De var belägna allra längst norrut i Västtyskland med uppgift att försvara den strategiskt viktiga västra delen av Östersjön och hindra Warszawapaktens marina förband att ta sig ut mot Nordsjön och Atlanten. Det västtyska marinflyget utgjorde en viktig resurs under det kalla kriget. I dag har det minskat betydligt i omfattning och flera av flygbaserna har lämnats åt sitt öde. En av dem finns vid byn Eggebek några mil söder om gränsen till Danmark.
Den nya västtyska staten som grundades 1949 efter fyra års vakuum, då Tyskland som nation ej existerade, avsågs förbli en demilitariserad zon där de allierade segrarmakterna ansvarade för säkerheten. Tanken var god, men verkligheten en annan och när spänningarna längs den nya järnridån ökade radikalt i början av 1950-talet höjdes allt fler röster för ett upprättande av ett inhemskt försvar. Kriget i Korea och misstankarna om att man på andra sidan gränsen, med Sovjetunionens goda minne, i skymundan började formera egna militära förband, medverkade till att de allierade 1954 godkände bildandet av Bundeswehr i Förbundsrepubliken Tyskland. Samtidigt med dess upprättande i november 1955 antogs Västtyskland som medlem i NATO. Ett av villkoren för den västtyska krigsmakten var att personalstyrkan fick uppgå till maximalt 500 000 man. Ett annat var upprättandet av en urvalskommitté som skulle säkra att framtida högre befäl inte hade fläckad bakgrund från Wehrmacht. Vidare återinfördes den allmänna värnplikten för alla män mellan 18 och 45 års ålder från 1956.
Visa Flygbaser i Schleswig-Holstein under det kalla kriget på en större karta
Historien om de marina flygstyrkorna inom Bundesmarine tog sin början 1957, då 1. Marinefliegergruppe bildades på Holtenau i Kiel. Piloter hade sedan en tid utbildats av den amerikanska flottan och när 1. Mflgrp blev aktivt i mitten av 1958 kunde man flytta verksamheten till Jagel, nordväst om Kiel, vilket var avsikten från första början. De två divisionerna inom den marina flygkåren, som ett år senare ombildades till ett eget förband och nu blev Marinefliegergeschwader 1, hade som uppgift att säkra farvattnen mellan Östersjön och Nordsjön. För detta var man utrustade med attackflygplanet Armstrong-Whitworth Seahawk och ubåtsjaktflygplanet Fairey Gannet. Under samma år, 1958, sattes även en andra flygkår upp med uppgift att bedriva havsövervakning och fotospaning. 1960 ombildades denna till MFG 2, som efter ett antal förflyttningar och organisationsförändringar slutligen 1965 baserades på det nygamla flygfältet vid Eggebek.
Eggebeks historia som garnison är jämförelsevis ung. Fältet stod klart strax före krigets utbrott och användes som mellanlandningsplats för tyska flygförband på väg mot Danmark, Norge och Storbritannien. När de brittiska styrkorna befriade denna del av Tyskland 1945 togs området över av Royal Air Force, som efter att ha skickat hem all funktionsduglig kvarlämnad materiel på fältet jämnade allt och förvandlade platsen till åkermark. Tio år senare stod en nybyggd flygbas, uppförd enligt NATO-standard, klar på samma plats.
Det var emellertid inte marinflyget som tog basen i besittning då den öppnades i november 1960 utan det nybildade västtyska flygvapnet som med RF-84F Thunderflash upprättade ett fotospaningsförband, Aufklärungsgeschwader 52, på Eggebekfältet. Fem år senare ombaserade AG 52 till närbelägna Leck varpå MFG 2 kunde flytta till Eggebek, där man kom att stanna i 40 år tills förbandet drogs in år 2005 och flygverksamheten på fältet upphörde.
