Det finns mängder av skrönor om vad som döljer sig i Stockholms underjord. Ska man tro det som skrivs på nätet finns det allt från enorma hemliga krigssjukhus till finmaskiga tunnelsystem som man kan köra stridsvagnar genom mellan stadsdelarna. Mycket är rena påhitt och annat är grava överdrifter, men det finns ibland ett eller ett par korn av sanning i de flesta historier om de mytomspunna hålrummen under stadens gator.

Den stora omdaningen av nedre Norrmalm, som beslutades redan 1945 och tog fart från slutet av 50-talet, kom att totalt förändra de gamla Klarakvarteren där bland annat huvudstadens tidningar haft sina redaktioner sedan många år. Uppbyggnaden av tunnelbanan och behovet av sanering i den förslummade bebyggelsen resulterade i starkt kritiserade rivningar av flera kulturellt viktiga byggnader som enligt Norrmalmsregleringens huvudperson Hjalmar Mehr ändå var uppruttna och mer eller mindre obeboeliga.

Men det fanns även andra orsaker bakom rivningarna och moderniseringen av centrala Stockholm. I slutet av 1950-talet nyregistrerades runt 300 fordon per dag i huvudstaden och parkeringssituationen var kaotisk med ständig brist på platser och påföljande dålig trafikdisciplin. Det fanns ett stort behov av ytterligare parkeringsytor i centrum. Samtidigt hade kärnvapenhotet i vår omvärld medfört att Sverige inte bara byggde på höjden utan sedan några är även på djupet i allt större omfattning. Skälet var inte bara att dölja militära anläggningar utan även för att ge skydd åt civilbefolkningen i våra största städer, som antogs utsättas för bombanfall i den nya tidens totala krigföring. Redan under andra världskriget byggdes stadens första större befolkningsskyddsrum under Hötorget, men efterkrigstiden ställde nya krav på skyddsrum och i början av 50-talet togs ett beslut om att uppföra fyra kärnvapensäkra och mycket stora kombinerade befolkningsskyddsrum och parkeringsanläggningar i berg runt om i Stockholm. Tillsammans skulle de kunna ge skydd åt runt 50 000 personer i krig och 1 200 bilar i fredstid. Svenskt bergrumsbyggande slog flera rekord vid den här tiden; Skyddsrummet Johannes, under S:t Johannes kyrka på Norrmalm, var världens första i sitt slag och Södermalms befolkningsskyddsrum Katarinaberget var världens största med plats för upp till 20 000 personer. De två övriga, Skravelberget på Östermalm, och Klara skyddsrum på nedre Norrmalm, stod färdiga i början av 60-talet. Det senare omgärdas av många rykten med anledning av dess centrala belägenhet.

Klara skyddsrum är inte ett specifikt byggnadsverk utan sägs syfta på det nätverk av underjordiska parkeringsanläggningar, tunnelbanetunnlar och övriga utrymmen som breder ut sig under kvarteren kring Sergels torg. Uppgifterna varierar både vad gäller omfång och kapacitet; enligt Wikipedia rymmer det 8 000 personer och har åtskilliga inrymningsvägar, bland annat via rampen vid Riksbankshusets entré som leder ner till bankens skyddsklassade utrymmen under Kulturhuset och plattan på Sergels torg. Det finns även ett ihärdigt rykte som säger att den välkända trappan mellan Drottninggatan och plattan går att öppna för att på så sätt möjliggöra snabb evakuering ner till skyddsrummen, liksom det ska gå att öppna enskilda luckor i själva plattan för att genom dessa evakuera civilbefolkningen i händelse av flyglarm. Klara skyddsrum ska även ha varit förberett för att i en avskild sektion ta emot två tredjedelar av riksdagens och regeringens ledamöter vid en evakuering; med andra ord alla som inte hade någon omedelbar uppgift i Zonen, de av ännu fler rykten omgärdade skyddade anläggningarna i Bergslagen dit statsledningen skulle evakueras under det kalla krigets första decennier. Om ryktet uppkommit före eller efter inrättandet av krigsdelegationen 1965 förtäljer inte historien.

