Militärbiografen visar ännu en film med marint tema. Den här gången befinner vi oss på Västkusten och följer med på en övning där kustflottan, bestående av bland andra jagaren Uppland och torpedbåten Astrea medverkar.
Även det västsvenska kustartilleriet deltager och övningen fortskrider enligt plan, tills man upptäcker ett okänt radareko och misstänker att en främmande ubåt befinner sig i övningsområdet.
Marinens informationsfilm Okänt eko producerades 1967, ett år efter att en förmodad ubåt jagats utanför Lysekil i flera dygn. Det var en tid då många befarade kränkningar av svenskt territorialvatten på Västkusten inträffade.
I dessa fall var det Marinkommando Väst i Göteborg som svarade för att bemöta inkräktarna av okänt nationalitet. Vissa har i modern tid antytt att det mycket väl kan ha varit ubåtar från västmakterna som gäckade Krigsmakten i Västerhavet. Påståenden om att amerikanska atomubåtar med Polarisrakteter skulle lägga sig på havsbottnen utanför Bohuskusten vid ett krigsutbrott har lagts fram av expertis men också ifrågasatts av annan expertis. Kan det ha varit USS George Washington som man fick kontakt med utanför Tovas ungar hösten 1966? Några tror det, andra finner det helt osannolikt.
Anledningen till att amerikanska ubåtar skulle ha nyttjat svenska vatten om det tredje världskriget brutit ut sägs vara att vapensystemet Polaris räckvidd vid den här tiden var såpass begränsad, att det var nödvändigt att gå nära den bohuslänska kusten för att kunna nå Moskva med atomraketerna. Dessutom behövde man lägga ubåten på botten för att få stabilitet vid avfyrningen.
Kritikerna av dessa teorier hävdar däremot att Polarissystemets räckvidd var såpass stor, att man lika gärna kunde avfyrat dem från fjordarna vid den norska Atlantkusten. Ubåtens konstruktion skulle för övrigt omöjliggöra en s k bottoming då skrovet inte var anpassat för de krafter en avfyrning av raketer från bottenläge skulle medföra, hävdas det. Diskussionsvågorna gick höga när avslöjandet kring den amerikanska säkerhetsgarantin till Sverige kom år 2007.
Femton år efter ubåtsjakterna på Västkusten märktes det skärpta säkerhetsläget i omvärlden under det tidiga 1980-talet tydligt runt våra gränser. Grundstötningen utanför Karlskrona är officiellt det enda reella bevis som finns på att sovjetiska ubåtar varit i våra vatten och vissa är övertygade om att det var en helt oskyldig felnavigering. Lyssnar man på de som var med när Sverige stod på tröskeln till krig med Sovjetunionen hösten 1981 är bilden en helt annan; exempelvis pågick det hemliga prov i Hanöbukten med en ny torped samtidigt som den sovjetiska ubåten S-363 (U137) märkligt nog befann sig där.
Men det var inte bara i Östersjön som okända ekon dök upp på radarskärmarna. Även längs Västkusten såg man ovanliga saker i vattnet vilket resulterade i ett flertal jaktinsatser, bland annat i Gullmarsfjorden 1983 och 1985 då man förvisso aldrig fick kontakt med några främmande ubåtar men det inträffade onekligen en hel del märkliga saker i regionen under det kalla kriget. Jag återkommer till det senare.