Som villkor för Tysklands återförening 1990 ställde de fyra allierade segrarmakterna ett flertal krav av samma karaktär som 45 år tidigare. Bland förband sig det nya Tyskland att inte basera några kärnvapen eller utländska förband på det territorium som tidigare utgjorde DDR. Dessutom fick det sammanslagna militära försvaret omfatta maximalt 370 000 man, vilket resulterade i ett avsevärt överskott av både manskap och materiel. Det blev inledningen på en omfattande reduktion av Tysklands stående styrkor och betydde indragning av en mängd flygande förband inom det tidigare västtyska flygvapnet och marinflyget. Systerförbandet MFG 1 lades ner 1993 och delar av deras verksamhet överfördes till MFG 2, som kom att överleva ända till år 2005 då marinflyget omorganiserades och fick en ny huvudinriktning. Dagens uppgifter för de tyska marina flygförbanden omfattar flygräddning och havsövervakning, en ansenlig skillnad mot verksamheten under det kalla kriget då huvuduppdraget var att med vapenmakt hindra Warszawapaktens sjöstyrkor att landstiga eller ta sig upp genom de danska bälten och ut i Nordsjön och Atlanten.Det förstnämnda var även det svenska flygvapnets Första flygeskader E 1:s huvuduppgift.
Den tekniska utvecklingen på båda sidor om järnridån skapade ett behov av allt mer avancerade vapensystem. Marinflygets Seahawk-flygplan ersattes i andra halvan av 60-talet med det nya standardflygplanet inom Bundeswehr – Lockheed F-104 Starfighter, som kom att tilldelas MFG 2 både i jakt- och spaningsutförande från 1965. Sitt dåliga rykte till trots blev F-104 långvarig inom både Luftwaffe och Bundesmarine; de sista av de 916 exemplaren togs ur tjänst 1987. Året innan hade MFG 2 ombeväpnat till det nya tunga flerrollsflygplanet Panavia Tornado. Det kom att utgöra ryggraden i tre europeiska länders flygförsvar; Västtyskland, Storbritannien och Italien vilka också stod bakom konstruktionen av Tornado.
Flerrollsflygplanet Tornado var för NATO vad Viggen var för det svenska flygvapnet: ett komplett vapensystem kapabelt att utföra olika uppgifter från en gemensam plattform. De västtyska förbanden försågs uteslutande med jaktbombversionen IDS (Interdictor Strike), medan exempelvis Royal Air Force i Storbritannien även opererar Tornado i rent jaktutförande i form av ADV (Air Defense Variant). Än idag utgör Tornado ryggraden i tyskt, brittiskt och italienskt luftförsvar även om typen nu, trots moderniseringsprogram, börjar bli ålderstigen och efterhand ersätts av bland annat Eurofighter.
När beslutet om indragning av den tyska marinens sista attackförband fattades år 2003 innebar det slutet för MFG 2 och Eggebek som garnisonsort. Delar av utrustningen fördelades ut inom marinens och de 112 Tornado-flygplanen överfördes till Luftwaffe. I juni 2005 lämnade de sista flygplanen Eggebek efter en avskedsceremoni på rullbanan och den 9 augusti upphörde MFG 2. På nyåret överläts flygbasen till civila händer.
Tjugo år efter järnridåns fall och Tysklands återförening är antalet lämnade flygbaser i Tyskland stort. Många av dem lever vidare som civila flygplatser medan andra har förfallit helt och nu är i ruiner. Det 408 hektar stora basområdet i Eggebek fick snart ett nytt syfte som företagspark inom energibranschen med bland annat tillverkning av vindkraftverk. Sedan våren 2011 finns här även en av världens största anläggningar för utvinning av solenergi med 388 000 paneler på en 130 hektar stor yta. Vid full produktion genereras drygt 83 MW miljövänlig elektricitet; i ett framtida kärnkraftfritt Tyskland är denna typ av energiframställning ett välkommet tillskott som förhoppningsvis levererar lång tid framöver.
För den militärhistoriskt intresserade kan kanske vidareanvändning av ovan nämnda slag inledningsvis te sig opassande då det onekligen förändrar områdets utseende, men tänker man ett steg till inses snart att det är bland det bästa som ske. Tack vare att basområdet ej lämnats åt sitt öde finns här varken förfall, vandalisering eller klotter.
I dag finns inget som minner om områdets tidigare uppgift när man kör fram mot vaktbyggnaden vid basens huvudinfart.
På flygfältets södra delar finns däremot de för NATO-baser typiska täckta flygplanvärnen i stort antal. Flygverksamheten vid MFG 2 bedrevs av två divisioner och fältets södra område tillhörde 2. divisionen som utöver ett antal ordinära tillsynshangarer även förvaltade 13 stycken täckta klargöringsvärn av denna typ.