Hur mycket sanning som ligger i påståendena kring Klara skyddsrum är svårt att bedöma. Känt är att det är tämligen ihåligt under marken på nedre Norrmalm med såväl tunnelbanor, lastgator, värme- och elkulvertar och Klaratunneln. Tar man en titt på samtida bilder från den s k Riksgropen som under 60-talet förvandlades till Sergels torg syns det tydligt att det finns en våning till under själva plattan, liksom det finns ett hålrum under trappan. En del av detta understa plan närmast Hötorgsskraporna användes som bowlinghall, ett utrymme som senare användes som konsertlokal och så småningom togs över av den numera nedlagda skivbutiken Megastore. I övrigt är det svårt att finna konkreta fakta om vad det undre planet tjänade för syfte; idag inhyser det Kulturhusgaraget med 116 abonnerade p-platser, dit man tar sig via ett system av lastgator med nedfart från Klara Östra Kyrkogata. Måhända grundar sig påståendet om ett stort skyddsrum under plattan från det tidiga 70-talet då Riksdagen tillfälligt flyttade in i det som senare blev Kulturhuset. Nuvarande hotell Sergel Plaza och Stadsteaterns lokaler användes av Riksdagen fram till 1983 då ombyggnaderna på Helgeandsholmen var klara. Under sommaren 2012 har en omfattande upprustning av Sergels torg inletts, vilket även lär innefatta vissa ombyggnader av Kulturhusgaraget som görs om till butikslokaler.

Så långt skrönorna om Stockholms underjord. Den ovalt formade parkeringsanläggningen djupt ner i urberget under S:ta Clara kyrka mellan centralstationen och Sergels torg är i allra högsta grad verklig. Den invigdes av trafikborgarrådet och ordföranden i civilförsvarsnämnden Helge Berglund den 9 december 1960 efter en byggnadstid på sex år och till en kostnad av 22 miljoner kronor. Det hela var en mycket festlig tillställning; inför den stundande luciadagen hade Stockholms-Tidningen ställt upp med både Lucia och tärnor som med moderna fjät togs ner i skyddsrummet på två brandbilar till tonerna av polisens musikkår. På plats väntade 300 gäster vid långbord som efter invigningstal och kaffe med dopp bjöds på guidade rundturer i berget.

Anläggningen P-Klara bilparkering var ett samarbete mellan företag inom den kooperativa rörelsen med KF, Konsum, Folksam, Oljekonsumenterna och IC som aktieägare. Service- och bensinstationen drevs av IC, föregångaren till senare tiders OK. Det erbjöds 300 parkeringsplatser, tillgängliga dygnet runt till priset av 50 öre per halvtimme eller 250 kronor per månad, en summa som ansågs hög vid den här tiden. 50 öre år 1960 motsvarar idag drygt 5 kronor.

Sprängningsarbetena som inleddes i mitten av 50-talet omfattade 65 000 m³ berg. Vibrationerna från underjorden orsakade skador på korfönstren i kyrkan och samtidigt med byggnationen av berganläggningen pågick även sammanbindningen av tunnelbanan mellan Slussen och Hötorget, något som var klart i och med invigningen av T-Centralen 1957. Denna byggdes dock enligt den s k cut and cover-principen där man anlägger banan i ett öppet schakt från gatunivån och därefter fyller igen. Det medförde att en av kontorsbyggnaderna i kvarteret Orgelpipan delvis uppfördes ovanpå ett antal grova betongbågar för att inte belasta tunnelbanans tak och undvika att vibrationer och ljud överförs till byggnaden. Delar av dessa bågar är synliga inne i Klarabergsgatans p-hus i byggnadens källare och som direkt angränsar till P-Klara.

Det är när man börjar studera ritningar och bildmaterial från dessa kvarter i detalj som begreppet Klara skyddsrum blir spännande. Det är svårt att få tag i underlag från öppna källor och i mina efterforskningar stötte jag på patrull från högre ort med hänvisning till att anläggningen är skyddsklassad. Detta till trots har jag lyckats få fram såpass mycket material att vissa frågetecken höjs, vilket om man har god fantasi kan tas som ett tecken på att ryktena kanske till viss del är sanna.

Från biljetthallarna i vardera ände av T-centralen leder i fredstid dolda evakueringstrappor ner till skyddsrummet under Klarakyrkan. Det är tydligt utmärkt på 1957 års ritning över T-Centralen vid trappporna från Klara Västra Kyrkogata till den numera stängda spärr 15 i Vasagatans biljetthall.

Ingången lär ha stängts någon gång det senaste decenniet då genomströmningen av resenärer varit minimal i förhållande till antalet utslagna som haft som vana att uppehålla sig i trapporna. Samtidigt påstås det att man i samband med att spärrlinjen stängdes gjorde om nedgången till att enbart tjäna som evakueringstrappa till skyddsrummet.

I gatans förlängning, Klarafaret, är sedan länge garagenedfarten till Vattugaraget, som anläggningen numera heter, dold under ett kontorshus men på 60-talet såg det annorlunda ut.

