Det började med en vilsekörning i skogarna norr om Berlin och slutade med en upptäckt och upplevelse utöver det vanliga. Utan att veta om det hade vi hamnat på den största största militära flygbasen i hela Europa, nu övergiven och lämnad åt sitt öde.

Våren 2004 tog jag och en historieintresserad bekant färjan över Östersjön för några dagars upptäcksfärd per bil i östra Tyskland. Semesterhemmet i Prora, raketfabriken i Peenemündefartygshissen i Niederfinow och flygmuséet i Finowfurt var våra huvudmål och försedda med otillräckligt kartunderlag skulle vi på vägen tillbaka till Sassnitz passa på att se resterna av Carinhall, Hermann Görings lantegendom som han lät uppföra till sin svenska fru Carins minne. Efter många kilometer genom tät skog hamnade vi så utanför en igenbommad Konsum-butik för textil och korta varor vid ett mindre torg i en sömnig by. Det enda som avslöjade att det var nya tider var några enstaka parabolantenner och moderna bilar utanför några av husen. Men ingen människa syntes till. Vi fortsatte.

Vi trodde vi till slut hittat rätt när vi körde in på en av höga träd kantad smal spikrak väg. Men det verkade inte rätt trots allt, för efter några minuter befann vi oss mitt inne i ett bostadsområde som lika gärna kunde legat i någon svensk förort. När jag steg ur bilen för att se om det fanns någon ortsangivelse på en skylt till en transformatorbyggnad klarnade det. Den kyrilliska texten fick mig att förstå att vi befann oss på en övergiven sovjetisk militärbas.

Ett flertal identiska femvåningskaserner i bedrövligt skick omringade oss. Några verkade dessutom vara rivna, av de enorma husgrunderna lite längre bort att döma. Det fanns inte ett livstecken någonstans, inte ens fåglar eller biltrafik hördes. Det var helt öde här.

Övergivet och vandaliserat.

Tänk om väggarna kunde berätta om vad som hänt i detta rum. Hur reagerade den första sovjetiska familjen som flyttade in här på lägenhetens standard? Det var säkerligen mycket bättre än hemma.

Man undrar vad barnen som lekte här ute gör idag.

Ett sovjetiskt samhälle i miniatyr uppfördes på basen. Förutom bostäder fanns här bland annat livsmedelsbutik, skola, teater och ett bibliotek som också är sönderslaget.

Tvivlades det om vem som bestämde, visade den röda stjärnan direkt den rådville i rätt riktning.

Efter många år börjar de kvarvarande byggnaderna förfalla.

Några kilometer vidare in i skogen hittade vi rester från flygverksamhet. En enorm ramp låg tom framför oss, omringad av otaliga flygplansvärn av typ jordkula. Men långt bort i ena änden fanns det lite liv. Det pågick organiserad förarutbildning av det mer avancerade slaget på både rampen och delar av den lika gigantiska rullbanan.

Rester av upplyftande budskap till soldater och flygofficerare fanns synliga på en mur vid rampen. Under den blekta ryska örnen till vänster syntes det sovjetiska statsvapnet. Tittar man noga ser man även referenser till CCCP i texten.

Anslagstavlan står kvar utanför sporthallen.

Förfallet är långt gånget.

Patriotiska väggmålningar är vanliga i sovjetiska militära anläggningar.

För militärbarnen var det väl ombesörjt. De fick grundskoleutbildning på basen.

Skolbyggnadens foajé. Atomforskningen behövde nytillskott av väggmålningen att döma och man undrar om barnen var medvetna om att det lagrades kärnvapen i bunkrar bara några hundra meter bort.

Vid vårt besök hade lokalerna stått övergivna i tio år.

Tapeterna hade lossnat från väggarna och kvar fanns olika årgångar av Pravda som underlag. Den här var från 1988.

När de ryska förbanden lämnade sina baser i f d DDR i början av 90-talet tog man med sig allt av värde hem till Ryssland där det var brist på allt. Att det satt ett tvättställ kvar i detta klassrum var oväntat. Allt inom VVS plundrades och skeppades iväg. I vissa fall till och med dörrar och fönster.

En kvarglömd lärobok i ämnet metodik från 1990.

Den politiska upplysningen fick stöd från lysrör tillverkade i SSSR. Det började nu bli dags att köra norrut mot Sassnitz för att hinna med färjan hem. Helt överväldigade av denna storslagna upplevelse diskuterade vi vad vi just sett och talar om det än idag, sju år senare. Men vad var det vi hade sett egentligen?

Det visade sig att vi befunnit oss på den f d sovjetiska flygbasen Templin, ursprungligen en nazitysk militärförläggning som byggdes ut med hjälp av tyska slavarbetare mellan 1952-1955. Under åren kom basens huvudändamål att ändras från bombflyg, via jaktflyg till attackflyg. Flygplantyper som varit baserade vid Templin inkluderar kända typer såsom MiG-15, MiG-17, MiG-19, MiG-21, Su-7 och Su-17 men även mer exotiska maskiner som Il-28 och Jak-25. I takt med att basen byggdes ut kom även helikoptrar som exempelvis Mi-24 att baseras här. Templin utgjorde även ett av de största sovjetiska kärnvapenlagren i DDR och hade högst sannolikt varit ett av NATO:s primära mål vid en nukleär utväxling mellan öst och väst. Frågan är om vem som hunnit först eftersom det enligt uppgift skulle vara härifrån den första vågen av sovjetiska bombflygplan skulle utgått på uppdrag till Västeuropa.

Luftrummet över DDR var trångt och delades inte bara med det östtyska flygvapnet. Man fick även upplåta luftrum till västligt flyg i de tre korridorer som tilldelats USA, Storbritannien och Frankrike mellan Västberlin och Västtyskland. För att undvika trängsel tilldelades respektive flygbas olika dagar för flygverksamhet. Från Templin flögs det tisdagar, torsdagar och lördagar. I maj och november varje år från 1971 trafikerade Aeroflot basen under några hektiska veckor varje säsong för trupputbyte. Templin användes för in- och utslussning av soldater från alla sovjetiska baser i hela DDR. Ett exempel från 1974 visar att Aeroflot under 21 dagar genomförde 288 flygningar till Templin.

I och med den sista stora utbyggnaden 1987/88 klassificerades Templin även som nödlandningsflygplats för den sovjetiska rymdfärjan Buran. De två rullbanorna om 3 500 x 80 m respektive 2 500 x 60 m hade kapacitet att ta emot allt som rörde sig i luften. Någon rymdfärja behövde dock aldrig nödlanda här; Buran gjorde bara en flygning 1988 och blev därefter kvar på marken. 1993 lades Buranprogrammet ner och samtidigt pågick den ryska utmarschen från östra Tyskland efter 48 års ockupation. Den 18 augusti 1991 hade Templin för första gången visats för allmänheten och den 12 mars 1994 tackade man för sig med en avskedsföreställning i luften och på marken. Det sista ryska flygplanet lämnade basen i juni 1994 då området lämnades över i tysk förvaltning. Sedan dess har mycket rivits och många planer på ny användning av basen fallerat. Under en period på 90-talet användes lägenheterna som flyktingförläggning. Numera används bansystemet till tidigare nämnda förarutbildning och endast en liten del av rullbanan är tillgänglig för allmänflyg. Om du flyger till Berlin och det är molnfritt – titta ut när det är en halvtimme kvar till landning! Området är enormt och kan ej missas.

-o0o-

Bonusmaterial: ytterligare 28 bilder från det oplanerade besöket på Templin-Groß Dölln i april 2004