Till skillnad från den svenska krigsplaneringen var de ordinarie NATO-flygbaserna avsedda att användas även i krig. Någon krigsbasorganisation liknande den svenska, där fredsflottiljerna skulle utrymmas vid mobilisering, fanns inte. Den rika förekomsten av flygplanvärn på de allra flesta militära flygfält i Europa är ett av de mest tydliga tecknen på detta. Likheter saknades emellertid inte, som exempelvis de barackliknande längor där besättningar kunde uppehålla sig mellan passen.
Den fortifierade vapendepån är placerad så långt från rullbanan som det praktiskt är möjligt.
Förråds- och transportavdelningens emblem har fått vara kvar på en av ytterväggarna.
Huvudingången döljs av en tunnel som sträcker sig längs hela fasaden åt väster.
I omedelbar anslutning till depån finns två delvis skyddade slingor.
Byggnader för olika former av tekniskt underhåll ligger i fältets södra delar. Två större kamouflagemålade och fortifierade byggnader innehåller verkstäder för flygplaninstrument och elektronisk utrustning av det mer avancerade slaget.
En av de större hangarerna används nu som lagringsplats för vingar till vindkraftverk.
Eggebekbasen hade tre celler för provkörning av jetmotorer. Två av dem är belägna i fältets södra del, där 2. divisionen baserade. De två enorma jetstråletunnlarna med sina ljuddämpande utloppsdelar liknar nästan benen till en jätte som lagt sig att vila på gräset.
Parallellt med rullbanan löper taxibanan mot norr. Trafikledningstorn och brandstation är placerade i höjd med mitten av bansystemet.
Även om lejonparten av de fortifierade byggnaderna ligger ovan jord på basen, så finns ett fåtal underjordiska anläggningar. Kommunikationsbunkern i närheten av stabsbyggnaden är en av dem.
Det är svårt att tro att flygverksamheten varit inställd i sju år. Fortfarande syns rester efter skyltning på tornfasaden.
I vardera ände av fältet finns drivmedelsdepåer med plats för 1 250 000 liter jetbränsle.
Likt södra delen av basen finns även en uppsättning hangarer för översyn och underhåll i den norra änden, där 1/MFG 2 hade sin hemvist.
Hangarer och flygplanvärn i all ära, men det är de mer okända byggnaderna och utrymmena på en övergiven flygbas som är riktigt intressanta.
Runt 1. divisionens gamla stabsbyggnader har växtligheten tagit fart och ger anläggningen ett bra naturligt kamouflage.
En gång en foajé med liv och rörelse och ständig beredskap. Nu en övergiven rest som minner om betydligt kyligare årtionden.
Galler på fönstren och en kommunikationsmast avslöjar att platsen var av stor betydelse för verksamheten.
En manskapsbunker med vissa kommunikationsmöjligheter döljer sig i en av de få kullarna på området.
Taxibanan ut mot rullbanan är numera täckt av solpaneler, men 1. divisionens flygplanvärn på andra sidan rullbanan står kvar och området används bland annat av polisen för förarutbildning.
Ett litet avsnitt av den ursprungliga rullbanan är fortfarande tillgängligt.
Författarens första reella kontakt med MFG 2 från Eggebek var i samband med flyguppvisningarna i Östersund den 4 augusti 2003, där MFG 2 deltog med Tornado IDS både på marken och i luften.
Ett av flygplanen bar en patriotisk specialdekor för att uppmärksamma att 2003 var året för det tyska marinflygets 90-årsjubileum samtidigt som MFG 2 firade 45 år.
Den färgglada individen 45+30 var en vanlig och uppskattad syn på flyguppvisningar över hela Europa vid den här tiden. När MFG 2 upphörde år 2005 placerades flygplanet på det tyska marinflygmuséet i Nordholz, där hon står än idag.
Flygbasens stabsbyggnad används idag för andra ändamål. Den fortifierade ledningsbunkern från 1993 verkar däremot stå oanvänd.
För de som knappt var födda vid den här tiden kan kalla kriget kännas både fjärran och svårbegripligt. Om man med egna ögon får se omfattningen av de skyddade anläggningarna blir det kanske lättare att bilda sig en uppfattning om vad man skyddade sig emot och hur påtaglig faran var. Metertjock betong och kraftiga stötvågsdörrar inger respekt oavsett man betraktar dem i Sverige eller i utlandet.
— o0o —
Bonusmaterial: ytterligare 26 bilder från Eggebek