På de få skisser som finns över anläggningen är även den andra evakueringstrappan tydligt utmärkt, men trots att det på en av dem står till Drottninggatshallen så tycks den mynna ut rakt ut i väggen i T-Centralen under Klara Östra Kyrkogata, snarare än vid den östra biljetthallen som befinner sig nästan ett kvarter bort. Detta under förutsättning att ritningen stämmer, vilket den inte nödvändigtvis gör. Bensinstationens utrymme i infartstunnelns förlängning fortsätter i en tunnelsektion som tycks passera under tunnelbanan och sluta mitt under Klarabergsgatan. Förmodligen var den bara avsedd som en stötvågsficka; sedan några år har denna tunnelsektion använts som in- och utfart till en arbetstunnel vid bygget av den nya stationen Stockholm City för Citybanan, ett av vår tids största trafikprojekt i huvudstaden. Samtidigt uppstår frågan om var någonstans IC-stationen förvarade den bensin man enligt annonsen sålde dygnet runt; det bör ha funnits cisterner för detta i omedelbar anslutning till pumparna. Kanske förvarades drivmedlet i den märkliga förlängningen av tunneln som nämndes ovan och som syns som en tarm som sticker ut under tunnelbanan på ritningen nedan, om brandsäkerheten tillät.

Att det inte finns några portar direkt i T-Centralens vägg där evakueringstrappan påstås ansluta enligt ritningen torde stå utom tvivel. Samtidigt har det hävdats att det finns, eller har funnits, öppningsbara golvplattor i en gång på T-Centralen just för evakuering till Klara skyddsrum och i biljetthallen vid Sergels torg kunde man förr om åren se ett par väl kamouflerade dörrar i den utsmyckade väggen närmast plattan. De syns på en serie bilder från 1971 om man tittar noga.

På andra sidan väggen torde utrymmet under trappan mellan Drottninggatan och plattan finnas, ett utrymme som vissa påstår har varit ett förvaringsrum för städutrustning men som andra säger är en evakueringsväg till Klara skyddsrum då trappstegen har lyfts bort. Den här delen av biljetthallen är sedan några år radikalt förändrad, bland annat med ett nytt trapphus från gatuplan som mynnar ut ungefär där väggen fanns.

Historierna kring Klara skyddsrum med alla dess evakueringsvägar är många och motsägelsefulla. Förekomsten av lastgator och andra parkeringsanläggningar under kvarteren gör att ämnet blir spännande; till exempel går det ju att köra ner i underjorden från Klara Östra Kyrkogata, bredvid Klarakyrkan, och komma upp vid Gallerian på Regeringsgatan. Närheten till en mängd riksdagsdepartement är en annan faktor som gör att det kanske ligger ett korn av sanning i det tidigare nämnda påståendet om en avskild del av Klara skyddsrum för 2/3 av riksdagens ledamöter och tjänstemän. Frågan är bara var, eftersom P-Klara/Vattugaraget var avsett för civilbefolkningen. Men, som skylten säger på porten till Riksbankens utrymmen under kvarteren kring Kulturhuset, så är det av uppenbara skäl inget som gemene man har med att göra.

Infarten från den underjordiska gatan Klarafaret till Vattugaraget, som är den moderna benämningen på P-Klara Bilparkering, är sedan länge dold under bebyggelse. Garaget är heller inte öppet för allmänheten utan enbart för abonnemangsparkering. I direkt anslutning till Klarafaret ligger för övrigt den tidigare övergivna och smått ogästvänliga Tysta Marigången, som jag tidigare skrivit om.

En brant sluttande backe leder ner till själva parkeringsanläggningen och skyddsrummet.

I golven finns filmarkeringar, anpassade efter en betydligt smalare bilpark än vad vi idag är vana vid.

I infartstunnelns förlängning minner ännu golv- och väggplattorna om den tidigare bilserviceverksamheten som drevs av OK:s föregångare IC. Den mystiska blindtunneln, som under byggandet av Citybanan används som arbetstunnel, fortsätter bakom portarna i bild. Till höger syns korridoren för gående till och från personhissen vid Klara Östra Kyrkogata, samt evakueringstrappan från den något oklara nödutgången på T-Centralen.

Damm och stoft täcker så gott som alla ytor som inte används regelbundet.

Det finns många vinklar och vrår att upptäcka.

Den ovala planformen och de två däcken svarar för en upplevelse helt olik den i de tre övriga befolkningsskyddsrummen i Stockholm.

Här får bilar stå i fred. Knappt 300 stycken får plats här nere, åtta våningar under Klara kyrka.

På några ställen sitter den ursprungliga skyltningen från 60-talet kvar.

Antalet platser där man fortfarande kan se de tidiga Herr Gårman-skyltarna i vårt land är nog försvinnande få.

I ett hörn i garaget sitter fortfarande flerspråkiga informationsskyltar kvar. Dåvarande Civilförsvarsstyrelsen satte upp dem i samband med öppnandet av garaget 1960 men den stora genomsskärningsskissen tycks ha försvunnit och lämnat en silhuett efter sig.

