredskapssedlarnas utseende hölls hemligt. De lagrades på platser i mellersta och norra Sverige då man under 50-talet räknade med att ett angrepp från Warszawapakten skulle ske söderifrån. Längst ner i högra hörnet på varje sedel trycktes bokstaven B eller N, som man tror anger plats för förvaring – Bergslagen eller Norrland. Bergslagens geografi är sådan att den haft, och fortfarande har, mycket stor betydelse för det svenska totalförsvaret.
De 124 miljoner sedlarna kom att förbli liggande i Riksbankens valv i urberget runt om i Sverige. Deras utseende gjordes medvetet okomplicerat för att förenkla för mindre tryckerier om det fanns behov att producera fler sedlar, men utan såväl vattenstämpel som metalltråd. 1982 beslutades att den då trettio år gamla krigskassan skulle förstöras och ersättas av modernare sedlar. Sedelpapper togs fram och lades i beredskap i bergrummen, men någon reell tryckning ägde aldrig rum. Först 1994 avvecklade Riksbanken slutligen arbetet med en särskild beredskapsvaluta. Nästan alla av de ursprungliga sedelbuntarna från 50-talet eldades upp i början av 80-talet.
I februari 2012 invigdes den nya utställningen Gömda och glömda – hemliga krigssedlar på Kungliga Myntkabinettet i Stockholm. För första gången visas för allmänheten några exemplar av de sedlar som återupptäcktes av en tillfällighet år 2004 då Riksbanken skulle stänga ett av sina kontor. I ett kassaskåp hittades en förseglad tygsäck märkt beredskapssedlar.
I säcken hittades tre buntar om tusen sedlar i valörerna 5, 10 och 100 kronor. Deras utseende var helt okänt och de räddades i sista stund. I efterhand har det framkommit att även 50-kronorssedlar trycktes, men några sådana finns inte bevarade. Beredskapssedlarna var det fysiska beviset på att den hemliga krigskassan verkligen existerat. En tjänsteman på Riksbanken hade redan år 2000 råkat försäga sig i samband med att en hembygdsforskare i Jönköping skulle skriva om Stadsparksberget, men något konkret annat än att det hade funnits sedlar av ett helt annat utseende fick forskaren inte veta.
Efter upptäckten år 2004 började hembygdsforskaren Magnus Widell tillsammans med Kungliga Myntkabinettets chef Ian Wiséhn forska i sedlarnas historia och fick tillgång till arkiv och ytterligare uppgifter kring denna helt okända del av det kalla krigets Sverige. En första blänkare om detta historiska scoop publicerades på ekonomisajten E24 år 2008, men sedan dess har de två forskarna arbetat vidare med ämnet. Det har mynnat ut i att utställningen Gömda och glömda öppnades på Myntkabinettet den 17 februari och att boken Sedlar i beredskap – Sveriges pengar i kristider samtidigt presenterades. Utställningen är liten, men är man intresserad av annorlunda aspekter av vår samtidshistoria är det väl värt att ta sig till Myntkabinettet och med egna ögon se sedlarna vi skulle använt om kriget kommit. Hela historien uppmärksammades av Svenska Dagbladets förträfflige försvarsreporter Mikael Holmström i samband med utställningens öppnande.
Samtidigt kan man ju fundera över hur mycket annat rörande krigsförberedelserna i vårt land som fortfarande är okänt och bara väntar på att bli upptäckt av någon forskare. Jag är övertygad om att vi bara är i början av denna historieskrivning.