Övertrycksventiler finns utplacerade i hela anläggningen, liksom vattenledningar färdiga att anslutas till kranar med tillhörande tvättrännor för hygienbestyr.

De tre anslutningarna för totalt 97 000 liter olja och diesel ger en hint om anläggningens syfte i den händelse vårt land hamnat i skottgluggen mellan stormakterna. Reservkraftanläggningen har en produktionskapacitet om 500 KVA om elförsörjningen utifrån upphör.

De stora maskinrummen och ventilationsanläggningarna är placerade i enskilda huskroppar i berget utanför själva anläggningen. Förutom reservkraftgeneratorer finns där även bassänger med plats för 145 000 kg is avsett för att kyla luften i skyddsrummet. Utan kylning skulle kroppstemperaturen från 15 000 skyddssökande snart orsaka ett tropiskt klimat i anläggningen. Kylvattenpumpar med en kapacitet om 5 000 liter per minut är anslutna till 94 stycken vattenburna värmeväxlare som sitter jämt utplacerade i anläggningen av detta skäl.

En långsmal korridor leder mellan maskinhuset med dess ingång till parkeringsanläggningen och en personhiss på Klara Södra Kyrkogata.

Det finns två stötvågsportar i anläggningen vars dörrhalvor väger 35 000 kg styck. Vid tiden för de stora befolkningsskyddsrummens uppförande antog man att nästa krig skulle utkämpas med atomvapen och dimensionerade anläggningarna därefter.

Skyddsrummet är än idag aktivt och ska kunna ställas i ordning inom de föreskrivna 48 timmarna i ett krisläge. Anläggningen moderniserades senast 1990-91 och idag är den godkänd som skyddsrum för 8 000 personer.

Vid ett gasangrepp slussar man de skyddssökande genom bastanta ståldörrar mellan evakueringstrapporna och skyddsrummet.

Det känns som att vara i en annan tidsålder när man studerar detaljer.

På andra sidan slussdörrarna befinner man sig mellan urberg och betong. Doften är välbekant, en ruggig blandning av fukt och sten.

En smal tunnel genom det råa urberget leder mellan uppsamlingsutrymmet och ventilationsanläggningen en bit bort.

De breda trapphusen från Vasagatans biljetthall är byggda ovanpå varandra och leder till varsitt däck i skyddsrummet.

Uppsamlingsutrymmet utanför slussarna till den övre våningen ger en rymligare upplevelse då det är högre i tak i bergrummet.

Det är lätt att glömma bort att man befinner sig ett stenkast från Centralen och Sergels torg när vyer som dessa möter ögat.

Det gick åt 12 000 m³ betong och 900 ton armeringsjärn vid berggaragets uppförande.

Nu utgör de femtio år gamla installationerna en tidskapsel över det svenska civilförsvarets planering under det kalla krigets första decennier.

Det är svårt att föreställa sig de kaotiska scener som skulle utspelas i dessa trappor när flyglarmet tjöt där uppe. Undrar om man räknade på hur många som förväntades snubbla i de branta trapporna och trampas ihjäl i den panikartade situationen.

15 000 personer är en stor massa, även om inte alla skulle komma ner via dessa trappor. Även om skyddsrummet numera är klassificerat för 8 000 skyddsökande är även detta en avsevärd mängd.

Frågan är hur många av alla de tusentals jäktade människor, som dagligen passerar förbi det tomma skyltfönstret och de två nödutgångarna vid rulltrapporna i Vasagatans biljetthall, som vet vad som döljer sig där bakom och nere i djupet mitt i centrala Stockholm. Visste du?

— o0o —

Ovanstående, och ännu fler, bilder från Vattugaraget år 2012 finns i mitt galleri på Flickr: http://www.flickr.com/photos/hjakse/sets/72157631542660020/

 —

Huvudkällor: DN, SvD och Stockholms-Tidningen 9-10 dec 1960, MSB, diverse skrifter från Civilförsvarsstyrelsen, bildmaterial från Stockholms Stadsmuseum och Spårvägsmuséet.

—

Rättelser eller tillägg tas tacksamt emot via e-post eller kommentarsfunktionen. Artikeln har uppdaterats den 19/9 med kompletterande uppgifter om nutida skyddsrumsklassning.

—

24 april 2013
Svensk Fortifikationshistorisk Förening har publicerat en artikel om skyddsrummet där nya uppgifter och fakta framkommer – klicka dig vidare till http://www.fortifikation.se/studiebesok/platser/klarabergets-skyddsrum-stockholm och ta bland annat del av en tidigare ej visad informationsbroschyr och mycket annat!